Minne #1 | Vi samlas vid vattnet

Minne #1

7 maj 2016

Vi samlas vid vattnet och firar vår vänskap. God mat, klirrande skratt och lyckorus i magen. En mjuk himmel möter havet och våren övergår till sommar. En mjuk famn möter en annan och tiden övergår till evighet. Ett ögonblick som inte har en början, eller ett slut. Ett minne som aldrig blir ett minne men som vi alltid kommer att minnas. För vi hör ihop. Vi kommer alltid att vara tillsammans.

Ska vi mötas igen? Igår, idag, i morgon. Vi samlas vid vattnet.

Minne #1Minne #1Minne #1Minne #1Minne #1

Vila


Vila, min vän
var lugn som himlen
låt oron glida bort med vinden
låt tankarna sjungas till sömns
låt ditt hjärtas vingslag mjukna.

Se, min vän
du är fri som ett löv
tyngdlös och vackert grönskimrande
du hör hemma här
i sommaren

Var inte rädd, min vän
himlen kommer aldrig
att lämna dig
och solen kommer alltid
att värma dig.

Du hör hemma här
hos mig.

© Amanda Lundin

Kristaller

Att sitta i ett husvagnsförtält förhöjer upplevelsen av regn. Smattret, doften av vått gräs och den fuktiga luften kommer närmare, omsluter mig. Det är en fridfull famn. Jag lutar mig tillbaka och faller in i sommarens ljuva armar. Snart mattas regnet ut, och solen kommer fram igen. Det glittrar i daggen och i skratten. Tusen kristaller som blir till stjärnor om natten.

Snart kommer sommaren vara över, och då minns jag den här stunden.


© Amanda Lundin

Skador, begränsningar och förluster

Nästa vecka skulle jag åka till Kroatien tillsammans med min pojkvän och våra bästa vänner. Nu har vi varit tvugna att avboka resan. Pågrund av min skada. 
Jag har inte varit frisk på över tre år. Det är en mardröm som aldrig vill ta slut. Det senaste året har varit fruktansvärt. Bara sjukdomar, skador och förluster. Jag har inte kunnat jobba, resa, studera eller leva livet som andra människor i min ålder har gjort.


Vi har gått igenom så otroligt mycket och det verkar aldrig ta slut. Vi har bett till gud, vi har hoppats och vi har kämpat. Men vi faller ändå gång på gång. 

Varför berättar jag det här? För att jag är så ARG, ledsen och besviken, och måste få utlopp för mina känslor. För att jag vill att ni ska veta. För att jag vill att ni inte ska ta något för givet, och vara tacksamma. Om du kan jobba, studera, resa, träna, gå utan smärta och göra vad du vill, var tacksam. Det är inte en självklarhet för alla.


Vi har varandra. Det är jag tacksam över. 

Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin