Myten om inspiration och skrivande

screen_2x

Det är lätt att ha idéer och inspiration. Det är lätt att påbörja ett projekt när det känns nytt och roligt. Men vad händer när motivationen har flytt sin kos? Då är det desto svårare att faktiskt slutföra projektet. Allt känns plötsligt tråkigt och slitsamt. Jag tror att vi alla känner igen oss i detta.

Kreativt skapande missuppfattas ofta som enkelt, vimsigt och medfött. Detta är helt fel. Det krävs fokus, prioriteringar, rutiner och hårt arbete. Om du vill få resultat måste du öva på hantverket varje dag. Skriv, även när du inte har lust. Skriv, även när du är trött. Skriv, även när inspirationen tar slut.

Inspiration är ett flyktigt fenomen; lita inte på den. Lita på dig själv och din förmåga att kämpa igenom de jobbiga stunderna. Då kommer du att lyckas!


 

Nya blogginlägg varje onsdag. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤

Stanna här – Del 6

STANNA HÄRDen sjätte och sista delen av min novellföljetong ”Stanna här”.

Klicka här för att läsa:
Stanna här – Del 6

Läs tidigare delar:
Stanna här – Del 1
Stanna här – Del 2
Stanna här – Del 3
Stanna här – Del 4
Stanna här – Del 5

Nu är denna novellföljetong avslutad. Tack till alla som har läst, stöttat och gett respons! ❤ Nästa vecka kommer en bokrecension av ”Tjänarinnans berättelse”. Missa inte det!

Stanna här – Del 5

STANNA HÄRDel fem av min novellföljetong ”Stanna här”.

Klicka här för att läsa:
Stanna här – Del 5

Läs tidigare delar:
Stanna här – Del 1
Stanna här – Del 2
Stanna här – Del 3
Stanna här – Del 4

Fortsättningen kommer nästa onsdag. Glöm inte att prenumerera på bloggen via e-post; du kan göra det under ”meny” uppe i högra hörnet. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤

MITT BOKPROJEKT | Karaktärer

IMG_6283IMG_6231WQPW6550

Notera: Ja, jag vet att jag är supernördig. Faktum är att jag älskar att vara supernördig!

Här ovan ser du tre karaktärer från mitt pågående bokprojekt. ”Ragni”, ”Sigvi” och ”Aldis”. En mor och två döttrar. Som du säkert kan gissa kommer det att bli en historisk roman. Kan du gissa vilken tid?

Det är riktigt kul att nörda ner sig i ett projekt. Tankar och idéer snurrar ständigt i mitt huvud. Jag fascineras av all fakta och research om den här tiden. Jag får helt enkelt inte nog! Just nu är jag färdig med alla förberedelser (synopsis, karaktärer, research, mm) och har börjat skriva på manuset. Det blir spännande att se vart jag hamnar.

HÄR kan du läsa mer om mitt bokprojekt. Mer uppdateringar kommer att dyka upp här på bloggen, så håll utkik. Tack för att du vill läsa, och välkommen tillbaka!

 

För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

Det är knepigt att vara 20 år gammal. Det är en mellanålder, övergången mellan barndomen och vuxenlivet. Problemet är att jag är inte redo för att vara vuxen, men jag kan inte längre vara ett barn. Någon annan som känner igen sig?

Jag är för stor för att bo hos mina föräldrar, men för liten för att bo hemifrån.

Jag är för stor för att leka, men för liten för att titta på.

Jag är för stor för att inte bestämma mig, men för liten för att ta några beslut.

Jag är för stor för böcker, men för liten för litteratur.

Jag är för stor för att gråta när det gör ont, men för liten för att bita ihop.

Jag är för stor för ketchup på pastan, men för liten för parmesanost.

Jag är för stor för att skynda, men för liten för att ha tålamod.

Jag är för stor för att vara rädd för mörkret, men för liten för att släcka lampan.

Jag är för stor för att se på barnprogram, men för liten för att se på rapport.

Jag är för stor för att vara dum, men för liten för att vara smart.

Jag är för stor för att gå från bordet, men för liten för att sitta kvar.

Jag är för stor för att vara gnällig, men för liten för att vara behärskad.

Jag är för stor för att få hjälp, men för liten för att göra det själv.

Jag är för stor för att drömma, men för liten för att glömma.

Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin