Varför bloggar jag?

IMG_6990
1. Kreativt utlopp

Bloggen är ett projekt som hela tiden pågår i mitt liv. Jag är en väldigt kreativ person, därför passar bloggandet mig väldigt bra. Här kanaliserar jag alla mina idéer och gör dem till verklighet. Att skapa något alldeles eget ger mig mening. Det sätter också press på mitt skapande. Jag kan inte bara sitta och vänta på att inspirationen ska komma, utan måste söka mig till den.

2. Dela med mig
Jag älskar att dela med mig av saker jag tycker om. Böcker jag läst, filmer jag sett, idéer som inspirerar mig. Det är även lite terapeutiskt att berätta om personliga saker.

3. Samlingsplats
Det är roligt att läsa gamla inlägg om vad jag gjorde, tänkte och skrev om. Jag har bloggat i flera år och det finns massor av innehåll att titta tillbaka på. Det här är som en dagbok, anteckningsbok och fotoalbum i ett.

4. Förbättra mitt skrivande
Övning ger färdighet. Att publicera nya inlägg varje vecka är en perfekt rutin. Variationen på texterna är också jättebra för min utveckling. Jag skriver allt ifrån noveller, dikter, recensioner och dagboksinlägg.

OQPN7466 - kopia

MITT BOKPROJEKT | Karaktärer

IMG_6283IMG_6231WQPW6550

Notera: Ja, jag vet att jag är supernördig. Faktum är att jag älskar att vara supernördig!

Här ovan ser du tre karaktärer från mitt pågående bokprojekt. ”Ragni”, ”Sigvi” och ”Aldis”. En mor och två döttrar. Som du säkert kan gissa kommer det att bli en historisk roman. Kan du gissa vilken tid?

Det är riktigt kul att nörda ner sig i ett projekt. Tankar och idéer snurrar ständigt i mitt huvud. Jag fascineras av all fakta och research om den här tiden. Jag får helt enkelt inte nog! Just nu är jag färdig med alla förberedelser (synopsis, karaktärer, research, mm) och har börjat skriva på manuset. Det blir spännande att se vart jag hamnar.

HÄR kan du läsa mer om mitt bokprojekt. Mer uppdateringar kommer att dyka upp här på bloggen, så håll utkik. Tack för att du vill läsa, och välkommen tillbaka!

 

För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

Det är knepigt att vara 20 år gammal. Det är en mellanålder, övergången mellan barndomen och vuxenlivet. Problemet är att jag är inte redo för att vara vuxen, men jag kan inte längre vara ett barn. Någon annan som känner igen sig?

Jag är för stor för att bo hos mina föräldrar, men för liten för att bo hemifrån.

Jag är för stor för att leka, men för liten för att titta på.

Jag är för stor för att inte bestämma mig, men för liten för att ta några beslut.

Jag är för stor för böcker, men för liten för litteratur.

Jag är för stor för att gråta när det gör ont, men för liten för att bita ihop.

Jag är för stor för ketchup på pastan, men för liten för parmesanost.

Jag är för stor för att skynda, men för liten för att ha tålamod.

Jag är för stor för att vara rädd för mörkret, men för liten för att släcka lampan.

Jag är för stor för att se på barnprogram, men för liten för att se på rapport.

Jag är för stor för att vara dum, men för liten för att vara smart.

Jag är för stor för att gå från bordet, men för liten för att sitta kvar.

Jag är för stor för att vara gnällig, men för liten för att vara behärskad.

Jag är för stor för att få hjälp, men för liten för att göra det själv.

Jag är för stor för att drömma, men för liten för att glömma.

Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin