Rädslor

Jag är rädd för många saker. 

Jag är rädd för att släppa taget om min rullstol. Det var länge sedan jag använde den. Men tänk om jag kommer behöva den? Rullstolen är mitt skydd mot den farliga omvärlden. Mot branta backar och långa korridorer, mot smärta och svaga muskler, mot rädsla och oro. Sitter jag i den, kan ingenting hända mig.

Jag är rädd för att träffa nya människor inom vården. Till exempel läkare eller sjukgymnaster. Jag har blivit behandlad illa tidigare, och det har satt djupa spår. Det är tufft för mig att öppna upp mig om det allra känsligaste och jobbigaste i mitt liv. Speciellt för en främling som jag inte litar på.

Min största rädsla är att jag aldrig kommer att bli frisk. Vad kommer det att bli av mig då? Kommer jag någonsin kunna studera och arbeta igen? Och hur blir det med mina andra drömmar, som resor och intressen? Jag vågar knappt tänka eller hoppas på framtiden.

Jag antar att det är okej att känna sig rädd ibland. Man kan inte alltid vara på topp. Ibland måste man få stanna upp och andas. Våga ta hjälp av andra. Kanske gråta lite. Sedan kan man fortsätta med förnyad kraft.

HÄR kan du läsa mer om min skadesituation.

536c2c41b91d0e396715f57b614f5080

 

Överleva.

För lite ledvätska i kroppen. Ett resultat av en långvarig sjukskrivning. Därav värk och inflammationer i handleder, käkleden och knäleden. Ont att prata och får inte skriva. Cysta i knät nervsmärtor i ljumsken som startade all det här. Utmattning och yrsel. Provtagningar och mediciner. Träna vila träna vila. Saknar mina vänner och min familj. Saknar mig själv. Saknar livet försöker tänka positivt försöker leva en dag i taget.

 

Frida Kahlo lät sig inte kuvas

hon trotsade sin trasiga kropp

hon skapade konst av sin smärta

hennes namn finns för evigt i världshistorien 

och i mitt hjärta.

 

frida khahahalo

Komplikationer i min resa

KPOR5993

Jag är i ett stadium i min rehabiliteringsprocess där resten av kroppen börjar protestera. (HÄR kan du läsa mer om min situation). Hela kroppen har påverkats av under en lång tid av begränsad rörelseförmåga och många starka mediciner. Man måste se kroppen som en helhet och förstå att allt hänger ihop.

Abstinens

Den här veckan har jag upplevt så kallade ”utsättningssymptom”, d.v.s symptom man får om man trappar ut på vissa mediciner för fort. Det är alltså en form av abstinens. Jag har legat helt utslagen i illamående, yrsel, kallsvettningar, huvudvärk, magont och trötthet. Jösses…

Men det ska ju ge med sig efter ett tag, så det är bara att bita ihop och ta sig igenom. Jag ligger i sängen och sover, lyssnar på poddar och äter chips. Eftersom jag svettas så mycket känner jag sjuka behov av salt…

Bakercysta

I mitt opererade knä (menisk och korsband) har det dykt upp bakercystor tre gånger de senaste 1,5 året. Det gör ont, men är inte farligt. Bara drygt. Knät har varit extra känsligt under den här tiden eftersom det inte har fått den träning som har behövts.

77f2a791eeecd06286ba75d8aa13413d

Inflammation i handleden

Jaa, vad ska jag säga. Armarna har inte lyft vikter under en lång tid. Nu när jag har tagit ett rejält från framåt med träning för hela kroppen så blir det en chock. Men nu har det nästan läkt helt och jag kan använda handleden som vanligt igen.

Hur hanterar jag alla komplikationer?

Som du kan förstå har jag känt mig otroligt sliten de senaste månaderna. Det är frustrerande att behöva hantera flera saker samtidigt och att inte bara kunna köra på så fort som jag vill. Men jag försöker att inte stressa. Det får ta sin tid. Jag försöker också tänka att allt hör ihop. Det här är en del av processen mot att bli frisk!

6d3da223d31673fcd2a4fb738cd5883d

Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Föreställ dig

img_4068

Föreställ dig att du är handikappad.

Du kan inte gå längre än cirka 200 meter utan en rullstol.

Du har smärtor dygnet runt, ibland så illa att du bara kan ligga i sängen och ta morfin.

Du är beroende av andras hjälp i vardagen.

Du kan inte arbeta eller studera.

Du får 0 kronor i sjukpenning på grund av byråkratiska återvändsgränder.

Ditt liv står på paus på obestämd tid.

Din kropp och dess begränsningar bestämmer över allt i ditt liv, varenda ögonblick.

Du ser dina vänner och jämnåriga gå vidare, flytta, resa, studera, jobba och leva livet.

Din kropp har utstått så många trauman, ingrepp och smärtor att du får panik om någon vidrör dig.

Du är ensam kvar hemma när alla andra åker på morgonen.

Din högsta dröm, eller snarare fantasi, är att kunna ta en springtur i skogen.

Du har inte haft en frisk kropp på fyra år, sen den där slalomolyckan, i ett annat liv.

Du vet inte om du någonsin kommer att bli frisk.

Jag plus två hjul

Det känns som att det är på låtsas. Som om jag inte behöver den, egentligen. När folk tittar vill jag ställa mig upp och säga: ”jag kan gå! Jag är inte förlamad! Jag är precis som er!”. 


Sanningen är att jag inte är precis som dem. Jag behöver en rullstol. Inte jämt, men vid vissa tillfällen. För att ta mig från plats A till plats B.  Jag har funktionshinder och behöver hjälpmedel i min vardag. 

Det är en situation som jag inte har valt. Jag vill inte behöva en rullstol. Jag vill vara som alla andra. Jag vill kunna springa och hoppa och dansa.

Varenda gång någon vänder blicken efter mig när jag rullar förbi påminns jag om det. Jag säger inte att det är fel av andra att titta. Det är en naturlig reaktion på något annorlunda. Jag hade förmodligen gjort likadant. Men det går inte att förneka att det är jobbigt. Ju mer blickar jag får, desto tyngre känner jag mig.

Jag måste påminna mig själv om att jag fortfarande är jag, plus ett par extra hjul. Att jag fortfarande bara är Amanda. Att jag fortfarande bara är en ung tjej som försöker hitta sig själv och meningen med livet. 

Och ännu viktigare: jag kommer inte att behöva rullstolen för alltid. Det finns ett slut på det här, även om vägen dit är lång och svår. Det är inte alla som har den chansen.

Just nu

Den verkliga upptäcktsresan
består inte i att söka efter nya vyer,
utan att se med nya ögon.

~ MARCEL PROUST ~

Dagarna går och helt plötsligt är våren här. Jag försöker minnas vart jag var förut,  hur jag mådde och vad jag klarade. Jag försöker se vart jag är idag, hur långt jag har kommit och hur hårt jag har kämpat för det. 

Det är klart att det är väldigt tufft. Ibland blir jag otroligt ledsen, eller arg, eller frustrerad. Jag vill ju inte ha det såhär, jag vill inte ha ont, jag vill inte vara fysiskt begränsad, jag vill inte vara sjukskriven. Det är orättvist och svårt att förstå varför min kropp inte fungerar. Men det är såhär mitt liv ser ut, och jag kan bara göra det bästa av det. Mitt liv står inte på paus, mitt liv börjar inte när jag har blivit frisk. Mitt liv pågår just nu. Jag försöker såklart se framåt med beslutsamhet och förväntan, men jag kämpar också för att få en bra tillvaro här och nu. 

Att vara skadad och sjukskriven länge har gett mig nya perspektiv på livet. Jag förstår vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll. Jag har en familj som tar hand om mig, en pojkvän som älskar mig, vänner som bryr sig om mig och vill vara med mig. Jag lär mig saker, läser massor och utforskar nya sätt att uttrycka mig, bland annat genom bloggandet. 

@amandas_memories

Vad händer härnäst? Jag fortsätter framåt. Jag fortsätter med min behandling och rehabilitering. Målet är att långsamt öka träningen, för att stärka och läka muskler som varit trasiga och ur funktion under en lång tid. Ju starkare musklerna blir, desto bättre klarar min kropp av att hålla bäckenet och ryggen rakt. Det är en svår och långsam process och det är lätt att jag överanstränger mig och får ett bakslag. Ett bakslag betyder mer smärtor och jag blir sängliggande i någon vecka. 

Gränsen mellan att något är ansträngande och stärker mig, eller  bryter ner mig, är otroligt tunn och jag balanserar på den hela tiden. Jag måste avväga och ta beslut i allt jag gör. Klarar jag av att duscha nu? Kan jag fixa lunch? Borde jag avsluta träningen för idag? Det är mentalt påfrestande att konstant kämpa med detta. Överväga, prova och tolka. Men jag lär känna min kropp mer och mer hela tiden. Jag vet oftast vad den behöver och vad jag ska göra.

Sammanfattningsvis har jag kämpat hårt, gjort framsteg, och fortsätter framåt samtidigt som jag försöker leva så bra jag kan under omständigheterna. Jag försöker vara positiv och glad! 

Jag har tagit ett litet uppehåll i bloggandet på senaste tiden, men nu ser jag fram emot att börja skriva mer igen. Tack för att du vill läsa! 

Att respektera sin kropp

Det jag går igenom just nu lär mig otroligt mycket om min kropp. (Läs mer om min skadesituation HÄR). Ibland vill jag hata min kropp. För att den inte fungerar som den ska, för att den är så trasig. För att den har förstört så många år av mitt liv. Men att tänka såhär hjälper inte mig. Då utkämpar jag ett krig som jag inte kan vinna.

För att jag ska kunna gå framåt behöver min kropp all uppskattning, kärlek och omsorg som jag kan ge. Den behöver tid för att genomgå tuffa omställningar och läkningsprocesser. Kroppen gör alltid så gott den kan. Den läker och den återuppbygger. Den håller mig vid liv varje dag. Kroppen och jag måste vara ett team!

Jag har fått en ny förståelse och respekt för min kropp. Jag vet precis vad den klarar av och inte, jag vet hur jag ska ta hand om den och jag känner igen alla signaler. Jag vet hur det är att kraschlanda och sedan kämpa sig upp igen, jag kan varenda detalj i den fysiska resan. Jag vet hur otroligt viktigt det är att lyssna på sin kropp och prioritera sin kropp.

Jag har också fått en ny tacksamhet. Att mitt hjärta slår går inte att ta för givet. Det finns människor som har det mycket värre. Sådana som aldrig blir friska, som förlorar allt, som dör. Jag har i alla fall möjligheten att komma tillbaka ifrån det här.

Jag är så oerhört ledsen, men samtidigt stolt, över min resa. Den är inte över än, men jag kommer att klara det. Jag kommer att bli frisk!