Bestiga ett berg

Vad händer egentligen, hur ser min vardag och rehabträning ut? Vad gör jag för att bli frisk?

Jag fortsätter med bassängträning två gånger i veckan, plus träningscykel tre gånger i veckan. Ovanpå det har jag mina stretchövningar för att hjälpa bäckenet att hållas på plats, tre gånger per dag. Plus ett larm i mobilen var 20:e minut, hela dagen, då jag ställer mig upp och rör mig lite för att få cirkulation i kroppen. Plus sitträning då jag gör ”rullstolsyoga” ungefär 10-15 minuter. Det är alltså många olika moment och rutiner.

Detta innebär att mina dagar blir väldigt intensiva, då jag ofta också har läkartider, behandlingar och liknande. Det tar flera timmar för mig att göra mig i ordning på morgonen/kvällen, och att återhämta mellan träningspassen. Så dagarna går väldigt, väldigt fort.

Ibland när jag tänker på all träning och allt jobb jag har kvar framför mig, känns det överväldigande. Jag har ett berg att bestiga. Ibland känner jag mig peppad och redo att ta mig an utmaningarna. Jag måste ju göra det för att bli frisk. Det finns inget alternativ. Det enda som kan rädda mig är mig själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste kämpa mig igenom smärtan och bygga upp kroppen från 0 till 100. Läka muskler som inte fungerar, tvinga bort smärtsignalerna, återfå kontrollen.

Jösses. Det är bara att fortsätta. Ett steg i taget. Jag kommer klara det här. Jag kommer stå på toppen av berget! 

HÄR kan du läsa mer om min skadesituation. HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Tack för att du vill läsa!

Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin