Vad sker?

JCJR1235

Vad sker i mitt liv just nu?

 

Ny lägenhet

Jag och Pelle har precis flyttat in i vår nya lägenhet. Det känns härligt med en nystart. Att få byta miljö, skapa nya minnen och starta ett nytt kapitel i livet! Vi trivdes bra i vår förra lägenhet, men nu har vi bytt upp oss mot en mycket finare och större lägenhet. SÅ roligt!

För gammal för bröstmjölk

Jag har insett det nu: jag är för gammal för bröstmjölk. Därför har jag bytt ut alla mejeriprodukter mot veganska alternativ. (Tro mig: det smakar lika gott, om inte godare!).

Yoga och meditation

Yoga och meditation är fantastiskt. Det har hjälpt mig igenom tuffa tider och det har hjälpt mig att utvecklas som människa. Första gången jag testade yoga älskade jag det. Det låter flummigt, men man kommer i kontakt med sig själv på en ny nivå. Nu mediterar jag varje dag och det gör stor skillnad. Jag rekommenderar alla att testa!´.

Naturlig skönhet

Sulfater, parabener, dimethicone och andra giftiga kemikalier? Nej tack. Huden är vårt största organ och det absorberar allt vi sätter på den direkt till blodomloppet. Därför har jag valt att byta ut alla mina skönhetsprodukter, från schampo till mascara, mot naturliga produkter. Det känns SÅ bra.

Nått ett nytt mål: gå på bio

Jag har varit sjukskriven och begränsad väldigt länge. Ett tag behövde jag en transportrullstol för att ta mig in till vårdcentralen. Nu har jag gått på bio. Det var det roligaste jag har gjort på länge. Förhoppningsvis kommer jag kunna göra mer och mer sådana saker framöver.

Nya inlägg här på bloggen varje lördag. Tack för att du vill läsa!

Bestiga ett berg

Vad händer egentligen, hur ser min vardag och rehabträning ut? Vad gör jag för att bli frisk?

Jag fortsätter med bassängträning två gånger i veckan, plus träningscykel tre gånger i veckan. Ovanpå det har jag mina stretchövningar för att hjälpa bäckenet att hållas på plats, tre gånger per dag. Plus ett larm i mobilen var 20:e minut, hela dagen, då jag ställer mig upp och rör mig lite för att få cirkulation i kroppen. Plus sitträning då jag gör ”rullstolsyoga” ungefär 10-15 minuter. Det är alltså många olika moment och rutiner.

Detta innebär att mina dagar blir väldigt intensiva, då jag ofta också har läkartider, behandlingar och liknande. Det tar flera timmar för mig att göra mig i ordning på morgonen/kvällen, och att återhämta mellan träningspassen. Så dagarna går väldigt, väldigt fort.

Ibland när jag tänker på all träning och allt jobb jag har kvar framför mig, känns det överväldigande. Jag har ett berg att bestiga. Ibland känner jag mig peppad och redo att ta mig an utmaningarna. Jag måste ju göra det för att bli frisk. Det finns inget alternativ. Det enda som kan rädda mig är mig själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste kämpa mig igenom smärtan och bygga upp kroppen från 0 till 100. Läka muskler som inte fungerar, tvinga bort smärtsignalerna, återfå kontrollen.

Jösses. Det är bara att fortsätta. Ett steg i taget. Jag kommer klara det här. Jag kommer stå på toppen av berget! 

HÄR kan du läsa mer om min skadesituation. HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Tack för att du vill läsa!

Just nu

Den verkliga upptäcktsresan
består inte i att söka efter nya vyer,
utan att se med nya ögon.

~ MARCEL PROUST ~

Dagarna går och helt plötsligt är våren här. Jag försöker minnas vart jag var förut,  hur jag mådde och vad jag klarade. Jag försöker se vart jag är idag, hur långt jag har kommit och hur hårt jag har kämpat för det. 

Det är klart att det är väldigt tufft. Ibland blir jag otroligt ledsen, eller arg, eller frustrerad. Jag vill ju inte ha det såhär, jag vill inte ha ont, jag vill inte vara fysiskt begränsad, jag vill inte vara sjukskriven. Det är orättvist och svårt att förstå varför min kropp inte fungerar. Men det är såhär mitt liv ser ut, och jag kan bara göra det bästa av det. Mitt liv står inte på paus, mitt liv börjar inte när jag har blivit frisk. Mitt liv pågår just nu. Jag försöker såklart se framåt med beslutsamhet och förväntan, men jag kämpar också för att få en bra tillvaro här och nu. 

Att vara skadad och sjukskriven länge har gett mig nya perspektiv på livet. Jag förstår vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll. Jag har en familj som tar hand om mig, en pojkvän som älskar mig, vänner som bryr sig om mig och vill vara med mig. Jag lär mig saker, läser massor och utforskar nya sätt att uttrycka mig, bland annat genom bloggandet. 

@amandas_memories

Vad händer härnäst? Jag fortsätter framåt. Jag fortsätter med min behandling och rehabilitering. Målet är att långsamt öka träningen, för att stärka och läka muskler som varit trasiga och ur funktion under en lång tid. Ju starkare musklerna blir, desto bättre klarar min kropp av att hålla bäckenet och ryggen rakt. Det är en svår och långsam process och det är lätt att jag överanstränger mig och får ett bakslag. Ett bakslag betyder mer smärtor och jag blir sängliggande i någon vecka. 

Gränsen mellan att något är ansträngande och stärker mig, eller  bryter ner mig, är otroligt tunn och jag balanserar på den hela tiden. Jag måste avväga och ta beslut i allt jag gör. Klarar jag av att duscha nu? Kan jag fixa lunch? Borde jag avsluta träningen för idag? Det är mentalt påfrestande att konstant kämpa med detta. Överväga, prova och tolka. Men jag lär känna min kropp mer och mer hela tiden. Jag vet oftast vad den behöver och vad jag ska göra.

Sammanfattningsvis har jag kämpat hårt, gjort framsteg, och fortsätter framåt samtidigt som jag försöker leva så bra jag kan under omständigheterna. Jag försöker vara positiv och glad! 

Jag har tagit ett litet uppehåll i bloggandet på senaste tiden, men nu ser jag fram emot att börja skriva mer igen. Tack för att du vill läsa! 

Det svåraste någonsin

Det är över tre och ett halvt år sedan jag var frisk. Det senaste året har jag varit sjukskriven. Jag är fortfarande mitt uppe i det svåraste. Vändpunkten har ännu inte kommit. Drömmen om att bli helt frisk är fortfarande bara en dröm som jag knappt vågar tro på. (Mer om min skadesituation kan du läsa HÄR.)

Jag kämpar varje dag för att stå ut med smärtor och begränsningar. Jag kämpar med en svår rehabiliterings och behandlingsprocess. Min kropp kämpar för att försöka läka, återhämta och återuppbygga sig. Det är ett projekt som handlar om att laga något som har varit trasigt länge. Ett svårt, komplicerat och slitsamt projekt.

Det går långsamt. Dagarna, veckorna och månaderna går med en knappt synlig förändring. Hinner jag bli lite bättre, väntar ett bakslag inte långt borta. Det känns som om allt står till. Allt flyter ihop i en enda grå massa av bassängträning med flytväst, stretcha hit och töja dit och sedan om igen, piller till frukost lunch middag, micropizza och matlådor, oändligt med teveserier på netflix, läkarbesök igår idag och i morgon, försöka somna till värken som mumlar i örat, försöka vakna och omfamna en ny dag med samma innehåll medans värken långsamt sprider sig som ett gift i kroppen.

Samtidigt som mina jämnåriga vänner tar körkort, festar, bygger muskler på gym, reser jorden runt, får arbetslivserfarenhet, börjar studera, flyttar till nya platser, blir vackrare och härligare människor, upptäcker, utvecklas och lever livet. Så som man borde, om man är 20 år. Det är mittpunkten. Höjdpunkten av ungdomen. Där alla hittar sig själva och sin plats här på jorden.

Inte jag.

Men samtidigt har den här upplevelsen lärt mig att livet är mer komplext än bilden jag målade upp här ovan. Ingen kan leva ett perfekt liv. Det finns ingen garanti, inget skyddsnät, inget som räddar oss om ödet plötsligt bestämmer sig för att vända upp och ner på allting. Ingenting är självklart, ingenting kan tas för givet.

Men det känns inte lättare för det. Eller mer rättvist. Ja, detta ger mig massor av lärdomar. Men det är inte rätt tid att reflektera över mina lärdomar just nu. Inte än. När allt är över kanske jag kommer kunna se tillbaka på detta med mindre bitterhet. Kanske till och med med stolthet. Jag kanske kommer vara visare, mer tacksam och livsbejakande. Men det är inte över än. Just nu är jag mitt uppe i det.

Jag vill ge upp. Jag kan inte ge upp. Jag måste fortsätta, men jag kan inte fortsätta. 

Det här är det svåraste någonsin.