Jag plus två hjul

Det känns som att det är på låtsas. Som om jag inte behöver den, egentligen. När folk tittar vill jag ställa mig upp och säga: ”jag kan gå! Jag är inte förlamad! Jag är precis som er!”. 


Sanningen är att jag inte är precis som dem. Jag behöver en rullstol. Inte jämt, men vid vissa tillfällen. För att ta mig från plats A till plats B.  Jag har funktionshinder och behöver hjälpmedel i min vardag. 

Det är en situation som jag inte har valt. Jag vill inte behöva en rullstol. Jag vill vara som alla andra. Jag vill kunna springa och hoppa och dansa.

Varenda gång någon vänder blicken efter mig när jag rullar förbi påminns jag om det. Jag säger inte att det är fel av andra att titta. Det är en naturlig reaktion på något annorlunda. Jag hade förmodligen gjort likadant. Men det går inte att förneka att det är jobbigt. Ju mer blickar jag får, desto tyngre känner jag mig.

Jag måste påminna mig själv om att jag fortfarande är jag, plus ett par extra hjul. Att jag fortfarande bara är Amanda. Att jag fortfarande bara är en ung tjej som försöker hitta sig själv och meningen med livet. 

Och ännu viktigare: jag kommer inte att behöva rullstolen för alltid. Det finns ett slut på det här, även om vägen dit är lång och svår. Det är inte alla som har den chansen.

Tacksamhet

Tacksamhet

Idag är jag tacksam över; att få ta en promenad med rullstolen till skogsbrynet. Att få andas in frisk luft, se på träden och känna doften av sommar. Vad är du tacksam över idag?

Tänk att mina ben bar mig, villkorslöst, i 17 år. De bar mig dit jag ville och när jag ville. Världens ände fanns inom räckhåll.
Det var en självklarhet som jag inte tänkte på, som jag inte förstod att vara tacksam över. Tänk att man inte reflekterar över sin frihet, förrän man har förlorat den.
Tänk att man inte förstår hur mycket man har, förrän det tas ifrån en.

Jag hoppas att mina ben en dag ska förlåta mig, att de en dag ska bära mig till världens ände.
Nej föresten,
kvarteret räcker för mig.
Om mina ben bär mig dit,
så räcker det för mig.

Se möjligheterna

se möjligheterna, Amanda Lundin
Jag passar på att läsa mycket just nu, eftersom jag är skadad och måste sitta eller ligga mycket still. Det är ett av mina intressen som jag faktiskt fortfarande kan ha kvar. En liten del av mig som inte har blivit drabbat av skadorna. 
Jag försöker hela tiden att vara positiv och se det jag faktiskt kan göra, istället för det jag inte kan. På tisdag kommer min rullstol också, då kommer jag att kunna vara utomhus mer. Det ser jag fram emot. (Då ska jag äntligen prova spelet som har vänt upp och ner på hela världen… jag pratat såklart om Pokémon Go!) 

Ha en superbra dag vänner och var tacksamma för era möjligheter och tillgångar!