Kristna som skuldbelägger hederskulturens offer

Extroende som talar emot religiösa övergrepp, har ofta gått igenom långvariga perioder med förtryck, för att sedan äntligen bryta sig loss från indoktrineringen. Det kan vara en ansträngande process att skjuta igenom indoktrineringsväggen du ofta föddes bakom.

Även efter detta möter extroende fortsatt förtryck när de delar sina berättelser och arbetar för att göra det lättare för andra som fortfarande är instängda. För sina ansträngningar jagas de obevekligt, marginaliseras och censureras. I vissa länder blir de dödade.

Många kristna har svårt för att ta till sig det som religionens offer berättar. Man slår allt ifrån sig och säger: “Så här sker det inte i vår kyrka, bara någon annanstans, eller i en annan tid. Det här är inte är representativt, det handlar bara om några få extremfall och sura äpplen. Det beror på psykisk ohälsa eller familjeproblem.”

Fredrik Wenell uttalar sig i artikeln Råder det verkligen hederskultur i ”frikyrkan”?:

Men att däremot tala om detta som en systematisk, frikyrklig hederskultur är däremot grovt missvisande.

Självklart är frikyrkan mångfacetterad. Det går i princip inte att representera en ”allmän” frikyrka. Vi som talar ut påstår inte att alla har upplevt samma sak. Vi berättar om våra personliga erfarenheter – vi kan ju inte göra något annat. Och vi har äganderätt över vår historia. När man säger att vi ”generaliserar frikyrkan”, då undviker man ansvar och skiftar skulden på offren.

Bara för att du inte känner igen dig, betyder det inte att våra upplevelser inte har hänt, eller inte räknas. Om du inte har känt dig förtryckt av vissa läror, så är det inte fallet för alla. Till exempel läran om att homosexualitet eller könskorrigering är en synd – det är kanske inte direkt förtryckande mot heterosexuella och cispersoner, men mot en HBTQ–person är det väldigt förtryckande.

När man bortförklarar våra erfarenheter som resultatet av sura äpplen, då missar man faktumet att det är övergripande läror, system och kulturer som orsakar skada. Det handlar inte om enskilda individer eller enstaka extrema händelser, utan om dagliga interaktioner, ord och undervisningar inom samfund där alla är delaktiga. Det svårt att sätta fingret på hederskulturen, just för att det är en integrerad del av kyrkolivet. Det tog mig många år att förstå vad jag blivit utsatt för.

Ytterligare ett citat av Fredrik Wenell:

En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.

Wenell använder orden ”majoritet” och ”gängse” som fula skällsord. Kanske är majoritetens normer en majoritet, just för att de är mindre förtryckande och att fler mår bra av dem? Wenell verkar lägga en ära i att stå ut från mängden, utan en tanke på dem som far illa i den kulturen han vurmar om. Han tar på sig en offerkofta och anklagar de riktiga offren för att vara ”intoleranta mot avvikare”.

Jag och många andra har till exempel blivit förtryckta av det religiösa samfundets läror kring sex och könsroller. Wenell svarar med: ”Nej, det är inte förtryck.” Han förnekar alltså det vi har upplevt. Det är oerhört osmakligt av en man att avvisa kritiken, när mycket i den religiösa hederskulturen drabbar kvinnor hårdare. Har han koll på hur kvinnors och unga tjejers situation kan se ut i kyrkan? Vi berättar gärna, om han är intresserad av att lyssna.

I kyrkan lärde vi oss att delegitimera dem som lämnat. ”Avfällingar är sårade och bittra. De är hycklare som inte förstår att ingen är perfekt. De är ovilliga att inse att alla är människor.” Detta är ord som används för att skuldbelägga offer för deras lidande, istället för att hålla förtryckande ledare ansvariga.

Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte Gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa behöva examinera systematiska problem i kyrkan, och att slippa reflektera över de religiösa läror som blir skadliga. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att ”riktiga” kristna aldrig kan gör fel.

Retoriken är skrämmande lik den man kan stöta på när man till exempel talar om #metoo. Offer och utsatta människor tystas, stigmatiseras och anklagas. Man framställs som en lögnare och uppmärksamhetssökare, en bråkmakare som bara vill skapa problem. Ens agenda och till och med ens psykiska tillstånd ifrågasätts.

Är begreppet ”hederskultur” överdrivet? Vi snackar ju inte om mord och cyanidattacker här. Men på samma sätt som mäns våld mot kvinnor kan innefatta både fysiskt och psykiskt våld, så innefattar hedersrelaterat förtryck allt ifrån subtil kontroll, till dödligt våld. Det blir problematiskt om man försöker ranka olika former av lidande. Om du bara blir tagen på allvar först när hedersnormerna manifesterat sig fysiskt, då är det redan försent.

Varför säger man inte bara nej till dessa läror? Individer ges tydliga instruktioner för vad man ska göra och inte göra. Om man sedan lider som en direkt konsekvens av att följa dessa instruktioner, blir man ofta tillsagd att man inte behövde följa instruktionerna alls – man hade ju ”fri vilja”. Och man får skulden för ens eget lidande. Faktum är att man blir varnad i det starkaste termer för att göra vissa saker. Konsekvenserna blir otroligt allvarliga om man inte följer instruktionerna – förutom sociala konsekvenser tillkommer ett själsligt förfall och evig fördömelse. Att kalla det för ”bara ett råd” är oärligt.

När kristna säger: ”jag förstår inte varför du måste vara så negativ”, hör jag: ”ansvar gör mig obekväm och jag tar inte hänsyn till att nyanser är en validerad del av den mänskliga erfarenheten. Därför är kritik bara accepterat om det maskeras i positivitet.”

Om du väljer att reagera med aggression och förnekelse, är du själv en kugge i hederskulturens destruktiva hjul. Det inte konstigt om fler människor inte orkar, vill, eller får utrymme att dela sin berättelse, när ens integritet och karaktär blir kränkt. Tystnaden är härskarteknikernas och maktmissbrukets bästa vän. Att skydda kyrkans rykte verkar står över allt – till och med människors välmående. Istället för att stötta offren, orsakar man ännu djupare sår.

Vi som har drabbats av den kristna hederskulturen är inte ute efter att smutskasta kyrkan – vi vill få upprättelse, sprida medvetenhet, hjälpa andra utsatta och försöka uppnå förändring så att inte fler människor drabbas. Jag vet vad det innebär att uttrycka mig själv online och bli attackerad för det. Men varje gång jag postar något, får jag också stöd från medmänskliga, omtänksamma, kämpande och frågvisa människor som uppskattar det. Fantastiska och modiga människor som har vad som krävs för att göra världen till en bättre plats.

Hederskultur i svenska frikyrkan – ”Man drivs av rädslan för att befläcka sin familj”

Jag är en av de drabbade av frikyrkans hederskultur

Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan

Hedersförtryck – en gammal svensk tradition

What is purity culture?

Purity culture and the subjugation of women

Religiöst trauma

Religious Trauma Syndrome

Extroendes berättelser

Medverkan i podcasten Exvangeliet

Jag har medverkat podcasten Exvangeliets senaste avsnitt! Jag har aldrig pratat i en podcast förut och jag var väldigt nervös. Men Hanna Larsdotter fick mig att känna mig så trygg och bekväm. Det var så roligt, och jag är tacksam för möjligheten.

Jag och Hanna pratar utifrån Bibeln idags nya rapport ”Här för att stanna”. Den undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen ex-troende. Istället påstår sig församlingsledare veta mer om oss och våra liv, än vad vi själva gör.

Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Som avfälling är man plötsligt en av dem; ateisterna som har valt fel väg, som står utanför, i mörkret. Man ses som oärliga bråkmakare. Varför pratar vi ens om något som vi har lämnat? Vi borde bara hålla tyst!

Jag och Hanna Larsdotter har även skrivit en gemensam artikel, som svar på Bibeln idags rapport. Vår artikel heter ”Vi bör hålla tyst om våra åsikter – Det finns en tystnadskultur kring extroende”. Den finns att läsa på Exvangeliets hemsida.

Jag rekommenderar alla att lyssna och läsa – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet: https://open.spotify.com/episode/6jHO6rh5x4Jb1Qj6ykv4OH?si=z1VehBiFQ1COcSWdYp06Dg
Läs min och Hannas gemensamma artikel: https://www.exvangeliet.com/blog/vi-br-hlla-tyst-om-vra-sikter-en-ppen-artikel-som-respons-p-utredningen-hr-fr-att-stanna-gjord-av-bibeln-idag-av-hanna-larsdotter-och-amanda-lundin
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Fråga en ateist #2

Är du arg på gud?
Jag är inte arg på gud, på samma sätt som jag inte är arg på Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara arg på någon som jag inte tror existerar. 

Vad tror du att det kommer hända när vi dör?
När min hjärna dör, kommer mitt medvetande – mitt ”jag” – att upphöra att existera. Detta baserar jag på vetenskaplig konsensus kring hjärnan och medvetandet.
Skulle det vara trevligt att inte dö? Kanske. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag vill leva i en verklighetsbaserad värld, och hittills har inga rationella argument för ”livet efter detta” presenterats för mig. Jag har accepterat min dödlighet. Jag ser livet som oerhört meningsfullt och värdefullt, då det är det enda jag har!

Hur vet vi att vi inte har levt många gånger i förflutna liv under evolutionen utan att vi kan inse de eller har minne?
Ingen aning. Kanske är det möjligt, kanske inte. Men jag är inte intresserad av vad som är möjligt, utan vad som är troligt.

Definierar du Gud på något sätt?
Jag har ingen definition av gud. Jag reagerar på andras definitioner av gud. Idag finns det ungefär 10 000 religioner och 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Det finns lika många versioner av gud/gudarna som det finns religiösa. Därför låter jag personen som kommer med ett positivt påstående om guds existens definiera sin version av gud. Sedan tror jag antingen att den guden finns eller inte.

Vad menar du med kristna?
Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av kristna. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Hur definierar du religion?
Samma där. Jag utgår från uppslagsverkets och Wikipedias definition av religion. Men jag är villig att ändra den definitionen i en konversation, om det krävs för en ömsesidig förståelse.


Fortsätt kommentera dina frågor nedan – mina svar återkommer i ett nytt inlägg framöver!

HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Publicerad i medlemstidningen Humanisten

Min text ”En personlig relation med gud” har publicerats i medlemstidningen Humanisten! Jag är så otroligt glad och tacksam för möjligheten! Att läsa hela tidningen är ett måste – den innehåller massa grymma artiklar kring temat ”avhopparen”.

Här kan läsa min text
Läs mer om medlemstidningen
Bli medlem i Humanisterna

Varför har jag skrivit den här texten?

Jag vill jag hjälpa dem som mår dåligt av kristendomen, men som inte vågar lämna på grund av rädsla, skuld eller social press. Jag vill sprida det glada budskapet att man fortfarande kan vara en god människa och leva ett gott liv utan en gudstro.

Jag vill inspirera människor att våga vara nyfikna, ifrågasätta, undersöka, och upptäcka. Det är okej att tvivla och ändra åsikt. Det är okej att söka sin egen väg, oavsett om det är tro eller icke-tro.

Jag delar mina åsikter för att jag vill motverka stigmatisering av ex-troende och ateister. För att jag bryr mig om andra människor. Och för att jag älskar humanism, vetenskap, reson och mänskliga rättigheter.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.