Kritik mot Hjalmar Gullbergs poesi

Ett av mina läsmål är att ta mig igenom världsbibliotekets lista över de 50 bästa diktsamlingarna. Nu har jag bockat av Hjalmar Gullbergs poesi. 

13291_7_017_00000395_0_small

Mina tankar

(OBS: jag är långt ifrån en litteraturvetare eller poesiexpert. Detta är bara en lekmans enkla reflektioner.) 

Min upplevelse av Hjalmar Gullberg är negativ. Han verkade under början av 1900-talet, och den tidens värderingar har satt spår i texterna. Rasismen och sexismen lyser tydligt igenom (enligt mig).

Till exempel har han skrivit en dikt där ”negerslavar” på ett slavskepp blir vänner med slavdrivarna tack vare lite sång och musik. Denna dikt gör mig förvirrad och illa berörd. Är det ironiskt menat? Jag vet inte. Kommentera gärna om du har svar.

Sexismen blir tydlig genom hans starkt religiösa syn på kvinnan. I en dikt anklagar han kvinnor för roten till allt ont, då de ”frestar” männen till att synda.

Något jag också ogillade var Gullbergs predikande ton och övertydliga religiösa agenda. Jag har absolut inget emot religiösa dikter i sig – däremot tycker jag att poesin ska lämna utrymme åt läsaren. Läsaren ska få dra sina egna slutsatser och tolkningar. Jag vill inte bli skriven på näsan. 

Är faktumet att poesin skrevs för länge sedan en ursäkt? Jag är tveksam. Det finns många andra poeter som inte präglats lika starkt av dåtidens värderingar.

Hur tänker du? Jag vill gärna höra dina tankar och åsikter.


Tycker du om min blogg får du hemskt gärna stötta mig via Patreon! Det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Mer om Patreon kan du läsa HÄR. Stort tack till alla som stöttar och läser!

RECENSION | ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie

americanah.png

Handling (inga spoilers):

Ifemelu och Obinze är ett ungt par från Nigeria som drömmer om Amerika. Men när Ifemelu flyttar dit för att studeria, blir det verkliga Amerika som ett slag i ansiktet. Ifemelu möts av ett komplicerat och stökigt samhälle, präglat av rasism. För första gången tänker hon på att hon är svart.

Obinze tar sig också ut i världen, men det blir inte heller som han tänkt sig. Han hamnar bland Englands toaletter som städare, fast i de papperslösas mardrömslika limbo.

Efter många år med nya erfarenheter, återvänder de båda till Nigeria. Och trots att så många år har gått, älskar de fortfarande varandra. Men är det försent för deras kärlek?

Tema:

Det är en bok som exploderar av åsikter och budskap, med huvudtemat rasism. Andra ämnen som tas med är (bland annat) feminism, hur välgörenhet blir ett sätt för rika att polera sina egon, den trendiga hälsohetsen, bristen av mångfald inom skönhetsindustrin och klasskillnader.

Mitt omdöme:

Det är en lärorik bok som intresserar, engagerar och uppmärksammar. Adichie lyfter ämnen som de flesta inte vågar prata om, obekväma ämnen som samtidigt är extremt närvarande. Adichie skriver också med mycket humor och kärlek. Hon fångar det mänskliga. Som att huvudpersonen Ifemelu, en ”stark” tjej, också är kapabel till sårbarhet. Hon äter choklad när hon är ledsen, är rädd för att misslyckas och faller för kärleken. Det här är riktigt bra läsning.

HÄR kan du köpa boken på Adlibris // HÄR kan du läsa fler av mina bokrecensioner


Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤