Guldkorn

🌟 Att få spendera en hel helg med min bästa vän. Hon har nyligen flyttat till Göteborg, och jag saknar henne hela tiden. Därför var det extra speciellt att få så mycket tid tillsammans. Jag är så tacksam att jag har henne!

IMG_7016.JPG

🌟 Jag fick äran att ta med min lillasyster på hennes första biobesök. Vi såg den nya Nalle Puh-filmen och den var väldigt bra! Vi åt popcorn och hade det supermysigt. ❤

🌟 Den här hösten har många saker fallit på plats. Min kropp är starkare och jag har gjort många framsteg. Jag har fått träffa nya duktiga människor inom vården och påbörjat nya träningsmetoder. Det är fortfarande tufft många stunder, men jag känner mig hoppfull inför framtiden. (Läs mer om min skadesituation HÄR).

🌟 Jag har MASSOR av inspiration när det gäller skrivandet. Idéerna på blogginlägg tar aldrig slut och jag har precis börjat på en ny novell. Det är så roligt och jag känner att jag har utvecklats mycket!

IMG_3140 - kopia.JPG

Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Just nu

Den verkliga upptäcktsresan
består inte i att söka efter nya vyer,
utan att se med nya ögon.

~ MARCEL PROUST ~

Dagarna går och helt plötsligt är våren här. Jag försöker minnas vart jag var förut,  hur jag mådde och vad jag klarade. Jag försöker se vart jag är idag, hur långt jag har kommit och hur hårt jag har kämpat för det. 

Det är klart att det är väldigt tufft. Ibland blir jag otroligt ledsen, eller arg, eller frustrerad. Jag vill ju inte ha det såhär, jag vill inte ha ont, jag vill inte vara fysiskt begränsad, jag vill inte vara sjukskriven. Det är orättvist och svårt att förstå varför min kropp inte fungerar. Men det är såhär mitt liv ser ut, och jag kan bara göra det bästa av det. Mitt liv står inte på paus, mitt liv börjar inte när jag har blivit frisk. Mitt liv pågår just nu. Jag försöker såklart se framåt med beslutsamhet och förväntan, men jag kämpar också för att få en bra tillvaro här och nu. 

Att vara skadad och sjukskriven länge har gett mig nya perspektiv på livet. Jag förstår vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll. Jag har en familj som tar hand om mig, en pojkvän som älskar mig, vänner som bryr sig om mig och vill vara med mig. Jag lär mig saker, läser massor och utforskar nya sätt att uttrycka mig, bland annat genom bloggandet. 

@amandas_memories

Vad händer härnäst? Jag fortsätter framåt. Jag fortsätter med min behandling och rehabilitering. Målet är att långsamt öka träningen, för att stärka och läka muskler som varit trasiga och ur funktion under en lång tid. Ju starkare musklerna blir, desto bättre klarar min kropp av att hålla bäckenet och ryggen rakt. Det är en svår och långsam process och det är lätt att jag överanstränger mig och får ett bakslag. Ett bakslag betyder mer smärtor och jag blir sängliggande i någon vecka. 

Gränsen mellan att något är ansträngande och stärker mig, eller  bryter ner mig, är otroligt tunn och jag balanserar på den hela tiden. Jag måste avväga och ta beslut i allt jag gör. Klarar jag av att duscha nu? Kan jag fixa lunch? Borde jag avsluta träningen för idag? Det är mentalt påfrestande att konstant kämpa med detta. Överväga, prova och tolka. Men jag lär känna min kropp mer och mer hela tiden. Jag vet oftast vad den behöver och vad jag ska göra.

Sammanfattningsvis har jag kämpat hårt, gjort framsteg, och fortsätter framåt samtidigt som jag försöker leva så bra jag kan under omständigheterna. Jag försöker vara positiv och glad! 

Jag har tagit ett litet uppehåll i bloggandet på senaste tiden, men nu ser jag fram emot att börja skriva mer igen. Tack för att du vill läsa! 

Det svåraste någonsin

Det är över tre och ett halvt år sedan jag var frisk. Det senaste året har jag varit sjukskriven. Jag är fortfarande mitt uppe i det svåraste. Vändpunkten har ännu inte kommit. Drömmen om att bli helt frisk är fortfarande bara en dröm som jag knappt vågar tro på. (Mer om min skadesituation kan du läsa HÄR.)

Jag kämpar varje dag för att stå ut med smärtor och begränsningar. Jag kämpar med en svår rehabiliterings och behandlingsprocess. Min kropp kämpar för att försöka läka, återhämta och återuppbygga sig. Det är ett projekt som handlar om att laga något som har varit trasigt länge. Ett svårt, komplicerat och slitsamt projekt.

Det går långsamt. Dagarna, veckorna och månaderna går med en knappt synlig förändring. Hinner jag bli lite bättre, väntar ett bakslag inte långt borta. Det känns som om allt står till. Allt flyter ihop i en enda grå massa av bassängträning med flytväst, stretcha hit och töja dit och sedan om igen, piller till frukost lunch middag, micropizza och matlådor, oändligt med teveserier på netflix, läkarbesök igår idag och i morgon, försöka somna till värken som mumlar i örat, försöka vakna och omfamna en ny dag med samma innehåll medans värken långsamt sprider sig som ett gift i kroppen.

Samtidigt som mina jämnåriga vänner tar körkort, festar, bygger muskler på gym, reser jorden runt, får arbetslivserfarenhet, börjar studera, flyttar till nya platser, blir vackrare och härligare människor, upptäcker, utvecklas och lever livet. Så som man borde, om man är 20 år. Det är mittpunkten. Höjdpunkten av ungdomen. Där alla hittar sig själva och sin plats här på jorden.

Inte jag.

Men samtidigt har den här upplevelsen lärt mig att livet är mer komplext än bilden jag målade upp här ovan. Ingen kan leva ett perfekt liv. Det finns ingen garanti, inget skyddsnät, inget som räddar oss om ödet plötsligt bestämmer sig för att vända upp och ner på allting. Ingenting är självklart, ingenting kan tas för givet.

Men det känns inte lättare för det. Eller mer rättvist. Ja, detta ger mig massor av lärdomar. Men det är inte rätt tid att reflektera över mina lärdomar just nu. Inte än. När allt är över kanske jag kommer kunna se tillbaka på detta med mindre bitterhet. Kanske till och med med stolthet. Jag kanske kommer vara visare, mer tacksam och livsbejakande. Men det är inte över än. Just nu är jag mitt uppe i det.

Jag vill ge upp. Jag kan inte ge upp. Jag måste fortsätta, men jag kan inte fortsätta. 

Det här är det svåraste någonsin.

Man måste vara modig

Föreställ dig att du sitter i en bil och kör. Du vet vart du vill köra. Du har målet framför dig. Problemet är att det sitter en obehaglig, jobbig, och hysterisk person i baksätet. Personen skriker åt dig att: ”STANNA! SVÄNG AV VÄGEN! STOPP! DET HÄR KOMMER SLUTA ILLA ANNARS!”. Det är ett konstant skrikande som aldrig slutar. Du tappar fokus. Du blir rädd. Du överväger att stanna bilen, vända om och åka hem. Det kanske är säkrast så. För hur ska du kunna ignorera personen i baksätet? 

Det här är en beskrivning av hur det är att leva med kronisk smärta. Personen i baksätet är smärtan. Den är alltid närvarande, och försöker stoppa en från att göra det man vill. Från att göra det som är roligt och utmanande. Om jag alltid skulle lyssna på min ”gubbe i baksätet”, skulle jag bara ligga i sängen hela dagarna. Visst, jag skulle vara trygg och inte utsätta mig för mer smärta än nödvändigt. Men är det så man vill leva? Det onda finns ju där. Den går inte att trolla bort. Tricket är att försöka acceptera gubben i baksätet som sitter och skriker. Acceptera rädslan och smärtan. Låta den få vara där. Det måste någonstans vara värt det, att göra saker, trots omständigheterna. Man måste vara modig. Man måste våga att släppa taget och sluta kämpa emot det obehagliga.

Jag kan inte säga att jag är en expert på detta. Men jag jobbar på det. Nu i veckan tog jag till exempel ett stort steg. Jag lät en vän köra mig i rullstolen, till ett café på stan. Det var första gången en kompis kört mig i rullstolen. Tidigare har det bara varit min pojkvän som tagit med mig på sådana små turer. Och jag måste erkänna att det faktiskt var lite nervöst! Man är så utsatt beroende av personen som hjälper en. Men det gick hur bra som helst, hon navigerade mig som en expert, och vi hade en supertrevlig fikastund! Jag är SÅ stolt över mig själv, för att jag vågade. Och så tacksam över min vän.

Framtiden ser ljus ut för min del och jag kommer troligtvis att bli frisk. Även om vägen dit är lång. Men jag vill inte bara leva i framtiden. Då hamnar livet på paus. Jag vill ju leva här och nu! Och då måste jag vara modig. Så gott jag kan, i alla fall.

 

 

 

För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

Det är knepigt att vara 20 år gammal. Det är en mellanålder, övergången mellan barndomen och vuxenlivet. Problemet är att jag är inte redo för att vara vuxen, men jag kan inte längre vara ett barn. Någon annan som känner igen sig?

Jag är för stor för att bo hos mina föräldrar, men för liten för att bo hemifrån.

Jag är för stor för att leka, men för liten för att titta på.

Jag är för stor för att inte bestämma mig, men för liten för att ta några beslut.

Jag är för stor för böcker, men för liten för litteratur.

Jag är för stor för att gråta när det gör ont, men för liten för att bita ihop.

Jag är för stor för ketchup på pastan, men för liten för parmesanost.

Jag är för stor för att skynda, men för liten för att ha tålamod.

Jag är för stor för att vara rädd för mörkret, men för liten för att släcka lampan.

Jag är för stor för att se på barnprogram, men för liten för att se på rapport.

Jag är för stor för att vara dum, men för liten för att vara smart.

Jag är för stor för att gå från bordet, men för liten för att sitta kvar.

Jag är för stor för att vara gnällig, men för liten för att vara behärskad.

Jag är för stor för att få hjälp, men för liten för att göra det själv.

Jag är för stor för att drömma, men för liten för att glömma.

Skador, begränsningar och förluster

Nästa vecka skulle jag åka till Kroatien tillsammans med min pojkvän och våra bästa vänner. Nu har vi varit tvugna att avboka resan. Pågrund av min skada. 
Jag har inte varit frisk på över tre år. Det är en mardröm som aldrig vill ta slut. Det senaste året har varit fruktansvärt. Bara sjukdomar, skador och förluster. Jag har inte kunnat jobba, resa, studera eller leva livet som andra människor i min ålder har gjort.


Vi har gått igenom så otroligt mycket och det verkar aldrig ta slut. Vi har bett till gud, vi har hoppats och vi har kämpat. Men vi faller ändå gång på gång. 

Varför berättar jag det här? För att jag är så ARG, ledsen och besviken, och måste få utlopp för mina känslor. För att jag vill att ni ska veta. För att jag vill att ni inte ska ta något för givet, och vara tacksamma. Om du kan jobba, studera, resa, träna, gå utan smärta och göra vad du vill, var tacksam. Det är inte en självklarhet för alla.


Vi har varandra. Det är jag tacksam över. 

Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin