Offermentaliteten hos homofober och transfober

Det finns människor som vill segregera bort hbtq-personer och ta ifrån oss våra friheter, trots att det inte påverkar deras liv överhuvudtaget. Många av dessa människor reagerar med en utstuderad offermentalitet när de stöter på kritik eller motstånd. Till exempel att deras yttrandefrihet eller religionsfrihet kränks, bara för att de inte får kränka andra.

Om man talar illa om minoriteter och marginaliserade grupper, kommer det att få sociala konsekvenser. Så enkelt är det bara. Det är inte synd om homofober och transfober – att få diskriminera och förtrycka andra utan påföljder ingår inte i våra mänskliga rättigheter. Det finns en anledning till att vi har lagar som skyddar minoriteter. Det finns en anledning till att inte är socialt accepterat att till exempel tala illa om mörkhyade, funktionsvarierade eller hbtq-personer. Intoleranta människor brukar inte få så många vänner. Man väljer inte att födas som queer – däremot väljer man om man vill vara en elak och fördomsfull person.

På senaste tiden har homofobin och transfobin blivit starkare, eftersom frigörelsen av queer-personer har blivit mer synlig. Man stöter på oss jobbet, vi syns i politiken och i media, och inte bara som skämt eller monster som vi brukade vara, utan som riktiga karaktärer. Många är inte glada över det. Man känner sig hotad.

Homofobi och transfobi är en politisk reaktion på frigörande rörelser som förändrar demografin och maktrelationer mellan grupper. Man känner sig hotad av den sociala och politiska jämställdheten. Men man förlorar faktiskt inte sina privilegier, bara för att andra får samma privilegier. Ingen bryr sig om någon personligen inte vill ha homosexuella relationer eller genomgå en könskorrigering. Det vi bryr oss om är när någon börjar predika för oss andra hur vi ska leva våra liv.

I rörelser som är anti-minoriteter, fungerar propagandan på det sättet att man tar en falsk försvarsposition. Man låtsas som om man försöker försvara något, samtidigt som man försöker förändra lagen och dra tillbaka minoriteters rättigheter. En nazist kommer sällan använda ordet ”white supremacy”. Istället säger de ”white genocide”. Man försöker omvända rollerna av offer och attackerare, och framställer sig själv som offer i en häxjakt. ”Är det inte intolerant att kalla människor för intoleranta?”

Homofobisk och transfobisk propaganda lär att acceptans för queer-personer innebär en enorm uppoffring. Att man måste ställa dig på sina bara knän inför ”hbtq-ideologins” altare. Men man offrar faktiskt inte något när man accepterar andra människors existens och rätt till ett värdigt liv. Det kostar ingenting.

Att homofober och transfober framställer sig som offer är förolämpande mot dem som bokstavligen har offrat sina liv i kampen för lika rättigheter. Det är förolämpande mot hbtq-personer som på riktigt har blivit förtryckta genom till exempel tvångssterilisering, förbud, straff, och kristendomens konverteringsterapi.

Konverteringsterapi är en olaglig pseudovetenskap som syftar till att förändra, ”bota” eller ”reparera” en individs sexuella läggning eller könsidentitet. Det är ett globalt problem – konverteringsterapi tillämpas i mer än 69 länder. Det orsakar extrema, och ofta ofattbara, fysiska och psykiska lidanden för offren. Det bryter mot det globala förbudet mot tortyr och misshandel. KÄLLA och KÄLLA.

Transfobi och homofobi är inte skällsord – de är ord som beskriver en persons attityder, känslor och åsikter – precis som orden ”feminist”, ”marxist”, eller ”kommunist”. Du har alla chanser att informera dig och bli en bättre person. Alla kan göra misstag – det viktigaste är att man lär sig av dem.

Att födas som queer är inte en religiös eller ideologisk position som jag har valt. Jag försöker inte tvinga en ideologi på människor – queer-personer delar inte ens en ideologi i vårt community. Det vi delar är en politisk kamp mot diskriminering, trakasserier och uteslutning från det offentliga livet. Vi vill att alla människor ska ha lika rättigheter. Vilken sida av historien vill du stå på?

Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat sin tro?

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Är det sorgligt att ex-kristna har lämnat min tro?

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om du inte är kapabel att veta vad som är bäst för dig. Som om andra människor känner dig och mitt liv bättre än vad du själv gör. Det infantiliserar dig och ogiltigförklarar ditt beslut.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående. Att man inte vill att jag ska vara mig själv, utan att jag ska anpassa mig efter kyrkans begränsade ramar.

Känslomässig utpressning

Vi som lämnar tron liknas med Bibelberättelsen om den förlorade sonen. Sonen framställs som omoralisk, rebellisk och upprorisk. Han lämnar sin familj och lever rövare ute i världen. Så småningom återvänder sonen hem igen, när pengarna tagit slut. Budskapet blir att vi som lämnar tron bara är i en fas – vi kommer att skämmas, ångra oss och komma krypandes tillbaka.

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Inställningen att man ska be för avhoppare, att vi snart kommer krypandes tillbaka, är nedlåtande. Jag vill inte tillbaka till gud eller kyrkan. Att be för att jag ska tillbaka strider fullständigt emot min vilja. Jag vill inte bli kallad förlorad – jag vill bli respekterad för den jag är.

Medmänsklighet och demokrati

Kyrkan är en samlingsplats för de som tror på gud. Tror man inte på gud, måste det vara okej att lämna. Målet borde inte vara att så många som möjligt ska stanna, målet borde vara att vara att skapa en bra gemenskap för dem som tror på gud, utan att fördöma och misskreditera dem som lämnar eller de som ändrar åsikt. Den inställningen vore medmänsklig och demokratisk. Men utifrån mina egna upplevelser, saknas tyvärr den insikten ofta hos kristna.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Får religiösa inte ens tänka tanken om evangelisera för extroende och ateister? För mig är det är handlingar som spelar roll, inte tankar. Alla – religiösa som ateister eller humanister – har självklart äganderätt över sina egna tankar och önskningar. Det viktiga är bemötandet och hur vi agerar gentemot varandra. Jag skulle till exempel inte säga till religiösa i min omgivning att det är sårande att de är religiösa, eller dylikt. Det jag önskar är alltså att personer med olika livsåskådningar tänker på hur vi formulerar oss i mötet.

Helvetet

Jag brukar fråga kristna vad roten till problemet är – varför är de så ledsna över att jag har lämnat kristendomen? Det är intressant att se hur lång tid det tar för dem att säga ordet helvetet. De försöker ofta att undvika det så långt som möjligt, som om de skäms över det.

Vi har redan etablerat att du inte behöver Jesus för att vara en bra person och leva ett gott och meningsfullt liv. Det enda som återstår är att jag behöver Jesus för att undvika helvetet och komma till himlen. Det är den enda rimliga anledningen till att det är sorgligt att någon lämnar sin tro. Kristendomen handlar alltså i grunden om belöning och straff.

Kristna som känner sorg inför andras eviga straff, borde tänka över sin egen moral. De väljer alltså att dyrka en gud som har satt upp ett sådant system. Det är omoraliskt att se icke-troende som människor som förtjänar att brinna i helvetet bara för att vi inte tror på gud. Det är sorgligt att se religiösa offra sin humanitet och sin empati för religionen. Du kan inte känslomässigt överleva om du känner empati och kärlek inför människor som kommer brinna i helvetet eller slaktas i Armageddon. Vi talar om flera miljarder människor. 

Ett stort problem med helvetet är det inte finns konsensus hos religiösa om hur himlen och helvetet fungerar, vilka som hamnar vart, eller om dessa platser finns över huvud taget.

Kristna har sagt till mig att inte alla ateister kommer till helvetet, och att inte alla kristna kommer till himlen. Kristna har sagt till mig att helvetet inte ens existerar. Kristna har sagt till mig att vi människor inte har fri vilja att bestämma vart vi kommer att hamna efter döden – utan att gud bestämde våra öden redan innan vi föddes, och att vi inte kan ändra på hans plan. Kristna har sagt till mig att jag är mer gudfruktig nu som ateist, än förut när jag var kristen, och att jag därför kommer att komma till himlen. Kristna har sagt till mig att vad som händer efter döden inte är viktigt eller relevant, eftersom ingen ändå vet vad som kommer att hända.

Himlen och helvetet borde vara den viktigaste frågan i kristendomen, då det handlar om en evighet av tortyr eller glädje i ett paradis. Men eftersom kristna inte kan komma överens om den här frågan, så spelar det uppenbarligen ingen roll om jag är ateist eller kristen – ingen vet ändå vad som kommer att hända mig. Kanske visar det sig att kristendomen är falsk och att asatron är sann. Kanske hamnar jag i Folkvang, Valhalla eller Helheim efter döden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi har det här livet. Och jag tänker leva det till fullo.

Om känslomässig utpressning:

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.