Ateister och humanister stjäl sin moral från kristendomen

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Ateister förstår inte Bibeln

Bibeln som kristen

Som kristen var det en ständig kamp att försöka harmonisera och rationalisera Bibeln när den stod i konflikt med mina moraliska instinkter. Doktrinen lade alltid skulden på mig om jag hade motsättningar gentemot våldet eller inhumaniteten i Bibeln. Det var mottagaren som var defekt, inte sändaren. Jag misstolkade, förstod inte kontexten, lät min hjärna stå i vägen, eller hade låtit mig påverkas av ”världsliga idéer” som feminism. Jag skulle inte lita till min egen bristfälliga förståelse, utan guds.

Detta skapade kognitiv dissonans och skuldkänslor.

Bibeln som ateist

Som ateist och humanist behöver jag inte längre tvinga mig själv att älska, beundra och respektera den guden som presenteras i Bibeln. Det är en fantastisk frihet att slippa ursäkta Bibeln och tränga undan mina känslor och instinkter – jag kan äntligen följa mitt hjärta.

The road to atheism is littered with Bibles that have been read cover to cover.
– Andrew L. Seidel

Mobbing

Som ateist har jag fått motta många anklagelser och personangrepp från kristna, bara för att jag inte gillar Bibeln. Till exempel att jag är okunnig, ignorant, blind, sluten och fientlig. Att jag inte förstår kontexten, den historiska kulturen eller Bibelns övergripande kärleksbudskap. Att jag inte seriöst försökt förstå skrifterna, då jag inte har läst tusentals böcker om bibeltolkning av kristna teologer och apologeter. Dåraktiga ateister som jag har såklart inte rätt döma Bibeln, då jag inte ens har någon grund för min moral.

Inom den kristna teologin är det så viktigt med den mänskliga fria viljan. Men när jag faktiskt använder min fria vilja och mitt eget förstånd, blir jag anklagad för att vara arrogant, irrationell, naiv och dåraktig. Hur vågar jag använda min egen okunniga hjärna? En sådan oerhörd fräckhet! Till råga på allt är jag en ung kvinna – vad skulle jag ha att komma med? Det är bäst att jag håller tyst.

Det räcker alltså inte som straff att jag (ur ett kristet perspektiv) kommer att brinna i helvetet. Jag ska också blir stigmatiserad i det här livet, bara för att jag har en annan åsikt. Den här typen av mobbing, misogyni och avsky mot oliktänkande påminner mig om hur tacksam jag är för att jag har lämnat kristendomen.

Olika krav

Hur mycket måste man förstå Bibeln för att få bli kristen, och hur mycket måste man förstå för att få lämna kristendomen? Märkligt nog är kraven som ställs väldigt olika.

Innan jag ville döpa mig var det ingen som frågade om jag faktiskt hade läst hela Bibeln. Om jag hade läst alla böcker av viktiga teologer, apologeter och kyrkofäder. Om jag hade tillräcklig kunskap och förståelse för att ta ett välinformerat beslut. För jag ville väl inte bara döpa mig baserat på mina känslor? Bara för att jag älskade gud? Det vore ju oerhört irrationellt!

Självständigt tänkande

Faktum är att jag som kristen läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och bibeltolkare. Men ändå verkar vara svårt att acceptera att någon som förstår Bibeln helt enkelt tycker annorlunda, och tackar nej till den.

Fördomen att jag inte förstår Bibeln antar att min ateism inte är rättfärdigad. Att den enda anledningen till att folk lämnar tron är för att de inte förstår kristendomen. Man ogiltigförklarar och infantiliserar ateisters och icke-kristnas beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

Här på min blogg försöker jag förespråka självständigt och fritt tänkande. Jag vill att alla ska nå sin egen förståelse, istället för att blint följa auktoritära dogmer. Därför är det frustrerande att höra att jag inte förstår något, bara för att jag tycker annorlunda.

Elitism och motstridande tolkningar

Varför skulle gud välja att kommunicera sitt budskap till mänskligheten genom en bok som man inte kan förstå, om man inte har studerat teologi, historia och hebreiska? Det handlar om stora mängder pengar, utbildning, tid och tillgång av läromaterial. Extremt få människor har den möjligheten. Det är elitistiskt och orättvist mot oss vanliga, blinda och okunniga människor.

Varför skulle vissa människor ha tolkningsföreträde över Bibeln och en högre andlig ställning över andra, när det är meningen att alla människor ska vara lika värda? Om Bibeln bara får tolkas av auktoriteter, uppstår det hierarkier och beroendeställningar.

Vilken auktoritet har den rätta tolkningen, när det finns tusentals motstridiga tolkningar? 2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Alla anser att just de har den rätta förståelsen, och att alla andra har fel. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva förståelse som är den rätta.

Going back to the source material is alwasy the best. When someone’s trying to interpret something for you, they always have an agenda.

– Penn Jillette

Om jag inte får använda min egen hjärna och min egen förståelse, vilken auktoritet ska jag konsultera? En kalvinist, lutheran eller reformert? En Jehovas vittne, katolik eller mormon? Någon som är för hbtq-personers rättigheter, eller någon som tycker att homosexualitet är en synd? Någon som är feminist, eller någon som tycker att kvinnor ska underordna sig män? Någon som tror på teistisk evolution, eller någon som tror på kreationism? Någon som tror att psykisk ohälsa beror på demoner och synd, eller någon som tror på sekulär och vetenskapsbaserad sjukvård?

Du behöver inte vara en expert för att inse att alla experter inte håller med varandra. Detta blir ett stort problem, om helvetet hotar som straff.

Suppose we’ve chosen the wrong god. Every time we go to church we’re just making him madder and madder.
– Homer Simpson

Jag får inte ifrågasätta Bibeln

Jag får inte ifrågasätta Bibeln – den är ju helig.

Edith Södergrans diktsamling är helig för mig. Jag ser Edith som en personlig och nära vän. Men om någon annan inte gillar henne, eller skriver en dålig recension av hennes dikter, blir jag inte sårad, kränkt eller upprörd. Jag förstår att det inte är en kritik mot mig och tar det därför inte personligt.

Jag förstår att hela världen inte kretsar kring mig och mina känslor. Jag kräver inte att alla ska se Edith Södergrans diktsamling som helig. Andras rätt att tycka annorlunda är något jag högt respekterar. Detta är en rimlig insikt som alla vuxna borde förstå.

Jag undrar om de som anser att man inte får kritisera Bibeln, också anser att man inte får kritisera Koranen, Havamal, Kojiki, Bhagavadgita, eller Mormons bok.

Yttrandefrihet och kritik

Jag kritiserar inte kristna – jag kritiserar kristendomen som en idé. Idéer har inte känslor och kan inte bli sårade eller kränkta. En hädelse är ett brott utan offer.

Tanken att vissa böcker och ideologier ska vara immuna från kritik – samt att åsiktsavvikelser ska tystas och censureras – är oerhört farligt. Det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Utan yttrandefriheten kan vi inte belysa orättvisor, korruption eller maktmissbruk.

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får allvarliga konsekvenser för människor; till exempel informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar. Hur ett land tolererar kritiska röster säger mycket om hur de ser på mänskliga rättigheter generellt.

Makten tycker om ord som sjunger deras lov. Men makten tycker inte om dem som skriver om sådant de vill dölja. I historien kan vi se många exempel på hur tankeavvikelser hotats och tystats; till exempel medeltiden och den teokratiska terrorn.

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att dela ens övertygelser med andra. I den fria världen möts inte frågor med straff och skuldbeläggning, utan med uppmuntran och beröm.

Mer om yttrandefrihet och kritik:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Diskriminering av ateister och humanister

Diskriminering av ateister och humanister

Tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Svenska kyrkan har en särskilt privilegierad ställning. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1), som är till för att skydda alla livsåskådningar. (Läs mer HÄR och HÄR).

Religiösa samfund dominerar utbudet av stödpersonal vid offentlig kris­hantering, till exempel inom räddningstjänsten, sjukvården, kriminalvården och försvaret. Dessa statliga organisationer erbjuder endast samtala med kristna präster. Det finns ofta inga alternativ för dem som har en annan livsåskådning. (Läs mer HÄR).

Svenska statens förhållande till döden och begravningar är inte livsåskådningsneutralt eller demokratisk, utan det styrs fortfarande av Svenska kyrkan. Endast medlemmar i Svenska kyrkan får bestämma över alla svenskars tillgång till be­gravningslokaler och begravningsplatser. Religiösa orga­nisationer utöver också myndighet vid vigslar. Detta står i konflikt med diskriminerings­lagstiftningen. (Läs mer HÄR och HÄR).

Hemvärnet diskriminerar icketroende. Sekulärhumanister får till exempel inte bli personalvårdare — inom Försvarsmakten jobbar bara kristna fältpräster med ”själavård”. Det genomförs militärgudstjänster med obligatorisk närvaro. Förband firar även målgångsceremonier i kyrkan, och enda sättet att slippa detta är att behöva röja sin livsåskådning. Att tvinga människor att delta i religiösa sammanhang, samt att tvinga människor att avslöja sin livsåskådning, är emot grundlagen (2 kap. 2 §). (Läs mer HÄR).

Riksrevisionens styrelse gjorde en rapport 2006, angående den statliga kontrollen av begravningsverksamheten. (Läs mer HÄR). De kom fram till detta:

Riksrevisionens samlade bedömning är att de granskade arrangemangen avseende religionsfrihet och demokratisk styrning i väsentliga avseenden inte fungerar. Följden är att de som står utanför Svenska kyrkan knappast kan antas ha anledning känna förtroende för att deras intressen tas till vara.

Men det är många som inte anser att diskrimineringen mot ateister och humanister är ett problem. Såhär skriver Frida Park i artikeln ”Dödströtta fördomar från Humanisterna om begravningar”:

Många är de som upplever sig ha fått ovärderligt stöd från kyrkan i samband med en älskad anhörigs död. Att sprida myten om att detta skulle vara oönskat eller kränkande är snarare kränkande i sig.

Självklart är det fantastiskt att många upplever ett fint stöd från kyrkan – det är inget jag vill stoppa, utan snarare uppmuntra. Men skulle vi andra som känner oss förringade och skymfade, bara vara ”myter”? Existerar inte jag, mina känslor och mina rättigheter?

Frida Park fortsätter i artikeln:

Undersökningar visar att det aldrig är så viktigt som just i samband med avsked av en älskad anhörig. Detta vet ju även Humanisterna, som i sina begravningsceremonier i allt väsentligt eftersträvar att likna de kristna – men utan kristet innehåll.

Detta är ett klassiskt exempel på hur kristna approprierar ceremonier – man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över dessa ting. Faktum är att begravningar, bröllopsvigslar, etc. har existerat inom alla kulturer och genom hela historien. Exempelvis inom den fornnordiska religionen, långt innan kristendomen gjorde intåg i norden. HÄR kan du till exempel läsa mitt inlägg om vikingarnas julfirande.

Är det en tävling om vilka traditioner som har existerat längst? Kristendomen tog över makten med våld i norden för ca 1000 år sedan. Innan dess var norden hedniskt i ca 6000 år (från tiden när människan för första gången trädde in i Skandinavien). Vi har alltså haft hedniska riter och traditioner kring livets olika skeden i tusentals år. (Källa: Fredrikson, Bengt. 2019. Sveriges historia: från istid till EU).

Såhär skriver Per Ewert och Per Eriksson i artikeln ”Tondövt om trons betydelse i Sverige”:

De tycks inte heller förstå vilken central roll den kristna traditionen spelar även för många svenska som inte säger sig vara aktivt troende. Vi skulle rekommendera en aning större ödmjukhet bland de sekulära humanisternas skara.

Det verkar finnas ett genomgående missförstånd kring detta. Jag och Humanisterna vill absolut inte att kristna ska tvingas sluta med sina traditioner eller avsäga sig sin tro. Det enda vi vill är att vi som har andra livsåskådningar ska få samma rättigheter, möjligheter och alternativ. Kristnas rättigheter skulle inte plötsligt försvinna, om ateister och sekulärhumanister började behandlas med lika respekt och värde. Hur kan någon vara emot att vi alla människor står lika inför lag och stat, oavsett tro?

Jag tycker att alla ska ha möjlighet till krishantering och ceremonier, oavsett religion. Det är en oerhörd kränkning att tvingas delta i handlingar som strider emot ens livsåskådning, vid så viktiga och känslosamma skeenden i livet. Där borde alla individer få bestämma själva.

Såhär skriver Humanisternas ordförande David Rönnegard, i artikeln ”Den svenska sekulära paradoxen”:

Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016) och i ungefär tretton länder begränsas livsåskådningsfriheten (PEW, 2017). Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får fruktansvärda konsekvenser för människor; informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar.

Religionsfrihet och mänskliga rättigheter

Jag är inte emot religion eller rätten att tro som man vill. Så länge det inte skadar, förtrycker eller kränker andra människor. Religionsfriheten ska inte få företräde över mänskliga rättigheter, till exempel när ateister eller homosexuella trakasseras för att de syndar enligt guds diktat. Människor förnekas sina mänskliga rättigheter även i Sverige, när religiösa eller kulturella föreställningar tillåts stå över personers vilja.

Det finns många religiösa och högerextrema krafter, till exempel Sverigedemokraterna, som inte vill ha en sekulär stat i Sverige. Man vill alltså inte att staten ska vara religiöst neutral, utan premiera kristendomen över alla andra.

Rörelser som försöker påtvinga andra sina trosuppfattningar – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Religionsfriheten är något som jag och Humanisterna vill skydda. (Läs mer HÄR). Det inbegriper också friheten att inte tro på någon religion. Jag tycker att alla livsåskådningar ska vara likvärdiga på alla sätt, oavsett om de är sekulära, humanistiska eller religiösa. Jag vill ha en sekulär stat (alltså religionsneutral) som varken premierar eller motarbetar någon religion.

Kom ihåg att sekulariseringen inte är ett försök att rensa ut religionen i samhället – sekulariseringen är den enda garantin för äkta religionsfrihet. I ett sekulärt samhälle har alla medborgare rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, så länge det inte kommer i konflikt med andras rättigheter. Ingen medborgare tvingas följa eller tro på en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning. Det är först när staten är religionsneutral som alla livsåskådningar, religiösa som icke-religiösa, kan få frihet att verka under lika villkor.

Mina upplevelser

På ett personligt plan har jag fått möta många fördomar, nidbilder och påhopp på grund av att jag har lämnat kristendomen, och istället blivit en ateist och sekulär humanist. Jag har många gånger fått höra att mitt liv som icke-kristen är mindre meningsfullt. Bara ordet ”ateist” blir ofta missuppfattat och har getts en ful och skrämmande innebörd. Det likställs med bitter, cynisk, oärlig, rebellisk, gudsfientlig eller amoralisk. 

Många ex-troende bär med sig trauman och sår från religionen, till exempel RTS (Religious Trauma Syndrom). Allt religiöst som förknippas med traumat kan trigga ångest och orsaka djupare sår. Men man förväntas ändå delta i kristna ceremonier, utan att ifrågasätta eller protestera. Om man skulle säga nej, tolkas det ofta som överdrivet eller störande. Man blir en upprorisk bråkmakare, som borde ”respektera” de kristna traditionerna och hålla tyst.

Hur skulle till exempel en kristen känna det, om hen tvingades gå till en muslimsk moské och delta i böner till Allah? Eller om hen kände sig pressad att genomföra en hinduistisk vigsel, barndop eller begravning i Krishnas namn? Eller om nationella minnesstunder hölls av gydjor (hedniska prästinnor) med symboler av Freja runt halsen? Eller om satanister bedrev begravningsverksamheten i Sverige?

Jag önskar att kristna kunde bemöta människor från andra livsåskådningar med samma respekt och förståelse som de själva förväntas motta.

Slutsats

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att lämna en religion och inte ha religiösa övertygelser. Ingen ska tvingas delta i religiösa sedvänjor och ceremonier som man inte delar. Ingen ska bli dömd, hånad, förföljd, straffad eller diskriminerad för sina trosuppfattningar. 

I Sverige blir icke-kristna lyckligtvis inte längre förföljda och avrättade. Men vi har fortfarande en bra bit kvar mot fullständig jämställdhet.

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Det är sorgligt att avfällingar har lämnat sin tro

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Det är sorgligt att jag har lämnat min tro

Som avfälling har jag valt fel väg. Jag går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är jag är trasig och ofullkomlig. Om jag inte följer guds kall och guds plan för mitt liv, kan jag aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Jag är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Totalitärt, absolutistiskt och nedlåtande

Det är helt okej att uttrycka absoluta sanningsanspråk som ”den kristna guden existerar”. Det kan mycket väl stämma. Däremot är det inte okej med absoluta sanningsanspråk eller diktat när det gäller andra människors moral, livsstil och trosuppfattningar.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om jag inte är kapabel att veta vad som är bäst för mig. Som om andra människor känner mig och mitt liv bättre än vad jag själv gör. Det infantiliserar mig och ogiltigförklarar mitt beslut.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Det är nedlåtande, förminskande och respektlöst. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Varför har jag lämnat min tro?

Jag har mött många felaktiga fördomar och antaganden om varför jag har lämnat min tro. Till exempel: jag har blivit skadad av kristna, jag är arg på gud, jag har inte förstått kristendomens kärleksbudskap, jag har inte förstått Bibeln, jag har blivit skadad av kyrkan, jag har inte tagit del av alla argument, jag vill bara synda, jag har blivit indoktrinerad… och så vidare.

En vanlig attityd är: ”varför diskutera du kristendomen? Du har ju lämnat!” Samtidigt publiceras mängder av kristna artiklar, föreläsningar och undersökningar om mig och andra som har lämnat kyrkan. Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, och att vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Det blir en dubbel kränkning. (Inspirerat av andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community, bland annat W Peter).

Att lämna tron är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. Vet du inte något eller förstår något om en person? Ställ frågor. Försök ha ett öppen sinne, istället för att göra fördomsfulla antaganden.

För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej.

Såhär skriver Hanna Larsdotter i artikeln ”Finns det någonsin en ‘rätt’ anledning att lämna kyrkan?”:

Vi som har lämnat kyrkan har våra egna varierande berättelser och många av oss vill hemskt gärna berätta om dem för er som fortfarande tror, som människa till en annan medmänniska. Ett stort problem är dock att jag som ex-troende ofta lever inom en slags ”nidbilds-identitet” av den ”avfälliga” som redan tycks ha sina orsaksförklaringar i många kristnas föreställningsvärld.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Jag har ingen skyldighet att försvara min position för någon.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Men jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Jag vill inte vara stillastående. Istället vill jag utvecklas, vara nyfiken, fortsätta ställa frågor och upptäcka nya perspektiv. Jag värderar sanningen – därför är jag villig att erkänna att jag kan ha fel, och ändra åsikt när ny information presenteras för mig.

Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

Religionen går före personen

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det är helt obegripligt för mig. Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående. Att man inte vill att jag ska vara mig själv, utan att jag ska anpassa mig efter kyrkans begränsade ramar.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Hur skulle till exempel en kristen känna det, om en hindu försökte få hen att lämna kyrkan och gå till ett hinduiskt tempel? Om en hindu sa till hen att det är så sorgligt att hen förnekar den enda sanna religionen? Att hens liv har en falsk mening? Att hen är trasig, fördärvad och omoralisk utan Krishna i sitt liv?

Det så lite begärt med en grundläggande förståelse och respekt. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Om känslomässig utpressning:

Ett exempel på hur kristna talar illa om ex-troende:

Om stigmatiseringen av avfällingar och att våga stå upp för sig själv:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Ateister har ingen grund för sin moral

vanliga fördomar om ateister (43)

Som ateist blir min moral och etik ofta ifrågasatt. En vanlig fördom är att jag inte har någon grund för min moral, om jag inte har någon gud. I det här inlägget kommer jag visa att jag har bästa möjliga grund för min moral, helt utan en gudstro. 

Kan en ateist vara en god människa?

Jag värderar godhet för godhetens skull. Jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. Jag behöver inte övervakas av en gud för att agera moraliskt.

Bara för att jag är fri från religionen, betyder det inte att jag är befriad från krav eller plikter. Jag bejakar vårt samhälles skyldigheter och rättigheter. Det gör jag för att jag har en sekulära tro – jag ser omsorgen om vår sköra, förgängliga livsform som ett ändamål i sig. Jag tror att vi människor har ett ansvar gentemot varandra – inte gentemot en högre kraft eller en gud. Därför är jag en ateist och en sekulär humanist. Humanismen är mitt moralsystem.

Einstein sade:

Om människor är goda enbart därför att de är rädda för bestraffning och hoppas på belöning, då är vi sannerligen en sorglig skock.

Canva - Clouds at Sunset.jpg

Hur avgör jag vad som är rätt eller fel?

Absolutister tror att fenomen som gott och ont alltid är absoluta, utan hänsyn till situation eller konsekvenser. Något är alltid rätt eller orätt. Ingen diskussion och inga argument accepteras.
Till exempel: att älska en person av samma kön är alltid fel. Trots att vi idag vet att homosexualitet varken är ett val eller en sjukdom, och trots att samkönade relationer mellan samtyckande vuxna inte är skadligt på något vis.
Eller: en skilsmässa är alltid fel. Även i situationer där relationen är destruktiv, eller om någon blir utsatt för våld.

Canva - Justice Law Hammer.jpg

Lyckligtvis behöver moralregler inte vara absoluta. Konsekventialismen är mer praktisk och anser att det moraliska i en handling bör bedömas utefter dess konsekvenser.

Som vägledning har vi forskning och vetenskap som hela tiden utvecklas. Genom rationalitet och ett objektivt kunskapssökande kan vi studera vad som är hälsosamt eller icke-hälsosamt för människan. Vi är fysiska varelser i ett fysiskt universum, med fysiska lagar som dikterar konsekvenserna av våra handlingar.

Här kan du se en kort film om hur den sekulära humanismen ser på moral:

Men en objektiv moral då?

Många religiösa påstår att de har en överlägsen moral, genom att hänvisa till en objektiv moral hos en gud. De påstår att ateister är helt utlämnade till subjektiva uppfattningar om moral. Men så vitt jag vet, befinner vi oss i samma båt. Låt mig förklara varför.

Jag tror inte att objektiva, absoluta moralregler existerar utanför våra sinnen. Inga bevis har presenterats för mig, bara ogrundade antaganden och känsloargument. Visst, i vissa situationer skulle det vara trevligt om en objektiv moral existerade – men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag kan inte bara bestämma hur världen fungerar, utefter mina egna preferenser. Jag måste förhålla mig till verkligheten som den är och göra det bästa av det.

Idén om en objektiv moral blir ändå alltid subjektiv i praktiken. Eftersom gudarnas objektiva moral inte går att nå på något annat vis än genom olika människors tolkningar, subjektiva preferenser och känslor. Och alla människors tolkningar av gudarna och gudarnas vilja ser helt olika ut.

Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner. 2012 beräknades det att det finns ungefär 43 000 kristna förgreningar i världen. Siffran förväntas att växa till 55 000 vid år 2025. En ny kristen förgrening skapas varje 10,5 timme. (KÄLLA). Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud och Bibeln, även inom samma kyrka. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva tolkning av guds objektiva moral som är den rätta.

Canva - Drawing for Psychologic Test

Var kommer moralen ifrån?

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, härleds ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra.

I naturen kallas detta symbios; en typ av transaktion mellan individer och arter. Exempel: biet behöver nektar och blomman behöver pollineras. Jägaren behöver sjukvård och läkekvinnan behöver kött. Vi människor överlever som bäst i stammar med ett utbyte av varor och tjänster.

Individer med empatiska egenskaper gynnas i det naturliga urvalet. En moder som känner en stark kärlek till sitt barn, tar därför hand om barnet, som annars vore helt hjälplöst. Moderns gener förs därigenom vidare till nästa generation.

Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra; detta har inneburit att vi i förlängningen successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss efter omgivningen. Med tiden har vi kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.

Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras.
– Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare.

Källor:

HÄR kan du läsa om hur spegelneuroner låter oss känna empati med personer som omger oss och hur det härleds ur evolutionen.

HÄR kan du läsa om att ”den starkes överlevnad”-teorin är felaktig. Utan att vi måste vara bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov för att överleva.

HÄR kan du lyssna eller läsa ett radioprogram om moral och evolution, med en molekylärbiolog.

Jag kan rekommendera dessa böcker:

”Nästan allt om människan: evolutionen, generna, moralen och lite till” av Johan Frostegård.

”Så gick det till: bevisen för evolutionen” av Richard Dawkins.

”Evolutionsteori och människans natur” av Jonas Olofsson och Johan Örestig. 

Canva - Helping Hands


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera en slant! Läs mer om vad pengarna går till HÄR. Tack för ditt stöd. ❤️

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Missförstånd kring begreppet ”ateist”

vanliga fördomar om ateister (45) Ateism betyder en icke-tro på någon gud, gudar eller högre makter. Det betyder inte att jag vet att gud inte finns. Jag är inte heller emot gud, på samma sätt som jag inte är emot Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara emot något som jag inte tror existerar. Ordet ”ateist” är lånat från grekiskans ”átheos”, som betyder gudlös. Här hittar du en lista på gudar som ateister, liksom kristna personer, inte tror på: http://friendlyatheist.com/2008/02/11/gods-we-dont-believe-in. Den enda skillnaden mellan kristna och ateister är att ateister har lagt till guden ”Yahweh” på sin lista. Vi har mer gemensamt än man kan tro! Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning med ett moraliskt system. Det är bara en uppfattning i en enskild sakfråga – nämligen guds existens. En icke-tro på gudar är det enda som ateister har gemensamt. En ateistisk grundsyn leder alltså inte till några speciella ståndpunkter eller åsikter i andra frågor. Lots of colorful balloons on the blue sky, concept of love in su Min ateism säger alltså ingenting om mina värderingar, min personlighet eller mitt liv. En ateist kan ha vilka andra värderingar, åsikter och trosuppfattningar som helst. Även om jag inte tror på en gud, har jag alltså en personlig uppfattning om moral och etik; till exempel är humanismen ett vanligt alternativ till religionens moralsystem. Själv identifierar jag mig som en sekulär humanist. Men betydde inte ordet ”ateist” ursprungligen något annat? Ord och begrepp byts ut, omdefinieras och utvecklas – det har alltid skett under idéhistoriens gång. Det är så språk fungerar. Vi talar inte längre likadant som på 1800-talet. Idag betyder ateism bara en icke-tro på gud.  Jag utgår till exempel från uppslagsverkets och Wikipedias definition av termer som ”ateist” eller ”kristen”. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal. pexels-stanislav-kondratiev-2908984 Tyvärr finns det många fördomar och missuppfattningar kring ordet ”ateist”. Det har nästan blivit ett fult och skrämmande skällsord. Det kan likställas med rebellisk, bitter, gudsfientlig eller ”amoralisk”. Därför ville jag skriva det här inlägget – för att sprida rätt information. Jag vill inte att andra ska misstolka min ståndpunkt eller ha fördomar om mig. Troende värderar ateister som ungefär lika pålitliga som våldtäktsmän, visar den HÄR studien. Ateisternas status i USA idag ligger i nivå med de homosexuellas för 50 år sedan. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016). I Sverige avrättar vi inte längre ateister, men tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer HÄR Man ska inte behöva skämmas eller straffas för att man är en ateist. Tvärtom – ingen ska bli dömd för sin trosuppfattning. Religionsfrihet betyder också frihet från religionen. Jag är stolt över att vara en gudlös hedning!

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤