Slutade jag tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan?

Många kristna kommer till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat min tro. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

En av de vanligaste fördomarna jag har mött, är att jag har blivit sårad av kristna och lämnade församlingen i ilska efter någon form av osämja. Att jag är en ateist för att jag har underliggande bitterhet och ”själsliga sår”. De som påstår det här fantiserar eller spekulerar baserat på andrahandsinformation och skvaller. Jag blir så trött på människor som baktalar och sprider rykten.

Att säga till extroende: ”Du är ateist för att någon var dum mot dig i kyrkan” antyder att vi inte skulle förstå att människor inte är gud – det är förolämpande mot vår intelligens. Att säga till extroende: ”Det var människor som sårade dig, inte gud eller kristendomen” är ett effektivt sätt att slippa ansvaret att examinera systematiska problem i kyrkan. Att säga: ”De som sårade dig var inte riktiga kristna” ogiltigförklarar extroendes upplevelser, när man påstår att riktiga kristna aldrig kan gör fel.

Jag slutade inte tro på gud för att någon var dum mot mig i kyrkan. För det första kan man sluta gå i kyrkan och fortfarande tro på gud, det är helt separat från varandra. Att jag slutade gå i kyrkan var en konsekvens av att jag slutade tro på gud – det fanns inte längre någon anledning för mig att gå dit. För det andra kan jag separera människor från idéer.

Undrar du om en specifik situation bidragit till någons icke-tro? Då kan du göra en väldigt enkel sak: fråga. Och om de inte känner för att berätta (vilket de inte måste), eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

”The gay agenda” – En rädsla för social smittspridning

Statistiken på antalet hbtqi-personer korresponderar med samhällets acceptans och människors trygghet att vara öppna med sin sexualitet och könsidentitet. Att fler och fler människor känner sig trygga och säkra att komma ut är otroligt goda nyheter – det betyder att samhället blir mer och mer accepterande. 

Vissa människor ser det istället som något negativt och farligt. Det finns en vanlig konspirationsteori om att hbtq är en social sjukdom som man kan smittas av. Man kallar det för ”the gay agenda” och säger: ”De försöker konvertera människor. De är ute efter våra barn!”

Den här oron avslöjar tydligt homofobin, bifobin och transfobin. Man värderar queer-personer och hetero/cis-personer olika. Man är rädd för att en minoritet ska bli majoritet, som om det vore något hemskt. Det ungefär som att säga: ”Snart kommer hela Sveriges befolkning vara mörkhyad. Det kan vi inte tillåta!”

Queer-personer försöker inte tvinga en ideologi på människor – vi delar inte ens en ideologi i vårt community. Det vi delar är en politisk kamp mot diskriminering, trakasserier och uteslutning från det offentliga livet. Vi anser att alla ska få vara sig själva – oavsett om det är gay, straight, trans eller bi.

Genom historien har man förtryckt hbtqi-personer genom till exempel tvångssterilisering, förbud, straff, och kristendomens konverteringsterapi. Konverteringsterapi är en olaglig pseudovetenskap som syftar till att förändra, ”bota” eller ”reparera” en individs sexuella läggning eller könsidentitet. Det är ett globalt problem – konverteringsterapi tillämpas i mer än 69 länder. Det orsakar extrema, och ofta ofattbara, fysiska och psykiska lidanden för offren. Det bryter mot det globala förbudet mot tortyr och misshandel. KÄLLA och KÄLLA.

Människor är så vana vid att bara se straighta cis-personer i sin omgivning och i media. När det nu plötsligt dyker upp minoriteter – kanske att det en gång på hundra är två män som pussas i en film – så blir det plötsligt ramaskri. ”Det är en agenda! En ideologi! Man försöker hjärntvätta ungdomar!” Man kan helt enkelt inte tolerera att samhället mer och mer accepterar en minoritet. Man känner sig hotad i sin maktposition och gillar inte idén att andra människor inkluderas.

”Får man ens vara straight och cis idag?” Det här är samma typ av reaktionära argument som till exempel rasister använder; ”Man får inte ens säga att man är svensk längre!”. Så fort en minoritet bara får ett uns av respekt, så låtsas reaktionärer att alla plötsligt vill tillhöra den minoritetsgruppen för att det är ”coolt”. Samtidigt som hbtqi-personer fortfarande utsätts för hatbrott på daglig basis. Det visar på en överväldigande ignorans kring hur livet är för hbtqi-personer.

Myten om ”the gay agenda” infantilisera och ogiltigförklarar vår identitet, som vi inte är vuxna och självmedvetna människor, utan att vi har blivit manipulerade och hjärntvättade. Som om min bisexualitet inte är en djupt integrerad del av mig, min kropp, min person och min humanitet – utan bara en ”etikett” jag tagit för att vara cool eller trendig. Som om jag inte var orolig för exakt de här fördomarna när jag kom ut; en oro för att människor inte skulle ta mig på allvar, utan tro att jag blivit manipulerad av ”the gay agenda”.

Att vara queer är inte coolt eller trendigt – det är neutralt. Människors sexuella läggning och könsidentitet är inte något som man kan övertyga andra att ändra. Det är inte ett modeval som man kan kopiera. Det avgörs av komplexa biologiska faktorer och man föds med det. KÄLLA, KÄLLA och KÄLLA.

”Det sägs att homosexualitet inte är ett val. I så fall är pedofili inte heller ett val. Betyder det att pedofiler ska få agera på sina instinkter? Vill du verkligen att vi ska acceptera pedofiler?”

Det är vardagsmat för mig som queer att bli likställd med nekrofiler, mördare, tidelag och pedofiler. Pedofiler har aldrig haft något att göra med hbtq-personer – att påstå det är ett urgammalt och irrationellt homofobisk argument. Konspirationsteorin har flitigt använts genom historien – bland annat av nazisterna – och det används fortfarande idag för att rättfärdiga våld mot hbtq-personer. Någon som har kapacitet att tänka logiskt, borde förstå skillnaden mellan övergrepp på barn, och kärlek mellan samtyckande vuxna.

Det här är ett vilseledande argumentationsfel som kallas för ”Sluttande planet”. Det går ut på man drar en skarp skiljelinje mellan två fenomen som inte har med varandra att göra. Man påstår att en viss händelse oundvikligen måste leda till en annan, utan varken rationella argument eller bevis.

Queer-personer finns oavsett om vi stannar i garderoben eller inte. Vi finns i länder där det är lagligt och i länder där det bestraffas med döden. Vi har funnits genom hela historien, sedan innan människan hade ett språk. Och vi kommer finnas tills jordens undergång. Det är dags att acceptera det. Om du inte vill se minoriteter – till exempel mörkhyade, funktionsvarierade, eller queers – så måste du helt enkelt isolera dig från omvärlden.

Våra kroppar, personer och själar behandlas ständigt som en trivial politisk fråga, som är fritt fram att debattera och kritisera. Vi är inte en ideologi eller en politisk fråga. Vi är människor som förtjänar jämställdhet, acceptans och lika rättigheter. Det inkluderar rätten att delta och synas i det offentliga livet, utan att bli stigmatiserande eller diskriminerade.

Läs mitt inlägg: Offermentaliteten hos homofober, bifober och transfober

Vet kristna mer om extroende än de själva gör?

VIKTIGT:
Det här handlar absolut inte om alla kristna. Många är respektfulla, förstående och ödmjuka – till exempel personerna bakom podcasten Tro & Förnuft, som jag har deltagit i.


Många kristna har kommit till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör. De försöker psykoanalysera mig och förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om extroende.

Till exempel: Jag var aldrig en riktig kristen, jag förnekar sanningen, jag förnekar gud, eller förstår inte Bibeln. Jag har inte upplevt guds kärlek och har inte förstått den ”rätta” tron. Jag har blivit sårad av kristna, jag är arg på kyrkan eller på gud. Jag är stridslysten mot religion. Ett personligt trauma fick mig att lämna min tro. Jag har orimliga krav på bevis eller har en övertro på vetenskap. Jag vill bara synda. Jag har inte läst på tillräckligt mycket om kristendomen – jag måste läsa just den teologen eller apologeten. Jag har blivit indoktrinerad av andra ateister. Och så vidare.

Att ignorera extroende

Den nyliga rapporten ”Här för att stanna” undersöker varför många lämnar kyrkan och tappar sin tro enligt församlingsmedlemmarnas teorier. Men man har medvetet uteslutit samtal med personerna som rapporten faktiskt handlar om, nämligen extroende.

Detta citat är sista stycket på sida tre (under rubriken Bakgrund till processen):

Projektet har inte i någon större utsträckning valt att intervjua personer som lämnat tron. De valdes bort eftersom det visade sig svårt att hitta en process som kom förbi ”de konstruerade berättelser” som många gånger kommer som spontana svar på varför man lämnat.

Man ignorerar dem som studien faktiskt handlar om och man framställer extroende som oärliga i uttryck som ”konstruerade berättelser”. Pastorer och församlingsledare påstår sig vet mer om mig, mitt liv och mina beslut än vad jag själv gör.

I artikeln Frikyrkan fortsätter att tappa mark” (Göteborgsposten 2021) säger teologen Ulrik Josefsson:

Vilket utrymme finns det i den svenska kulturen för den här typen av organiserad religiositet. Vi är ett av världens mest individualistiska länder. Många vill tro på sitt sätt. Men hela frikyrkan bygger på att man gör någonting tillsammans. Man vill vara en gemenskap.

Detta är en klassisk fördom om extroende; vi är individualister (inom kyrkan är individualism ett skällsord som likställs med egoism) som vill bestämma själva och som inte gillar gemenskap. Han citerar inga extroende, utan spekulerar fritt kring vår agenda och vårt psyke. Felet ligger aldrig hos kyrkan, utan hos dem som lämnar.

Varför är vissa troende så fixerade vid att förklara våra motiv? Varför får vi inte komma till tals? Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad vi avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, utan vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Om det faktiskt skulle reflekterar något, så är det osäkerheten hos de kristna som inte kan processa idén att människor lämnar tron baserat på rationella och genuina grunder.

Den sorgliga verkligheten för den som lämnar en högt kontrollerande grupp eller en dedikerad religiös gemenskap, är att du ofta inte får bestämma anledningarna till varför du lämnar. Religionen gör det. Om du inte accepterar religionen, måste du vara arrogant, oärlig eller vilseledd – alla är variationer av den Bibliska föreställningen om att icke-troende har ett ont hjärta. Det är en svartvitt syns på människor, och en ”vi mot dem”-mentalitet.

Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden.

Hebreerbrevet 3:12

Att lämna sin tro är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej. Mitt beslut är välinformerat och rationellt och jag är trygg med mitt beslut.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Extroende har ingen skyldighet att försvara sin position för någon. Om någon inte känner för att berätta, eller om du inte tror att de kommer att vara ärliga med dig, så kan du bara erkänna att du inte vet, för det gör du inte.

Extroende hade alltid ”fel” tro

Extroende anklagas ofta för att ha haft ”fel” tro från början. Vi behöver bara hitta den ”rätta” versionen – alltså den personens specifika version. Totala främlingar tror sig veta allt om vårat före detta kristna liv och trosuppfattningar.

Var din tro för känslomässig? Då måste den vara med intellektuell. Var din tro för intellektuell? Då måste den vara mer känslomässig. Var din tro för fundamentalistisk? Då måste den vara med liberal. Var din tro för liberal? Då måste den vara med fundamentalistisk. Du måste bli evangelikan, katolik, mormon, baptist eller Jehovas vittne – då kommer du att vara en kristen på riktigt för första gången. Då kommer du aldrig att lämna.

De här fördomarna antar att vårt lämnande inte är rättfärdigat, att den enda anledningen till att människor lämnar tron är för att de inte har haft rätt sorts tro. Man ogiltigförklarar och infantiliserar extroendes beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). De alla är oense om varenda doktrin som man kan föreställa dig. Alla anser att just de har den rätta versionen av tron, och att alla andra har fel. Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud, även inom samma kyrka. Enligt logiken att avfällingar bara lämnar för att de har haft ”fel” tro, så har alla kristna fel tro.

Extroende kan aldrig göra rätt

Som avfälling har du valt fel väg. Du går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är du trasig och ofullkomlig. Om du inte följer guds kall och guds plan för ditt liv, kan du aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Du är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Många kristna tror oss inte när vi säger att våra liv är bättre och att vi är bättre personer som ateister. Utan gud måste du helt enkelt vara en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening. Den icke-religiösa meningen du finner i ditt liv kan aldrig duga. Du behöver guds kärlek – utan den har du ett stort hål i själen som inget annat kan fylla.

Om kristna faktiskt skulle tro oss – att vi är lyckligare som ateister – då är det bara ett bevis på vår själviskhet. Då måste du helt enkelt ha lämnat gud för att du inte vill följa hans regler. Du vill vara din egen gud och njuta av det ”världsliga” och ”syndiga”. Att du mår bra utan gud visar bara på hur depraverad du är. Den lyckan du upplever är falsk, den kommer inte att hålla i längden, utan synden kommer förr eller senare att fördärva din själ.

Som extroende kan man alltså aldrig göra rätt. Mår du dåligt? Då är det ett tecken på att du behöver gud i ditt liv. Mår du bra? Då är det ett tecken på att du har manipulerats av det moderna samhällets individualism och vill vara din egen gud. Gör du något gott? Då bevisar det att gud fortfarande verkar genom dig. Gör du något ont? Då bevisar det att människor behöver gud för att agera moraliskt.

Som kristen trodde jag att jag visste vad som var bäst för andra människor, baserat på mina egna personliga erfarenheter. Som ateist och humanist har jag insett att jag omöjligt kan veta eller bestämma vad som är bäst för andra människor, utan att de vet bäst själva. När kristna berättar att de mår bra i sin tro, då blir jag glad för deras skull och lyckönskar dem.

Är du också en extroende? Det är lätt att dessa fördomar och anklagelser väcker känslor av skuld. Men kom ihåg att det inte är ditt fel. Låt inte social press trycka ner dig. Låt inte människor underminera din integritet genom att berätta din historia för dig. Du äger din historia – ingen annan.



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Vad betyder egentligen ”ateism”?

Ateism betyder en icke-tro på någon gud, gudar eller högre makter. Det betyder inte att jag vet att gud inte finns. Jag är inte heller emot gud, på samma sätt som jag inte är emot Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara emot något som jag inte tror existerar. Ordet ”ateist” är lånat från grekiskans ”átheos”, som betyder gudlös.

Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning med ett moraliskt system. Det är bara en uppfattning i en enskild sakfråga – nämligen guds existens. En icke-tro på gudar är det enda som ateister har gemensamt. En ateistisk grundsyn leder alltså inte till några speciella ståndpunkter eller åsikter i andra frågor.

Min ateism säger alltså ingenting om mina värderingar, min personlighet eller mitt liv. En ateist kan ha vilka andra värderingar, åsikter och trosuppfattningar som helst. Även om jag inte tror på en gud, har jag alltså en personlig uppfattning om moral och etik; till exempel är humanismen ett vanligt alternativ till religionens moralsystem. Själv identifierar jag mig som en sekulär humanist.

Men betydde inte ordet ”ateist” ursprungligen något annat? Ord och begrepp byts ut, omdefinieras och utvecklas – det har alltid skett under idéhistoriens gång. Det är så språk fungerar. Vi talar inte längre likadant som på 1800-talet. Idag betyder ateism bara en icke-tro på gud. 

Jag utgår till exempel från uppslagsverkets definition av termer som ”ateist” eller ”kristen”. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Tyvärr finns det många fördomar och missuppfattningar kring ordet ”ateist”. Det har nästan blivit ett fult och skrämmande skällsord. Det kan likställas med rebellisk, bitter, gudsfientlig eller ”amoralisk”. Därför ville jag skriva det här inlägget – för att sprida rätt information. Jag vill inte att andra ska misstolka min ståndpunkt eller ha fördomar om mig.

Troende värderar ateister som ungefär lika pålitliga som våldtäktsmän. Ateisternas status i USA idag ligger i nivå med de homosexuellas för 50 år sedan. KÄLLA. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen. KÄLLA. I Sverige avrättar vi inte längre ateister, men tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. KÄLLA.

Man ska inte behöva skämmas eller straffas för att man är en ateist. Tvärtomingen ska bli dömd för sin trosuppfattning. Religionsfrihet betyder också frihet från religionen. Jag är stolt över att vara en gudlös hedning.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤