VANLIGA FÖRDOMAR OM ATEISTER | Det är sorgligt att jag har lämnat min tro

Det här inlägget är inspirerat av podcasten Exvangeliets avsnitt ”Finns det en rätt anledning att lämna tron?, samt andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community.


Det är sorgligt att jag har lämnat min tro

Som avfälling har jag valt fel väg. Jag går inte längre i ljuset, utan i mörkret, och det är oerhört sorgligt. Utan Jesus är jag är trasig och ofullkomlig. Om jag inte följer guds kall och guds plan för mitt liv, kan jag aldrig vara autentiskt lycklig eller tillfredsställd. Jag är en stackars tappad själ, som behöver räddas.

Totalitärt, absolutistiskt och nedlåtande

Det är helt okej att uttrycka absoluta sanningsanspråk som ”den kristna guden existerar”. Det kan mycket väl stämma. Däremot är det inte okej med absoluta sanningsanspråk eller diktat när det gäller andra människors moral, livsstil och trosuppfattningar.

Rörelser som försöker påtvinga andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet – som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion – hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp får bestämma vad som är rätt, och hur människor ska leva sina liv, är totalitärt.

Att se människor som fallna eller räddade är ett binärt och absolutistiskt synsätt på människor. Det skapar en konspiratorisk gruppmentalitet, ekokammare och ett ”vi mot dem”. Kristna tillhör den ”rätta” gruppen, och de som tänker och tycker annorlunda sållas bort som fiender eller tappade själar.

Att antyda att kristendomen är den enda rätta vägen att gå i livet lägger skuld och anklagelse på avhopparen, som har har gjort ”fel” val. Som om jag inte är kapabel att veta vad som är bäst för mig. Som om andra människor känner mig och mitt liv bättre än vad jag själv gör. Det infantiliserar mig och ogiltigförklarar mitt beslut.

För mig är det obegripligt att så många kristna anser att de har rätt att kalla mitt liv för mindre värdefullt. Att jag är en sorglig person med ett sorgligt liv utan ”objektiv” mening – som om den icke-religiösa meningen jag finner i livet inte skulle duga. Att jag behöver guds kärlek – som om den mänskliga kärleken jag upplever är värdelös. Det är nedlåtande, förminskande och respektlöst. Räcker jag inte till precis som jag är, oavsett religion?

Att använda den här typen av känslomässig manipulation – skuld, skam och klander – hindrar människor från att välja fritt. Det är så sekter gör; man hotar om att dåliga saker kommer att hända om man lämnar, men om du stannar får du mening, syfte, hopp och lycka.

Varför har jag lämnat min tro?

Jag har mött många felaktiga fördomar och antaganden om varför jag har lämnat min tro. Till exempel: jag har blivit skadad av kristna, jag är arg på gud, jag har inte förstått kristendomens kärleksbudskap, jag har inte förstått Bibeln, jag har blivit skadad av kyrkan, jag har inte tagit del av alla argument, jag vill bara synda, jag har blivit indoktrinerad… och så vidare.

En vanlig attityd är: ”varför diskutera du kristendomen? Du har ju lämnat!” Samtidigt publiceras mängder av kristna artiklar, föreläsningar och undersökningar om mig och andra som har lämnat kyrkan. Man pratar alltså om avhoppare, men man har inget intresse för att höra vad avhoppare faktiskt har att säga. Förmodligen för att vi inte ger ”rätt” berättelse, och att vår sanning dementerar alla förenklade fördomar och nidbilder. Det blir en dubbel kränkning. (Inspirerat av andra ex-troendes tankar i Exvangeliet community, bland annat W Peter).

Att lämna tron är en oerhört personlig, djup och komplex process. Den ser olika ut för alla människor. Vet du inte något eller förstår något om en person? Ställ frågor. Försök ha ett öppen sinne, istället för att göra fördomsfulla antaganden.

För mig handlar det inte om att jag måste hitta en ”sundare” tro, eller en annan tolkning, eller en annan församling. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden. Och det måste få vara okej.

Såhär skriver Hanna Larsdotter i artikeln ”Finns det någonsin en ‘rätt’ anledning att lämna kyrkan?”:

Vi som har lämnat kyrkan har våra egna varierande berättelser och många av oss vill hemskt gärna berätta om dem för er som fortfarande tror, som människa till en annan medmänniska. Ett stort problem är dock att jag som ex-troende ofta lever inom en slags ”nidbilds-identitet” av den ”avfälliga” som redan tycks ha sina orsaksförklaringar i många kristnas föreställningsvärld.

Kom också ihåg att alla inte vill, eller måste, berätta. Jag har ingen skyldighet att försvara min position för någon.

Är alla icke-kristna olyckliga och omoraliska?

Vad är det som är så hemskt med att inte vara en kristen? Antalet icke-kristna i världen beräknas vara cirka 5,8 miljarder människor. Stämmer det verkligen att alla de människorna är olyckliga, otillfredsställda, omoraliska, trasiga och sorgliga? Kan inte icke-kristna vara produktiva medlemmar av samhället och leva ett funktionellt, hälsosamt och meningsfullt liv?

De lyckligaste länderna i världen är de minst religiösa. (KÄLLA).

 I ”Journal of religion and society” Jämförde Gregory S. Paul 17 ekonomiskt utvecklade nationer relaterat till religiositet. Detta är vad han upptäckte:

Högre frekvens av tro på och dyrkan av en skapare har samband med högre frekvenser av mord,  tidig död,  infektion av sexuellt överförbara sjukdomar,  tonårsgraviditeter och aborter i det välmående demokratierna.

Statistik visar att andelen fångar som bekänner sig som kristna i USA är i genomsnitt 67,4 procent. Den ledande religiösa tron hos fångar i England och Wales visar sig också vara kristendomen, då 39,5 tusen fångar var kristna – de flesta av alla religioner. (KÄLLA och KÄLLA).

Kristendomen har orsakat korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Vissa statsvetare hävdar att det finns ett samband mellan graden av befolkningsmajoritetens religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är. Religionsfriheten begränsas i samhällen där kristendomen får inflytande över politiken. (KÄLLA).

Mitt syfte med att presentera den här statistiken är att kväsa myten om att icke-kristna är omoraliska och olyckliga, samt att samhället skulle förfalla utan kristendomen. Men jag är absolut inte emot kristna, eller religionsfriheten.

Det är sorgligt att vissa människor tror att vi blir olyckliga, hårdhjärtade och egoistiska utan en gudstro. Att det inte skulle kunna finnas motivation till omtanke, kärlek, generositet eller godhet utan gudomlig inspiration, intervention eller diktat.

Är mitt liv sorgligt?

Jag är oerhört stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tron. Jag vill inte vara stillastående. Istället vill jag utvecklas, vara nyfiken, fortsätta ställa frågor och upptäcka nya perspektiv. Jag värderar sanningen – därför är jag villig att erkänna att jag kan ha fel, och ändra åsikt när ny information presenteras för mig.

Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer. Att lämna min tro är det bästa jag någonsin har gjort och jag önskar att jag vågade göra det tidigare. Det är inte synd om mig. Det här är rätt liv för mig och jag vill inte tillbaka. Jag är inte fallen eller trasig bara för att jag inte är kristen.

Religionen går före personen

Jag har varit otroligt tydlig med att jag mår bättre som ateist. Ändå är det så många kristna som uttryckt att de är ledsna över att jag har lämnat min tro. Det alltså sorgligt att jag mår bättre och gör det som känns bäst för mig? Det är helt obegripligt för mig. Det visar på att religionen är viktigare än mig som person och mitt mående.

Jag önskar att kristna kunde bejaka sin gyllene regel och bemöta avhoppare på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Hur skulle till exempel en kristen känna det, om en hindu försökte få hen att lämna kyrkan och gå till ett hinduiskt tempel? Om en hindu sa till hen att det är så sorgligt att hen förnekar den enda sanna religionen? Att hens liv har en falsk mening? Att hen är trasig, fördärvad och omoralisk utan Krishna i sitt liv?

Det så lite begärt med en grundläggande förståelse och respekt. Människors livsval är individuella, då alla har olika upplevelser, förutsättningar och behov. Alla ska få bestämma över sitt eget liv och gå sin egen väg utan att bli stigmatiserad eller dömd. Det ska inte vara ett sämre alternativ att lämna sin tro – religionsfrihet betyder också frihet från religionen.

Om känslomässig utpressning:

Ett exempel på hur kristna talar illa om ex-troende:

Om stigmatiseringen av avfällingar och att våga stå upp för sig själv:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Omnämnd i podcasten Exvangeliet

Min blogg har blivit omnämnd i podcasten Exvangeliet! Tack Hanna och Anna! Det är en stor ära för mig. Jag ser verkligen upp till kvinnorna bakom Exvangeliet – de gör ett fantastiskt arbete som inspirerar och utbildar mig. Podcasten handlar om att ifrågasätta, dekonstruera eller lämna sin tro. Jag rekommenderar alla att lyssna – oavsett om du är religiös eller ej.

Lyssna på avsnittet här: https://open.spotify.com/episode/49XLgmL97E8LFJPX43hZNb?si=izy5u_4EQaebjl431fcJYQ
Exvangeliets webbsida: https://www.exvangeliet.com/
Exvangeliets Facebook-sida: https://www.facebook.com/exvangeliet/
Mitt blogginlägg: VANLIGA FÖRDOMAR OM ATEISTER | Den ateistiska världssynen är otrevlig