Kalla det för gravitation

Det fungerar inte längre
Att låta bli
Kalla det för
Gravitation
Eller för något annat, jag vet inte
Men det här får mig att tappa greppet
Och accelerera in i ett nytt kretslopp
Till en annan realitet
Där jag får en hög frekvens av existens
Detta är min fullständiga verklighet där jag vet
Min identitet
På samma gång
Är jag farligt frånvarande
fullkomligt befintlighetsfri
Sådär fri som jag bara kan bli
Av musiken

I luften som mina fingrar passerar
Ligger oprövade ljudvågor som väntar på att få stiga, att få storma
Gryende nyanser som väntar på att få ljuda, att få explodera
Jag vill fånga dem och väva nya melodier
Jag vill lyssna på mina egna tankar, känslor, fantasier och sinnerier
För nu är det slut på orden
Och något annat får ta vid

Det fungerar inte längre
Att låta bli
Nu sätter jag mig vid pianot
Och spelar en melodi

© Amanda Lundin


Att vara fri

Där ute pågår sommaren, och jag missar den. För jag är fångad här inne, i min trasiga kropp.  

Jag har förlorat mina ben. De har krossats till spillror, till stoft, till ingenting. Mina ben, som skulle bära mig genom livet, som skulle ta mig dit jag ville, och som skulle göra mig till den jag borde vara. Jag skulle springa till världens ände; nu ligger jag här, ensam, instängd, och kan knappt röra vid världen med mina fingrar. 

Där ute pågår sommaren, livet, och jag missar det. Dag efter dag, år efter år. Jag minns inte längre hur det känns att gå, utan sprickor. Jag minns inte längre hur det känns, att vara fri. 


© Amanda Lundin