Lojalitetens straff

Han svepte in dig
I lögnernas mjuka mantel
Jag respekterade dig
Och kastade ljus på skuggorna
Dessa mörka, hotfulla skepnader
Som dolt sig i gömslen och vrår
Alldeles för länge
Sedan bröt jordskredet ut

Som din förtrolige
Var det min skyldighet
Och jag sträckte ut en hand
Mot din förtvivlan
Men du slog bort den
Och kastade stenar på mig
Du såg mig som monstret
För att jag berättade för dig

Salta tårar och skakande hjärtan
Tunga klippblock och stickande rök
Ditt raseri flammade skoningslöst
Och straffet föll på mig
Nu är allt borta
Förtärt av elden
Borta i vinden
Sorgen smakar aska

© Amanda Lundin

IMG_7199.jpg

HÄR kan du läsa mer av min poesi. 

Bredvid dig

Får jag gå här bredvid dig
och hålla din hand?
En evighet ligger redo
på min tunga
Får mina ord
röra vid dina?
Vita snöflingor fastnar i dina
svarta ögonfransar.
Får jag spara dem
älskling?
Snälla låt det aldrig sluta snöa.

© Amanda Lundin

 

Mot vinterhimlen

Jag vill vandra
långt, långt bort
och passera från stjärna till stjärna
Jag vill springa
genom en snötäckt skog
där allt skimrar
där jag skimrar
som den vackraste av alla dina drömmar
som den unikaste av alla snöflingor, den klaraste av alla stjärnor i december.
Jag vill lämna min kropp
och flyga med dig
mot vinterhimlen
mot den lila, frusna evigheten
tills vi bli ett
med snön.

© Amanda Lundin

Mer av min poesi kan du läsa HÄR.

Du och jag

Du är stor
jag är liten
dina ögon är gyllene
mina ögon är blå
du föddes långt borta,
bortom frosten
och jag föddes här
din mamma fick lämna din hand
och nu håller den i min.
För vi två hör ihop nu
vi sammanflätades 
från ingenting
till allt som vi vet 
finns.
En stark, gul sol
en frusen morgon i oktober
det är samma himmel ändå
förstår du?
Min Pelle.
Ska vi gunga nu?
© Amanda Lundin