Ateister och humanister stjäl sin moral från kristendomen

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Ateister förstår inte Bibeln

Bibeln som kristen

Som kristen var det en ständig kamp att försöka harmonisera och rationalisera Bibeln när den stod i konflikt med mina moraliska instinkter. Doktrinen lade alltid skulden på mig om jag hade motsättningar gentemot våldet eller inhumaniteten i Bibeln. Det var mottagaren som var defekt, inte sändaren. Jag misstolkade, förstod inte kontexten, lät min hjärna stå i vägen, eller hade låtit mig påverkas av ”världsliga idéer” som feminism. Jag skulle inte lita till min egen bristfälliga förståelse, utan guds.

Detta skapade kognitiv dissonans och skuldkänslor.

Bibeln som ateist

Som ateist och humanist behöver jag inte längre tvinga mig själv att älska, beundra och respektera den guden som presenteras i Bibeln. Det är en fantastisk frihet att slippa ursäkta Bibeln och tränga undan mina känslor och instinkter – jag kan äntligen följa mitt hjärta.

The road to atheism is littered with Bibles that have been read cover to cover.
– Andrew L. Seidel

Mobbing

Som ateist har jag fått motta många anklagelser och personangrepp från kristna, bara för att jag inte gillar Bibeln. Till exempel att jag är okunnig, ignorant, blind, sluten och fientlig. Att jag inte förstår kontexten, den historiska kulturen eller Bibelns övergripande kärleksbudskap. Att jag inte seriöst försökt förstå skrifterna, då jag inte har läst tusentals böcker om bibeltolkning av kristna teologer och apologeter. Dåraktiga ateister som jag har såklart inte rätt döma Bibeln, då jag inte ens har någon grund för min moral.

Inom den kristna teologin är det så viktigt med den mänskliga fria viljan. Men när jag faktiskt använder min fria vilja och mitt eget förstånd, blir jag anklagad för att vara arrogant, irrationell, naiv och dåraktig. Hur vågar jag använda min egen okunniga hjärna? En sådan oerhörd fräckhet! Till råga på allt är jag en ung kvinna – vad skulle jag ha att komma med? Det är bäst att jag håller tyst.

Det räcker alltså inte som straff att jag (ur ett kristet perspektiv) kommer att brinna i helvetet. Jag ska också blir stigmatiserad i det här livet, bara för att jag har en annan åsikt. Den här typen av mobbing, misogyni och avsky mot oliktänkande påminner mig om hur tacksam jag är för att jag har lämnat kristendomen.

Olika krav

Hur mycket måste man förstå Bibeln för att få bli kristen, och hur mycket måste man förstå för att få lämna kristendomen? Märkligt nog är kraven som ställs väldigt olika.

Innan jag ville döpa mig var det ingen som frågade om jag faktiskt hade läst hela Bibeln. Om jag hade läst alla böcker av viktiga teologer, apologeter och kyrkofäder. Om jag hade tillräcklig kunskap och förståelse för att ta ett välinformerat beslut. För jag ville väl inte bara döpa mig baserat på mina känslor? Bara för att jag älskade gud? Det vore ju oerhört irrationellt!

Självständigt tänkande

Faktum är att jag som kristen läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och bibeltolkare. Men ändå verkar vara svårt att acceptera att någon som förstår Bibeln helt enkelt tycker annorlunda, och tackar nej till den.

Fördomen att jag inte förstår Bibeln antar att min ateism inte är rättfärdigad. Att den enda anledningen till att folk lämnar tron är för att de inte förstår kristendomen. Man ogiltigförklarar och infantiliserar ateisters och icke-kristnas beslut, då det helt enkelt ogripbart att människor på ett ärligt och rationellt vis kan dra andra slutsatser.

Här på min blogg försöker jag förespråka självständigt och fritt tänkande. Jag vill att alla ska nå sin egen förståelse, istället för att blint följa auktoritära dogmer. Därför är det frustrerande att höra att jag inte förstår något, bara för att jag tycker annorlunda.

Elitism och motstridande tolkningar

Varför skulle gud välja att kommunicera sitt budskap till mänskligheten genom en bok som man inte kan förstå, om man inte har studerat teologi, historia och hebreiska? Det handlar om stora mängder pengar, utbildning, tid och tillgång av läromaterial. Extremt få människor har den möjligheten. Det är elitistiskt och orättvist mot oss vanliga, blinda och okunniga människor.

Varför skulle vissa människor ha tolkningsföreträde över Bibeln och en högre andlig ställning över andra, när det är meningen att alla människor ska vara lika värda? Om Bibeln bara får tolkas av auktoriteter, uppstår det hierarkier och beroendeställningar.

Vilken auktoritet har den rätta tolkningen, när det finns tusentals motstridiga tolkningar? 2012 beräknades det att det existerar ungefär 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Alla anser att just de har den rätta förståelsen, och att alla andra har fel. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva förståelse som är den rätta.

Going back to the source material is alwasy the best. When someone’s trying to interpret something for you, they always have an agenda.

– Penn Jillette

Om jag inte får använda min egen hjärna och min egen förståelse, vilken auktoritet ska jag konsultera? En kalvinist, lutheran eller reformert? En Jehovas vittne, katolik eller mormon? Någon som är för hbtq-personers rättigheter, eller någon som tycker att homosexualitet är en synd? Någon som är feminist, eller någon som tycker att kvinnor ska underordna sig män? Någon som tror på teistisk evolution, eller någon som tror på kreationism? Någon som tror att psykisk ohälsa beror på demoner och synd, eller någon som tror på sekulär och vetenskapsbaserad sjukvård?

Du behöver inte vara en expert för att inse att alla experter inte håller med varandra. Detta blir ett stort problem, om helvetet hotar som straff.

Suppose we’ve chosen the wrong god. Every time we go to church we’re just making him madder and madder.
– Homer Simpson

Jag får inte ifrågasätta Bibeln

Jag får inte ifrågasätta Bibeln – den är ju helig.

Edith Södergrans diktsamling är helig för mig. Jag ser Edith som en personlig och nära vän. Men om någon annan inte gillar henne, eller skriver en dålig recension av hennes dikter, blir jag inte sårad, kränkt eller upprörd. Jag förstår att det inte är en kritik mot mig och tar det därför inte personligt.

Jag förstår att hela världen inte kretsar kring mig och mina känslor. Jag kräver inte att alla ska se Edith Södergrans diktsamling som helig. Andras rätt att tycka annorlunda är något jag högt respekterar. Detta är en rimlig insikt som alla vuxna borde förstå.

Jag undrar om de som anser att man inte får kritisera Bibeln, också anser att man inte får kritisera Koranen, Havamal, Kojiki, Bhagavadgita, eller Mormons bok.

Yttrandefrihet och kritik

Jag kritiserar inte kristna – jag kritiserar kristendomen som en idé. Idéer har inte känslor och kan inte bli sårade eller kränkta. En hädelse är ett brott utan offer.

Tanken att vissa böcker och ideologier ska vara immuna från kritik – samt att åsiktsavvikelser ska tystas och censureras – är oerhört farligt. Det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Utan yttrandefriheten kan vi inte belysa orättvisor, korruption eller maktmissbruk.

Över stora delar av världen är yttrandefriheten, åsiktsfriheten och religionsfriheten hotad. Det är många länder som använder sig av en medvetet förtryckande lagstiftning för att tysta opposition och oliktänkande. Detta får allvarliga konsekvenser för människor; till exempel informationsbegränsning, mediecensur, bötesbelopp, trakasserier, övergrepp, förföljelser, straff, och avrättningar. Hur ett land tolererar kritiska röster säger mycket om hur de ser på mänskliga rättigheter generellt.

Makten tycker om ord som sjunger deras lov. Men makten tycker inte om dem som skriver om sådant de vill dölja. I historien kan vi se många exempel på hur tankeavvikelser hotats och tystats; till exempel medeltiden och den teokratiska terrorn.

Fullständig religions- och övertygelsefrihet inkluderar rätten att dela ens övertygelser med andra. I den fria världen möts inte frågor med straff och skuldbeläggning, utan med uppmuntran och beröm.

Mer om yttrandefrihet och kritik:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Avfällingar var aldrig riktiga kristna

vanliga fördomar om ateister (49)

Som avfälling och ateist kommer kristna ofta till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om ateister.

Ett exempel på dessa fördomar är att jag aldrig var en riktig kristen. Att jag inte har gett gud en ärlig chans, jag har inte öppnat mitt hjärta, jag har inte förstått den ”rätta” tron eller kristendomens kärleksbudskap.

Det är en oerhörd kränkning att ogiltigförklara ”avfällingars” upplevelser, genom att påstå att vi aldrig var kristna på riktigt. Det är också ett typ av argumentationsfel som kallas ”ingen sann skotte”.

canva-christ-the-redeemer-in-rio-de-janeiro

Under många år hade jag en personlig relation med Gud. Jag tog emot Jesus i mitt hjärta som min frälsare och räddare. Kristendomen definierade mig och mitt liv. Jag trodde inte, jag visste av hela mitt hjärta att Gud fanns och att Bibeln förkunnade sanningen om universum.

Min tro var min största passion. Jag deltog i många olika församlingar och blev döpt samt andedöpt. Jag läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag var cellgruppsledare och lovsångsledare. Varje dag bad jag till Gud och talade i tungor.

Jag evangeliserade, höll tal om Jesus i skolan och bad för mina klasskamrater. Varje skollov spenderade jag på kristna läger eller konferenser. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och kreationister. Det finns inga argument för kristendomen som jag har tagit del av.

Canva - Person Raising Hand

Jag gjorde precis allt jag kunde för att vara en god kristen. Vad mer krävs det egentligen? Måste man doktorera i teologi, pilgrimsvandra till Jerusalem, vara villig att offra sitt eget barn på ett altare, och sedan dö som en martyr för att räknas som en ”riktig” kristen?

När jag blev vuxen och började kunna tänka självständigt och kritiskt för första gången, började min tro vackla. Men jag sprang inte ifrån gud, utan tvärtom. Jag sprang mot honom, desperat och ihärdigt. Jag sökte efter bevis för gud i vetenskap, Bibeln, historia, filosofi, arkeologi, kristnas publikationer och genuin bön. Och det höll inte för mig – alla argument brast då jag granskade dem kritiskt (det är okej om du tycker annorlunda). Till slut var jag tvungen att erkänna för mig själv att figuren jag hade i mitt huvud och som jag trodde att jag älskade, inte var där.

Jag har gett Gud och kristendomen en ärlig chans. Många ärliga chanser. Jag har genuint och ärligt provat båda sidorna och tagit del av deras argument. Min ateism är en slutsats av en självständig, intellektuell process. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden – och det måste få vara okej.

Jag tänker inte längre klandra och skuldbelägga mig själv för att jag inte kan tro. Jag är inte fel eller defekt. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer!


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.