Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Vad betyder egentligen ”ateism”?

Ateism betyder en icke-tro på någon gud, gudar eller högre makter. Det betyder inte att jag vet att gud inte finns. Jag är inte heller emot gud, på samma sätt som jag inte är emot Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara emot något som jag inte tror existerar. Ordet ”ateist” är lånat från grekiskans ”átheos”, som betyder gudlös.

Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning med ett moraliskt system. Det är bara en uppfattning i en enskild sakfråga – nämligen guds existens. En icke-tro på gudar är det enda som ateister har gemensamt. En ateistisk grundsyn leder alltså inte till några speciella ståndpunkter eller åsikter i andra frågor.

Min ateism säger alltså ingenting om mina värderingar, min personlighet eller mitt liv. En ateist kan ha vilka andra värderingar, åsikter och trosuppfattningar som helst. Även om jag inte tror på en gud, har jag alltså en personlig uppfattning om moral och etik; till exempel är humanismen ett vanligt alternativ till religionens moralsystem. Själv identifierar jag mig som en sekulär humanist.

Men betydde inte ordet ”ateist” ursprungligen något annat? Ord och begrepp byts ut, omdefinieras och utvecklas – det har alltid skett under idéhistoriens gång. Det är så språk fungerar. Vi talar inte längre likadant som på 1800-talet. Idag betyder ateism bara en icke-tro på gud. 

Jag utgår till exempel från uppslagsverkets definition av termer som ”ateist” eller ”kristen”. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Tyvärr finns det många fördomar och missuppfattningar kring ordet ”ateist”. Det har nästan blivit ett fult och skrämmande skällsord. Det kan likställas med rebellisk, bitter, gudsfientlig eller ”amoralisk”. Därför ville jag skriva det här inlägget – för att sprida rätt information. Jag vill inte att andra ska misstolka min ståndpunkt eller ha fördomar om mig.

Troende värderar ateister som ungefär lika pålitliga som våldtäktsmän. Ateisternas status i USA idag ligger i nivå med de homosexuellas för 50 år sedan. KÄLLA. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen. KÄLLA. I Sverige avrättar vi inte längre ateister, men tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. KÄLLA.

Man ska inte behöva skämmas eller straffas för att man är en ateist. Tvärtomingen ska bli dömd för sin trosuppfattning. Religionsfrihet betyder också frihet från religionen. Jag är stolt över att vara en gudlös hedning.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤