RECENSION | ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie

americanah.png

Handling (inga spoilers):

Ifemelu och Obinze är ett ungt par från Nigeria som drömmer om Amerika. Men när Ifemelu flyttar dit för att studeria, blir det verkliga Amerika som ett slag i ansiktet. Ifemelu möts av ett komplicerat och stökigt samhälle, präglat av rasism. För första gången tänker hon på att hon är svart.

Obinze tar sig också ut i världen, men det blir inte heller som han tänkt sig. Han hamnar bland Englands toaletter som städare, fast i de papperslösas mardrömslika limbo.

Efter många år med nya erfarenheter, återvänder de båda till Nigeria. Och trots att så många år har gått, älskar de fortfarande varandra. Men är det försent för deras kärlek?

Tema:

Det är en bok som exploderar av åsikter och budskap, med huvudtemat rasism. Andra ämnen som tas med är (bland annat) feminism, hur välgörenhet blir ett sätt för rika att polera sina egon, den trendiga hälsohetsen, bristen av mångfald inom skönhetsindustrin och klasskillnader.

Mitt omdöme:

Det är en lärorik bok som intresserar, engagerar och uppmärksammar. Adichie lyfter ämnen som de flesta inte vågar prata om, obekväma ämnen som samtidigt är extremt närvarande. Adichie skriver också med mycket humor och kärlek. Hon fångar det mänskliga. Som att huvudpersonen Ifemelu, en ”stark” tjej, också är kapabel till sårbarhet. Hon äter choklad när hon är ledsen, är rädd för att misslyckas och faller för kärleken. Det här är riktigt bra läsning.

HÄR kan du köpa boken på Adlibris // HÄR kan du läsa fler av mina bokrecensioner


Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤

Läsning | Americanah | analyseringar och flummiga funderingar

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg där jag gottar ner mig i analyseringar och flummiga funderingar. 

Just nu har jag kommit halvvägs in i Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. När jag läser så hajar jag ofta till, för att det är så grymt skrivet och intressant. Jag bara MÅSTE dela med mig av några delar ur boken. Du kommer förstå vad jag menar! 


(För dig som inte läst boken, handlar den om Ifemelu, en ung tjej från Nigeria, som emigrerar till Amerika.) Alla tre citat nedan är citerade direkt ur boken. 

Första citatet:

Ibland var hon orolig för att hon var för lycklig. Hon blev lynnig och snäste åt Obinze, eller slöt sig inom sitt skal. Då blev hennes glädje en orolig varelse, som slog med vingarna inne i henne, som om den sökte efter en öppning för att flyga bort.

Detta är ett exempel på Adichies träffsäkra sätt att beskriva tankar och känslor. När jag läste detta förstod jag för första gången den här känslan hos mig själv. Hon gav mig orden. De tillfällen då allting bara är bra är så ovanliga, att när de väl kommer, skapar de en oro och rastlöshet. När man har lyckan, är man rädd för att förlora den igen.

Andra citatet:

Kimberly presenterade henne för gästerna med orden: ”det här är Ifemelu, vår barnflicka och vän.” ”Du är så vacker”, sade en man till henne och log med skärande vita tänder. ”Afrikanska kvinnor är underbara, särskilt etiopiskor.” Ett gift par berättade om sin safari i Tanzania. ”Vi hade en underbar guide och nu finansierar vi hans äldsta dotters skolgång.” Två kvinnor pratade om sina donationer till ett underbart barnhem i Botswana och ett underbart mikrofinans-kooperativ i Kenya. Ifemelu iakttog dem intensivt. Det fanns något lyxigt med välgörenhet som hon inte kunde identifiera sig med och själv saknade. Att ta ”välgörenhet” för given och njuta i fulla drag av denna godhet mot människor man inte kände; kanske föddes den ur att ha haft igår och ha idag och lugnt räkna med att ha imorgon. Detta avundades hon dem.

Här beskriver Adichie det tyngdfyllda i att komma från ett land som behöver hjälp, istället för att komma ifrån ett land som hjälper. Hur det är att hamna i en främmande värld, med främmande värderingar och villkor. Och hur välgörenhet blir till status i vissa kretsar.
Det här väcker mycket tankar hos mig. Jag själv kommer ju ifrån ett av västvärldens välställda länder. Min trygghet i samhället har alltid varit en självklarhet. Att läsa detta får mig att ifrågasätta och skämmas. Skämmas för… min lyckosamhet att ha det som andra inte har? För att jag nöjt kan luta mig tillbaka och läsa en bok efter att ha skänkt pengar till välgörenhet, medans andra människor i samma stund kämpar för att få livet att fungera? Jag vet inte. Men Adichie får saker att ställa sig på ända i mitt huvud.

Tredje citatet:

Käraste svarta icke-amerikan, när du gör valet att leva i Amerika, blir du svart. Sluta tjafsa emot. Sluta med att säga jag är jamaican eller jag är kenyan. Amerika hör inte på det örat.[…] Tänk om att vara svart medförde alla de privilegier som att vara vit medför? Skulle du då säga ”kalla mig inte svart, jag är från Trinidad”? Trodde jag inte heller. […] Om du berättar för en icke-svart person om något tillfälle när du blivit utsatt för rasism, förvissa dig om att du inte låter bitter. Beklaga dig inte. Var förlåtande. Om möjligt, gör det komiskt. Framförallt, var inte arg. Annars får du ingen sympati.

En skildring av rasismen i Amerika. Här, och i hela boken, skriver Adichie den hårda och skoningslösa sanningen. Hon försöker inte dölja någonting eller dämpa någonting. Vilket gör att hon verkligen lyckas.

Sammanfattningsvis

Innehåller boken (som ni märker) mycket intressanta och viktiga ämnen, med huvudtemat rasism. Det är intelligent och träffsäkert, med glimtar av humor och med mycket kärlek. För det är också en kärlekshistoria. Det blir spännande att se hur det slutar. 

Vad tyckte du om detta lite röriga och osammanhängande inlägg? Kom gärna med egna synpunkter, det vore skoj. Det roligaste är ju att disskutera. Tack för att du ville läsa! 

 

Sinnesstämningen påverkar läsningen

Just nu läser jag: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.  

Jag har tidigare läst En halv gul sol, och Lila Hibiskus, och jag älskade verkligen båda. Jag har dock svårare för att komma in i denna och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag är inne i en tuff period just nu och har svårt för att läggs fokus på något. 

Sinnesstämningen kan verkligen påverka läsningen. En bok kan vara jättebra under en viss period i livet, men inte i en annan och tvärtom. 

Om jag inte kommer in i boken snart, lägger jag den åt sidan och läser den en annan gång. Känns onödigt att pressa sig igenom den. Det ska kännas BRA att läsa och man ska vilja PLÖJA sidorna! Så tycker jag i alla fall. 

Vad tycker du om att lägga böcker åt sidan när det känns tungt? Och tror du att sinnesstämningen kan påverka läsningen? Vore intressant att veta. 

 Ha en fin dag!