Offermentaliteten hos homofober och transfober

Det finns människor som vill segregera bort hbtq-personer och ta ifrån oss våra friheter, trots att det inte påverkar deras liv överhuvudtaget. Många av dessa människor reagerar med en utstuderad offermentalitet när de stöter på kritik eller motstånd. Till exempel att deras yttrandefrihet eller religionsfrihet kränks, bara för att de inte får kränka andra.

Om man talar illa om minoriteter och marginaliserade grupper, kommer det att få sociala konsekvenser. Så enkelt är det bara. Det är inte synd om homofober och transfober – att få diskriminera och förtrycka andra utan påföljder ingår inte i våra mänskliga rättigheter. Det finns en anledning till att vi har lagar som skyddar minoriteter. Det finns en anledning till att inte är socialt accepterat att till exempel tala illa om mörkhyade, funktionsvarierade eller hbtq-personer. Intoleranta människor brukar inte få så många vänner. Man väljer inte att födas som queer – däremot väljer man om man vill vara en elak och fördomsfull person.

På senaste tiden har homofobin och transfobin blivit starkare, eftersom frigörelsen av queer-personer har blivit mer synlig. Man stöter på oss jobbet, vi syns i politiken och i media, och inte bara som skämt eller monster som vi brukade vara, utan som riktiga karaktärer. Många är inte glada över det. Man känner sig hotad.

Homofobi och transfobi är en politisk reaktion på frigörande rörelser som förändrar demografin och maktrelationer mellan grupper. Man känner sig hotad av den sociala och politiska jämställdheten. Men man förlorar faktiskt inte sina privilegier, bara för att andra får samma privilegier. Ingen bryr sig om någon personligen inte vill ha homosexuella relationer eller genomgå en könskorrigering. Det vi bryr oss om är när någon börjar predika för oss andra hur vi ska leva våra liv.

I rörelser som är anti-minoriteter, fungerar propagandan på det sättet att man tar en falsk försvarsposition. Man låtsas som om man försöker försvara något, samtidigt som man försöker förändra lagen och dra tillbaka minoriteters rättigheter. En nazist kommer sällan använda ordet ”white supremacy”. Istället säger de ”white genocide”. Man försöker omvända rollerna av offer och attackerare, och framställer sig själv som offer i en häxjakt. ”Är det inte intolerant att kalla människor för intoleranta?”

Homofobisk och transfobisk propaganda lär att acceptans för queer-personer innebär en enorm uppoffring. Att man måste ställa dig på sina bara knän inför ”hbtq-ideologins” altare. Men man offrar faktiskt inte något när man accepterar andra människors existens och rätt till ett värdigt liv. Det kostar ingenting.

Att homofober och transfober framställer sig som offer är förolämpande mot dem som bokstavligen har offrat sina liv i kampen för lika rättigheter. Det är förolämpande mot hbtq-personer som på riktigt har blivit förtryckta genom till exempel tvångssterilisering, förbud, straff, och kristendomens konverteringsterapi.

Konverteringsterapi är en olaglig pseudovetenskap som syftar till att förändra, ”bota” eller ”reparera” en individs sexuella läggning eller könsidentitet. Det är ett globalt problem – konverteringsterapi tillämpas i mer än 69 länder. Det orsakar extrema, och ofta ofattbara, fysiska och psykiska lidanden för offren. Det bryter mot det globala förbudet mot tortyr och misshandel. KÄLLA och KÄLLA.

Transfobi och homofobi är inte skällsord – de är ord som beskriver en persons attityder, känslor och åsikter – precis som orden ”feminist”, ”marxist”, eller ”kommunist”. Du har alla chanser att informera dig och bli en bättre person. Alla kan göra misstag – det viktigaste är att man lär sig av dem.

Att födas som queer är inte en religiös eller ideologisk position som jag har valt. Jag försöker inte tvinga en ideologi på människor – queer-personer delar inte ens en ideologi i vårt community. Det vi delar är en politisk kamp mot diskriminering, trakasserier och uteslutning från det offentliga livet. Vi vill att alla människor ska ha lika rättigheter. Vilken sida av historien vill du stå på?

KOLLA IN DET HÄR | Musik jag gillar just nu #2

Något av det bästa jag vet är att lägga mig i sängen och bara lyssna på grym musik. För mig är det som meditation. Här är några av mina favoritlåtar just nu:

Har du några favoritlåtar just nu? Kommentera gärna!

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤

Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är guds existens ett axiom?

I det här inlägget förklarar jag vad axiomer är, och varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Axiomer är förutsättningar som måste antas som utgångspunkter, innan ytterligare arbete eller forskning kan göras. Till exempel ”verkligheten existerar”, eller ”elektromagnetismens lagar håller”. Vi använder axiomer för att ha en funktionell förståelse av världen och för att nå kunskap.

Axiomer används bara inom till exempel matematik om de fortsätter att producera testbara och användbara resultat, och förutsägande modeller. Om axiomer inte producerar testbara resultat, anses de inte längre vara sanna eller användbara, och de revideras eller förkastas.

Vanligtvis behöver ett axiom vara självklar eller universell i någon mening – något som allmänt accepteras av de flesta människor, oavsett land, kultur eller religion. Enligt Wikipedia är ett axiom ”en förutsättning så tydlig att den accepteras som sant utan kontrovers.” Axiomer som människor inte är överens om är därför inte användbara.

Man kan alltså inte hävda att guds existens är en axiomatisk sanning, utan att demonstrera hur det antagandet producerar testbara resultat och modeller. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon universell konsensus kring gudskonceptet. Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner och mer än 43,000 kristna förgreningar i världen (KÄLLA). Detta är varför guds existens inte kan vara en axiomatisk sanning.

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera. Tack för ditt stöd.