Som ateist blir min moral och etik ofta ifrågasatt. En vanlig fördom är att jag inte har någon grund för min moral, om jag inte har någon gud. I det här inlägget kommer jag visa att jag har bästa möjliga grund för min moral, helt utan en gudstro. 

Kan en ateist vara en god människa?

Jag värderar godhet för godhetens skull. Jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. Jag behöver inte övervakas av en gud för att agera moraliskt.

Bara för att jag är fri från religionen, betyder det inte att jag är befriad från krav eller plikter. Jag bejakar vårt samhälles skyldigheter och rättigheter. Det gör jag för att jag har en sekulära tro – jag ser omsorgen om vår sköra, förgängliga livsform som ett ändamål i sig. Jag tror att vi människor har ett ansvar gentemot varandra – inte gentemot en högre kraft eller en gud. Därför är jag en ateist och en sekulär humanist. Humanismen är mitt moralsystem.

Einstein sade:

Om människor är goda enbart därför att de är rädda för bestraffning och hoppas på belöning, då är vi sannerligen en sorglig skock.

Hur avgör jag vad som är rätt eller fel?

Absolutister tror att fenomen som gott och ont alltid är absoluta, utan hänsyn till situation eller konsekvenser. Något är alltid rätt eller orätt. Ingen diskussion och inga argument accepteras.
Till exempel: att älska en person av samma kön är alltid fel. Trots att vi idag vet att homosexualitet varken är ett val eller en sjukdom, och trots att samkönade relationer mellan samtyckande vuxna inte är skadligt på något vis.
Eller: en skilsmässa är alltid fel. Även i situationer där relationen är destruktiv, eller om någon blir utsatt för våld.

Lyckligtvis behöver moralregler inte vara absoluta. Konsekventialismen är mer praktisk och anser att det moraliska i en handling bör bedömas utefter dess konsekvenser.

Som vägledning har vi forskning och vetenskap som hela tiden utvecklas. Genom rationalitet och ett objektivt kunskapssökande kan vi studera vad som är hälsosamt eller icke-hälsosamt för människan. Vi är fysiska varelser i ett fysiskt universum, med fysiska lagar som dikterar konsekvenserna av våra handlingar.

Här kan du se en kort film om hur den sekulära humanismen ser på moral:

Men en objektiv moral då?

Många religiösa påstår att de har en överlägsen moral, genom att hänvisa till en objektiv moral hos en gud. De påstår att ateister är helt utlämnade till subjektiva uppfattningar om moral. Men så vitt jag vet, befinner vi oss i samma båt. Låt mig förklara varför.

Jag tror inte att objektiva, absoluta moralregler existerar utanför våra sinnen. Inga bevis har presenterats för mig, bara ogrundade antaganden och känsloargument. Visst, i vissa situationer skulle det vara trevligt om en objektiv moral existerade – men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag kan inte bara bestämma hur världen fungerar, utefter mina egna preferenser. Jag måste förhålla mig till verkligheten som den är och göra det bästa av det.

Idén om en objektiv moral blir ändå alltid subjektiv i praktiken. Eftersom gudarnas objektiva moral inte går att nå på något annat vis än genom olika människors tolkningar, subjektiva preferenser och känslor. Och alla människors tolkningar av gudarna och gudarnas vilja ser helt olika ut.

Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner. 2012 beräknades det att det finns ungefär 43 000 kristna förgreningar i världen. Siffran förväntas att växa till 55 000 vid år 2025. En ny kristen förgrening skapas varje 10,5 timme. (KÄLLA). Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud och Bibeln, även inom samma kyrka. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva tolkning av guds objektiva moral som är den rätta.

Var kommer moralen ifrån?

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, härleds ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra.

I naturen kallas detta symbios; en typ av transaktion mellan individer och arter. Exempel: biet behöver nektar och blomman behöver pollineras. Jägaren behöver sjukvård och läkekvinnan behöver kött. Vi människor överlever som bäst i stammar med ett utbyte av varor och tjänster.

Individer med empatiska egenskaper gynnas i det naturliga urvalet. En moder som känner en stark kärlek till sitt barn, tar därför hand om barnet, som annars vore helt hjälplöst. Moderns gener förs därigenom vidare till nästa generation.

Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra; detta har inneburit att vi i förlängningen successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss efter omgivningen. Med tiden har vi kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.

Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras.
– Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare.

Källor:

HÄR kan du läsa om hur spegelneuroner låter oss känna empati med personer som omger oss och hur det härleds ur evolutionen.

HÄR kan du läsa om att ”den starkes överlevnad”-teorin är felaktig. Utan att vi måste vara bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov för att överleva.

HÄR kan du lyssna eller läsa ett radioprogram om moral och evolution, med en molekylärbiolog.

Jag kan rekommendera dessa böcker:

”Nästan allt om människan: evolutionen, generna, moralen och lite till” av Johan Frostegård.

”Så gick det till: bevisen för evolutionen” av Richard Dawkins.

”Evolutionsteori och människans natur” av Jonas Olofsson och Johan Örestig. 

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.