Vill ateister bara synda?

Är jag en ateist bara för att jag vill synda? Till att börja med tror jag inte ens att synd existerar. Den här frågan kommer helt från ett religiöst perspektiv och den antar att kristendomens syn är det enda sanna och rätta – den enda som betyder något. 

Istället för att värdera mina positioner kring till exempel HBTQI eller feminism baserat på mina nyanserade argument, värderas de bara utefter förutfattade meningar kring vad som är och inte är en synd. Mina positioner bedöms då som dåliga och slutsatsen dras att jag inte tror på ett religiöst system, bara för att jag vill synda.

Den här fördomen är en ursäkt för moralisk överlägsenhet. Man ser ner på dem som har lämnat tron, och antyder att de inte har legitima skäl. Det är polariserande och skapar ett ”vi mot dem”, där ateister är fallna, oärliga, omoraliska och depraverade.

Om någon lämnar sin religion bara för att de vill synda, måste den personen fortfarande tro på den här övernaturliga makten – fortfarande tro på konceptet synd – men välja att låtsas som om den här övernaturliga makten inte existerar längre. Personen måste lura sig själv på något vis, bara för att kunna engagera i synd. Det är inte resonabelt utan ganska orimligt, enligt mig.

Om jag skulle tror på synd och vilja synda, vore det mer pragmatiskt att stanna kvar i kristendomen. För det finns en förlåtelsemodell inom kristendomen som tar bort synden. Teologin säger nämligen att alla är syndare, och att Jesus dog för våra synder. Han tog vårt straff och förlåter oss. Inom kristendomen har jag därför ett sätt att tvätta bort synden.

Det finns inte ens konsensus inom kristendomen om vad som är syndigt eller inte. Är homosexualitet och könskorrigering en synd? Är sex utanför äktenskapet en synd? Är det en synd att kvinnor undervisar i kyrkan? Är det en synd att arbeta på sabbaten? Är det en synd att spara pengar? Ja och nej, beroende på vilka Bibelstycken du implementerar eller vilken kristen du frågar.

Jag är en ateist, och jag tror varken på övernaturliga väsen eller på synd. Min moral är inte knyten till en auktoritär gud och vad hen säger. Grunden för min moral är istället att maximera välmående och minimera ofrivilligt lidande hos människor. Jag tar ansvar för mina egna handlingar – om jag agerar omoraliskt kan ingen gud förlåta mig och ta min skuld. Jag värderar godhet för godhetens skull och jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. 

Min livsstil har knappt förändrats sedan jag lämnade kristendomen (förutom att jag inte längre går i kyrkan, läser Bibeln och ber). Jag är en duktig och ganska tråkig person, som följer lagen, betalar mina skatter, äter godis på lördagar och går och lägger mig halv tio. Jag dricker varken alkohol, tar droger, röker eller snusar. Det är fysiskt omöjligt för mig att svära. Jag har levt i samma trogna relation i sju år. På fritiden dyrkar jag inte djävulen och bränner kyrkor – jag läser böcker och tittar på Frost med min lillasyster. Jag försöker vara en så bra person som jag bara kan, och behandla mina medmänniskor med kärlek och respekt.

Mitt syfte är inte att döma dig som har en annan livsstil. Syftet är att demonstrera att jag inte blev en ateist för att jag ville gå bärsärkagång och göra saker som jag inte fick som kristen. Förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa att kväsa myten om att ateister bara vill synda.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Stjäl ateister och humanister sin moral från kristendomen?

Stjäl jag min moral från kristendomen?

Jag identifierar mig som ateist och sekulär humanistTyvärr får jag ofta möta anklagelsen att jag ”stjäl” mitt moralsystem från kristendomen, eller att jag är kristen ”i smyg”, men inte vill erkänna det.

Detta är ett exempel på hur kristna approprierar moral och etik. Man försöker ge kristendomen fullständig äganderätt över värderingar som godhet, kärlek, medmänsklighet och gemenskap. Rörelser som tror att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion hotar demokratin (KÄLLA). Tanken att bara en grupp har äganderätt och bestämmanderätt över människors moral är totalitärt.

Påståendet att jag i smyg skulle stjäla min moral från kristendomen är kränkande och nedlåtande. Min ateism och humanism är en slutsats av en aktiv, välinformerad och intellektuell process. Jag har studerat Bibeln under många år, och insett att den inte är för mig. Om jag faktiskt hade stulit min moral från Bibeln, hade nog de flesta kallat mig för omoralisk.

Den sekulära humanismens ursprung

Den sekulära humanismens ursprung sträcker sig långt tillbaka i tiden och till många olika platser i världen. Till exempel antikens filosofer, med den grekiska filosofen Sokrates, den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius), den indiska Charvaka-rörelsen, samt fritänkare och filosofer under renässansen och upplysningen.

Humanismen är en antiauktoritär filosofi som sätter förnuft, frihet, jämlikhet och demokrati i fokus. Den har inga dogmer och kräver ingen trosbekännelse. Den utgår från människan – inte en gud eller högre makter – och anser att moral, mening och ansvar ligger i våra händer.

HÄR kan du läsa humanisterna idéprogram och jämföra med Bibeln – då kommer du nog att upptäcka att likheterna faktiskt är väldigt få. 

Religiöst förtryck

Under många perioder har självständigt tänkande och ifrågasättandet av religiösa dogmer medfört risk för dödsstraff, våld och förföljelser. Upplysningsfilosofin ses som en frihetsrörelse från religiösa och politiska förtryck.

Sekulär humanism grundades i opposition mot religiös dogma, ortodoxi och intolerans. Att ge religionen kredit för den moraliska upplysningen är förolämpande mot dem som har offrat sina liv i kampen för sekulär reson och en progressiv moral.

(Källa: http://media.humanisterna.se/pdf/humskola.pdf, sida 12-13)

Vi får inte glömma vad kristendomen brukade säga förr, när de hade all makt och auktoritet. Nämligen: det här är helt sant in i minsta detalj. Om du inte tror på det, kritiserar det eller skymfar det – dödar vi dig. Under de stora medeltida religionsförföljelserna brändes goda, klartänkta och kloka människor – fler än vi någonsin kommer att kunna räkna fram.

Idag diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar i Sverige. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. Läs mer om detta i mitt blogginlägg ”Diskriminering av ateister och humanister”.

Är kristendomens goda läror verkligen unika?

Värderingar kring godhet, medmänsklighet och empati är inte unikt för kristendomen – de har existerat genom hela historien, i olika kulturer, religioner och filosofier. Många förekom långt innan kristendomen uppstod. Här kommer några exempel:

Älska dina fiender:

Do not return evil to your adversary; Requite with kindness the one who does evil to you, Maintain justice for your enemy.
– Akkadians ”Counsels of Wisdom”, cirka 2000 f.Kr.

In this world hate never yet dispelled hate. Only love dispels hate. This is the law, ancient and inexhaustible.
– Den Buddhistiska skriften ”Dhammapada”, minst ett århundrande f.Kr.

Return love for hatred. Otherwise, when a great hatred is reconciled, some of it will surely remain. How can this end in goodness?
– Taoismens ”T’ai Shang Kan Ying P’ien”, cirka 200 f.Kr.

Den gyllene regeln:

Do for one who may do for you, That you may cause him thus to do.
– ”The Tale of the Eloquent Peasant”, Egypten, cirka 2000 f.Kr.

That nature only is good when it shall not do unto another whatever is not good for its own self.
– Zoroastrism, cirka 600 f.Kr. “

“Hurt not others in ways that you yourself would find hurtful.”
– Buddhism, cirka 500 f.Kr.

What you do not want done to yourself, do not do to others.
– Konfucianism, cirka 500 f.Kr.

Do not do to others what would anger you if done to you by others.
– Sokrates, cirka 400 f.Kr.

Generositet och välgörenhet:

Konceptet Dāna inom Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism. Det betyder ”skänkande”, ”givmildhet” eller ”välgörenhet”. I buddhismen är generositet en av de tio perfektionerna och ett motgift mot girighet.
3500-300 f.Kr.

Den grekiska gudinnan Xenia, som representerar gästfrihet, givmildhet och generositet.
800 f.Kr

Aristoteles framhäver dygderna av generositet i den Nikomachiska etiken.
350 f. Kr.

Solgudinnan Saulė från den litauiska och lettiska mytologin. Hon står för liv, fertilitet, värme och hälsa. Hon är beskyddare av de olyckliga, särskilt föräldralösa.
Ca 1200-1300 e.Kr. (några hundra år innan Litauen och Lettland kristnades).

Den fornnordiska guden Balder, som representerar vänlighet, godhet och visdom.
Ca 750 e.Kr. (några hundra år innan norden kristnades).

Moral och religion

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, kan härledas ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra. Källor HÄR, HÄR och HÄR.

Moralen utvecklades alltså långt före religionen (KÄLLA). Självklart kommer dessa gemensamma, empatiska förmågor reflekteras i mänsklighetens olika världsbilder och religioner.

… religion cannot be the ultimate source of intra-group cooperation. Cooperation is made possible by a suite of mental mechanisms that are not specific to religion. Moral judgments depend on these mechanisms and appear to operate independently of one’s religious background. However, although religion did not originally emerge as a biological adaptation, it can play a role in both facilitating and stabilizing cooperation within groups, and as such, could be the target of cultural selection.
– Marc Hauser

HÄR kan du läsa hela artikeln av Marc Hauser.

Slutsats

Vad spelar det för roll om olika livsåskådningar har saker gemensamt? Varför måste det vara ”lånat” eller ”stulet”? Jag ser det som att vi människor som delar många gemensamma värderingar. Det är ju något oerhört positivt. Istället för att bråka om ”vem som kom på något först”, borde vi fokusera på de åsikter vi kan enas kring och glädjas över det.

Mer om religionens appropriering av moral:



Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Tycker du om min blogg får du hemskt gärna donera en slant – det hjälper mig att kunna fortsätta producera kvalitativt material. Stort tack!

Vad betyder egentligen ”ateism”?

Ateism betyder en icke-tro på någon gud, gudar eller högre makter. Det betyder inte att jag vet att gud inte finns. Jag är inte heller emot gud, på samma sätt som jag inte är emot Vishnu, Freja, Anubis eller Zeus. Jag kan inte vara emot något som jag inte tror existerar. Ordet ”ateist” är lånat från grekiskans ”átheos”, som betyder gudlös.

Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning med ett moraliskt system. Det är bara en uppfattning i en enskild sakfråga – nämligen guds existens. En icke-tro på gudar är det enda som ateister har gemensamt. En ateistisk grundsyn leder alltså inte till några speciella ståndpunkter eller åsikter i andra frågor.

Min ateism säger alltså ingenting om mina värderingar, min personlighet eller mitt liv. En ateist kan ha vilka andra värderingar, åsikter och trosuppfattningar som helst. Även om jag inte tror på en gud, har jag alltså en personlig uppfattning om moral och etik; till exempel är humanismen ett vanligt alternativ till religionens moralsystem. Själv identifierar jag mig som en sekulär humanist.

Men betydde inte ordet ”ateist” ursprungligen något annat? Ord och begrepp byts ut, omdefinieras och utvecklas – det har alltid skett under idéhistoriens gång. Det är så språk fungerar. Vi talar inte längre likadant som på 1800-talet. Idag betyder ateism bara en icke-tro på gud. 

Jag utgår till exempel från uppslagsverkets definition av termer som ”ateist” eller ”kristen”. Men om jag pratar med en person som definierar sig annorlunda, tänker jag självklart anpassa mig efter den individen. Jag tänker aldrig bråka om korrekta eller icke-korrekta definitioner. Ord är verktyg som ska hjälpa oss att kommunicera. Det viktigaste är att förstå den andres ståndpunkter och trosuppfattningar i ett samtal.

Tyvärr finns det många fördomar och missuppfattningar kring ordet ”ateist”. Det har nästan blivit ett fult och skrämmande skällsord. Det kan likställas med rebellisk, bitter, gudsfientlig eller ”amoralisk”. Därför ville jag skriva det här inlägget – för att sprida rätt information. Jag vill inte att andra ska misstolka min ståndpunkt eller ha fördomar om mig.

Troende värderar ateister som ungefär lika pålitliga som våldtäktsmän. Ateisternas status i USA idag ligger i nivå med de homosexuellas för 50 år sedan. KÄLLA. I tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen. KÄLLA. I Sverige avrättar vi inte längre ateister, men tyvärr diskrimineras fortfarande sekulära livsåskådningar. Vår stat ger kristendomen en position över alla andra livsåskådningar genom speciella bidrag, rättigheter och andra förmåner. KÄLLA.

Man ska inte behöva skämmas eller straffas för att man är en ateist. Tvärtomingen ska bli dömd för sin trosuppfattning. Religionsfrihet betyder också frihet från religionen. Jag är stolt över att vara en gudlös hedning.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Nya inlägg varje onsdag. Tycker du om min blogg får du hemskt gärna rekommendera den för dina nära och kära. Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka! ❤

Har ateister blivit indoktrinerade?

vanliga fördomar om ateister (55)

Påståendet att jag skulle ha blivit indoktrinerad försöker underminera min integritet och det är väldigt förolämpande. Vet du inte något eller förstår något om en person? Ställ frågor. Försök ha ett öppet sinne, istället för att göra fördomsfulla antaganden. Det är något som vi alla måste tänka på.

Att lämna min tro var en ensam och självständig process. När jag började tvivla sprang jag inte ifrån gud, utan tvärtom, jag sprang mot honom, desperat och ihärdigt. Jag ville verkligen att kristendomen skulle vara sann, och jag sökte efter gud i Bibeln, historia, filosofi, arkeologi, vetenskap, kristnas publikationer och genuin bön. Till slut var jag tvungen att erkänna för mig själv att figuren jag hade i mitt huvud och som jag trodde att jag älskade, inte fanns där. Det här var inte roligt för mig. Det var inget jag önskade eller sökte efter. Men jag kunde inte ljuga för mig själv och låtsas tro.

Jag kom fram till min ateism helt på egen hand. Det var ingen som sa åt mig vad jag skulle tänka eller tycka. Jag visste inte ens att det fanns ateistiska och religionskritiska böcker, podcasts, youtube-kanaler eller organisationer. Namn som Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Matt Dillahunty var helt okända för mig.

Det var först efter att jag hade varit ateist i flera år som jag började hitta ateistiska resurser. Då var syftet endast ett behov efter gemenskap – när jag hade lämnat min kristna tro och den kyrkliga gemenskapen kände jag mig väldigt ensam och isolerad. Jag tänkte ”Har ingen annan gått igenom det här? Känner ingen annan som jag?” Plötsligt hittade jag människor som satte ord på allt jag kände, som bekräftade mig och min existens. Jag var inte galen.

Man kan känna sig väldigt liten och ensam inför kyrkans makt och deras hårda motstånd mot avfällingar, ateister och kritiker – som David mot Goliat. Andra ateister har inspirerat mig att våga stå upp för mig själv och prata om det här på min blogg. Det känns lättare när man vet att det finns fler röster. Tillsammans blir vi starkare. 

canva-persons-eye

Ateism är inte en ideologi, religion, eller livsåskådning. Det finns alltså ingen ateistisk doktrin, med heliga skrifter, lagar eller instruktioner. Det finns inte ateistiska ledare eller profeter utvalda av högre krafter, som bestämmer vad alla andra ateister ska tänka eller tycka. Det finns ingen uppmaning till mission eller evangelisering för att konvertera fler ateister. Det finns inga svurna trohetseder eller förpliktelser – jag fri att tvivla, utforska och ändra åsikt utan konsekvenser eller straff.

Jag har inget investerat i min ateism; varken pengar, jobb, relationer, löften, tid (förutom att skriva dessa blogginlägg), eller identitet. Min ateism är en minimal del av mig och min person.

Min epistemologi har förändrats radikalt efter att jag lämnade kristendomen. Jag låter inte någon säga åt mig vad jag ska tänka, tycka eller känna. Jag har äganderätt över mina tankar, åsikter och känslor – det är inte själviskt, utan mina mänskliga rättigheter. Jag tänker inte längre blint följa auktoritära dogmer. Jag tänker inte längre acceptera absoluta sanningar utan att ifrågasätta dem.

Idag bildar jag mig självständiga åsikter på grundval av mitt eget förnuft. Sedan kontrollerar jag mina idéer mot objektiva fakta och empiriska evidens. Jag är beredd på att förkasta en trosuppfattning om den inte stämmer överens med informationen – även starkt hållna trosuppfattningar. Jag förstår att sanningen inte bryr sig om mina känslor eller preferenser.

Jag bryr mig om min förståelse av verkligheten och jag vill att den förståelsen ska vara så exakt som möjligt. Varför? För att våra trosuppfattningar influerar våra handlingar och handlingar har konsekvenser. Om jag har dåliga verktyg för skepticism och kritiskt tänkande ökar det risken för att jag ska anamma osanna och problematiska idéer.

Canva - Person Holding A Green Plant

Jag vill inte vara stillastående. Istället vill jag utvecklas, vara nyfiken, fortsätta ställa frågor och upptäcka nya perspektiv. Jag tror det är viktigt att våga ändra åsikt och uppfattning när bevisen blir överväldigande.

Jag är stolt över att jag vågade gå min egen väg och lämna den kristna tro. Trots att det för stunden kändes läskigt och främmande att lämna bakom mig ett helt socialt nätverk, en ideologi och ett trossystem som jag har vuxit upp med. Trots att det har fått sociala konsekvenser och att jag har blivit behandlad illa på grund av min ateism. 

Friheten här på andra sidan är fantastisk. Som ateist har mitt mående, mitt liv och min person förändrats radikalt – bara på ett positivt sätt.

Om riktig indoktrinering:


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.

Förnekar ateister sanningen?

Påståendet att det bara skulle finnas två alternativ – att tro på gud eller förneka sanningen – är en absolutistisk inställning.

Att kalla mig för oärlig, sluten eller förnekande är elaka personangrepp (ad hominen) och inte ett argument. Det stämmer för övrigt inte. Jag baserar min tro på bevis – det är så min epistemologi och mitt rationella tänkande fungerar. Jag väljer alltså inte att vara en ateist – min tro är en logisk konsekvens av min förståelse av fakta.

Jag är öppen för det övernaturliga, om det kan definieras och demonstreras. Jag har sökt efter empiriska, objektiva evidens för gud i vetenskap, Bibeln, historia, filosofi, arkeologi, kristnas publikationer och genuin bön. Och hittills har inget övertygat mig. I det här inlägget kommer jag att presentera några exempel. Det här är absolut inte kritik mot dig som tycker annorlunda, utan jag delar endast mina personliga tankar och åsikter.

Vetenskapen kan inte bevisa övernaturlighet

Gudshypotesen är en vetenskaplig hypotes om universum som bör analyseras lika skeptiskt som alla andra. Om en gud påverkar och manifesterar sig i den här verkligheten, till exempel genom att kommuniceramed människor, bör detta kunna observeras och mätas genom den vetenskapliga metoden. Om gud kan fångas upp av mänskliga hjärnor, har det fenomenet absolut med vetenskapen att göra.

Men om det är så att den vetenskapliga metoden är begränsad – då är det fritt fram att presentera en alternativ metod! En metod som kan mäta, testa, förutsäga, falsifiera och demonstrera det övernaturliga. Det räcker inte med att kritisera vetenskapen, om inte ett bättre alternativ kan presenteras. Bevisbördan ligger nämligen hos den som kommer med ett positivt påstående om guds existens.

Canva - null (2)

Vittnesmål i historiska skrifter

Om jag ska basera min tro på vittnesmål i historiska skrifter som korresponderar arkeologin, så finns det massor av religioner eller övernaturligheter som jag måste tro på.

Ta till exempel den fornnordiska mytologin. I Sverige har vi cirka 3000 originalurkunder, det vill säga runinskrifter, som förmedlar vittnesmål och information om vikingarnas gudar och gudartro. (Källa: ”Vikingarnas egna ord” av Lars Magnar Enoksen). Utöver det har vi de historiska skrifterna ”Den poetiska Eddan” och ”Snorres Edda” från Island. Jag skulle dock inte ha något emot att tro på de fornnordiska gudarna, då de är grymt coola. Freja får gärna bli min gudinna.

Ett annat exempel som jag måste tro på är de grekiska gudarna och att Alexander den store var Zeus son. (Källa: ”Alexander den Store” av Bengt Liljegren). Historiker bekräftar att Alexander den store existerade. Betyder det också att han var guds son och att han utförde mirakler – så som vittnesmål i historiska skrifter förkunnar?

I historien är det förvånansvärt frekvent med övernaturliga trosbekännelser och grupper med människor som tror på mirakler. Det är inte alls ovanligt att människor tror på saker som inte har skett, men rapporterar dem som fakta. Att fakta blandas med fiktion och mytologi i historiska skrifter är standard. Det är historikers jobba att differentiera mellan dem.

Canva - Open Bible Book Page

Ontologiska och filosofiska argument

Jag anser att frågan om guds existens eller icke-existens är för stor för att kunna avgöras med ordlekar. Det vore en alltför storartad sanning om universum för att sakna andra evidens. 

Men låt oss säga att till exempel Kalams kosmologiska argument stämmer. Då kan detta maximalt leda till någon form av deism eller panteism. Att hoppa till teism – och sedan en specifik gudom med egenskaper och viljor – är enorma, ogrundade antaganden. Alla steg måste bevisas hela vägen innan sådana slutsatser kan dras. Det här argumentationsfelet kallas ”påstådd säkerhet”.

Men även om universum har en orsak, så är det fortfarande helt kompatibelt med ateism. Ateism betyder bara en icke-tro på gudar. Inte en icke-tro på en orsak bakom universum.

Canva - Blue Universe

Argument från design

Om alla universums bevis svängde om till fördel för kreationismen skulle jag omedelbart ändra mig. Men i nuläget är evolutionen bevisad genom överväldigande evidens; till exempel genom fossiler, molekylärgenetik och geografisk spridning. Evolutionen har gett oss principer som regelbundet appliceras inom medicin, jordbruk, teknologi och flera andra fält. Min tro vilar som sagt på bevis.

Evolutionen är en process som adderar komplexitet genom naturligt urval. Förut tyckte jag att evolutionen var komplicerad och svår att förstå. Då kändes det lättare att vända sig till ett lättbegripligare alternativ – speciellt då allt jag visste om evolutionen var kristen missrepresentation. Idag förstår jag att det är ett argument från klentrogenhet och en logisk fallasi. Enkla svar är sällan rätta svar. I dag har jag läst på mer om evolutionen – av riktiga forskare – och det är så otroligt häftigt och spännande!

Att försöka peta hål på evolutionen är för övrigt helt meningslöst, om målet är att bevisa kreationismen. Det här argumentationsfelet kallas ett ”falskt dilemma”; ett påstående om en falsk ”antingen eller”-situation. Tänkandet är svart och vitt och exkluderar andra alternativ. Varje hypotes kräver sina egna, självständiga evidens. Att motbevisa X bevisar inte att Y är sant. Kreationismen måste stärka sin egen vetenskapliga modell med opererande mekanismer och förutsägelser som kan testas i ett labb.

Oförklarliga ting

Områden där data eller kunskaper saknas antas automatiskt tillhöra gud, utan fler argument, motiv eller bevis. Men så utövar man inte vetenskap. För all forskning av kvalitet är det väsentligt att kunna medge tillfällig okunnighet och att följa bevisen dit de leder, utan förutfattade meningar.

Det här argumentationsfelet kallas ”luckornas gud”. Bara för att vi inte vet svaret på någonting just nu, bevisar det inte att det är en gud som ligger bakom. Det är okej att säga ”jag vet inte”, istället för att gå till ogrundade slutsatser. Förr trodde vi till exempel att åskan kom från Tor och ett människor med epilepsi var besatta av demoner. Men idag vet vi bättre. Att säga ”jag vet inte” ger oss tillåtelse att lära!

Canva - Blue, Green and White Tilt Shift Lens Illustration

Jag kan inte bevisa guds icke-existens

”Du kan inte bevisa att Gud inte existerar. Har du någon bättre förklaring till universums, logikens och moralens existens? Tror du att allt kom till av en slump?” Detta är klassiska försök att skifta bevisbördan och det är tyvärr ett argument från ignorans. Det är likadant som att säga: ”du kan inte bevisa att älvor inte existerar. Därför måste du tro på älvor!”

Grundtanken med ”bevisbördan” är att en viss part har en skyldighet att bevisa ett påstående som diskuteras. Den här principen tillämpas i en mängd olika miljöer – i rättssalen, i vetenskapen, i filosofiska diskussioner och debatter.

Inom vetenskapen faller bevisbördan på den som föreslår en hypotes. Det spelar ingen roll vad hypotesen är. Om du vill föreslå att partikel X existerar faller bevisbördan på dig. Om du vill föreslå att partikel X inte existerar, faller bördan också på dig. Principen förblir densamma.

Bevisbördan – bördan argumentera för sitt egna anspråk – faller alltså på den som gör ett positivt påstående om guds existens. Det gäller både den som hävdar att gud existerar och den som hävdar att gud inte existerar. Och jag påstår inte att gud inte existerar – ateism betyder bara att jag inte tror att gud existerar. Det är inte ett påstående över huvud taget, utan en beskrivning av ett kognitivt tillstånd.

Många kristna lägger ord i min mun och anser sig veta mer om mina tankar och åsikter än vad jag själv gör. Till exempel att jag påstår att ”universum uppstod av en slump”. Det är väldigt frustrerande när andra gör antagen om mina trosuppfattningar. Varför ens prata med mig, när man redan verkar ha bestämt sig för vad jag tycker och tänker?

Jag har aldrig hävdad att universum uppstod av en slump. Jag vet inte hur universum uppstod. Det skulle vara väldigt arrogant av mig att spekulera i sådana saker, då jag är inte expert på kosmologi eller astrofysik. Hittills vet ingen hur universum uppstod. Kanske får vi veta i framtiden. Tills dess reserverar jag mina trosuppfattningar. Att inte ha alla svar skrämmer mig inte. Jag säger hellre ”jag vet inte”, istället för att komma med ogrundade svar, bara för att ha ett svar.

Slutsats

Jag förnekar inte sanningen – jag är bara inte övertygad om att övernaturlighet eller magi existerar, inkluderar gudar. Jag ska inte bli hånad, dömd eller dumförklarad för att jag är ateist. Det är okej att tycka olika.

Detta betyder inte att jag måste vara korrekt; jag kan självklart ha fel. Det är det som är så fantastiskt med att vara en fritänkare: det finns inget jag måste tro, eller inte får tro. Jag är fri att utforska och ändra åsikt. Tvivel är inte längre något farligt eller skamligt för mig – tvivel är en viktig grundsten för kritiskt och självständigt tänkande. Jag värderar sanningen och är därför villig att erkänna att jag kan ha fel.

Men om jag skulle bli teist igen, skulle behöva utforska och prova alla gudar och väsen; idag finns det ungefär 10 000 olika religioner. Det vore det mest ärliga och rationella – istället för att anta att den religion jag råkat födas i är den enda sanna.

Om jag kunde välja, skulle välja välja Freja.


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Är den ateistiska världsbilden otrevlig?

vanliga fördomar om ateister (56)

Är den ateistiska världsbilden otrevlig?

Självklart skulle jag vilja ha ett evigt liv och komma till ett paradis efter döden. Självklart skulle jag vilja att det fanns en objektiv moral, utanför våra subjektiva sinnen. Självklart skulle vilja ha lätta svar på svåra frågor – om livets uppkomst och livets mening – givna från en gud. Självklart skulle jag vilja trösta mig själv i tuffa stunder med tanken att en högre kraft bryr sig om mig. Självklart skulle jag vilja ha en värld full av magi, mirakler, gudar och väsen.

Canva - Blue, Green and White Tilt Shift Lens Illustration.jpg

Mänskligheten har ett stort behov av tröst. Men att ”X ger tröst” betyder inte att ”X är sant”. Trösthalten i en trosuppfattning höjer inte dess sanningsvärde – för sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag är ateist; vilket betyder att jag inte är inte övertygad om att något övernaturligt existerar och korresponderar med verkligheten. Jag måste förhålla mig till verkligheten jag befinner mig i, och verkligheten är ibland orättvis och hård. 

Jag står inte i centrum av universum. Jag är inte speciell eller utvald. En gud har ingen skyldighet att trösta mig, eller ge mitt liv mening och innehåll. Att inse det var en del av att bli vuxen, för mig. Som tur är kan vi människor skapa vår egen mening och vårt eget syfte. Till exempel genom mänsklig kärlek, kärlek till naturen, konst, vetenskap och humanism. För mig räcker det mer än väl.

Canva - Yellow Petaled Flowers .jpg

En önskan om att något ska vara sant, är inte bevis. Önsketänkande kan vara en kognitiv bias och ett logiskt misstag, som får en att utvärdera bevis väldigt annorlunda baserat på det önskade resultatet. Att använda känslor i stället för förnuft är en typ av manipulation som används istället för giltig logik.

Jag vill tro på så många sanna saker som möjligt, och så få falska saker som möjligt. Jag vill ha stark och välutvecklad epistemologi. Varför? För om jag har svaga verktyg för skepticism och kritiskt tänkande blir jag mottaglig för alla möjliga (och potentiellt farliga) idéer. Till exempel att jorden är platt, att kvinnor ska underordna sig män, att homosexualitet är onaturligt och fel, att man inte kan lita på sekulär sjukvård, att psykisk ohälsa beror på demoner, och så vidare.

Trosuppfattningar influerar mina handlingar, och handlingar har konsekvenser för mig själv, för andra och för samhället i stort. Därför tycker jag det är viktigt med skepticism, kritiskt tänkande och rationalitet. Därför baserar jag min tro på bevis. Världen är fascinerande och det finns så mycket att lära!

“The truth may be puzzling. It may take some work to grapple with. It may be counterintuitive. It may contradict deeply held prejudices. It may not be consonant with what we desperately want to be true. But our preferences do not determine what’s true.”

― Carl Sagan

Canva - Galaxy

Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

Har ateister ingen grund för sin moral?

vanliga fördomar om ateister (57)

Som ateist blir min moral och etik ofta ifrågasatt. En vanlig fördom är att jag inte har någon grund för min moral, om jag inte har någon gud. I det här inlägget kommer jag visa att jag har bästa möjliga grund för min moral, helt utan en gudstro. 

Kan en ateist vara en god människa?

Jag värderar godhet för godhetens skull. Jag strävar efter att vara en bra person, inte på grund av framtida belöningar i paradiset eller en fruktan för helvetet, utan för att jag väljer det själv. Jag behöver inte övervakas av en gud för att agera moraliskt.

Bara för att jag är fri från religionen, betyder det inte att jag är befriad från krav eller plikter. Jag bejakar vårt samhälles skyldigheter och rättigheter. Det gör jag för att jag har en sekulära tro – jag ser omsorgen om vår sköra, förgängliga livsform som ett ändamål i sig. Jag tror att vi människor har ett ansvar gentemot varandra – inte gentemot en högre kraft eller en gud. Därför är jag en ateist och en sekulär humanist. Humanismen är mitt moralsystem.

Einstein sade:

Om människor är goda enbart därför att de är rädda för bestraffning och hoppas på belöning, då är vi sannerligen en sorglig skock.

Canva - Clouds at Sunset.jpg

Hur avgör jag vad som är rätt eller fel?

Absolutister tror att fenomen som gott och ont alltid är absoluta, utan hänsyn till situation eller konsekvenser. Något är alltid rätt eller orätt. Ingen diskussion och inga argument accepteras.
Till exempel: att älska en person av samma kön är alltid fel. Trots att vi idag vet att homosexualitet varken är ett val eller en sjukdom, och trots att samkönade relationer mellan samtyckande vuxna inte är skadligt på något vis.
Eller: en skilsmässa är alltid fel. Även i situationer där relationen är destruktiv, eller om någon blir utsatt för våld.

Lyckligtvis behöver moralregler inte vara absoluta. Konsekventialismen är mer praktisk och anser att det moraliska i en handling bör bedömas utefter dess konsekvenser.

Canva - Justice Law Hammer.jpg

Jag tror att vi kan förstå och utveckla moral genom:

1: Filosofiska diskussioner. Filosofi väger varken till auktoriteter, traditioner eller heliga böcker. Den kräver inte någon förvrängning av fakta i teorins intresse, utan den söker sanningen. Dogmatismen däremot kräver auktoritet snarare än intelligent eftertanke som källan till människors åsikter. Om diskussion inte erkänns som ett medel att komma fram till sanningar, har anhängarna av rivaliserande dogm-system ingen annan metod än krig för att komma till ett avgörande.

2: Historia. Det mänskliga lidandets och välmåendets orsaker, sådana de framträder i det förflutna såväl som i nuet, ger oss kunskaper om moral. Vi kan lära oss av våra misstag, framgångar och erfarenheter. 

3. Vetenskap. Enligt mig bör åsikter stödjas av fakta. Som vägledning i moraliska diskussioner har vi vetenskaplig forskning som hela tiden utvecklas. Genom rationalitet och ett objektivt kunskapssökande kan vi studera vad som är hälsosamt eller icke-hälsosamt för människan. Vi är fysiska varelser i ett fysiskt universum, med fysiska lagar som dikterar konsekvenserna av våra handlingar.

pexels-sharon-mccutcheon-1428171

Men en objektiv moral då?

Många religiösa påstår att de har en överlägsen moral, genom att hänvisa till en objektiv moral hos en gud. De påstår att ateister är helt utlämnade till subjektiva uppfattningar om moral. Men så vitt jag vet, befinner vi oss i samma båt. Låt mig förklara varför.

Jag tror inte att objektiva, absoluta moralregler existerar utanför våra sinnen. Inga bevis har presenterats för mig, bara ogrundade antaganden och känsloargument. Visst, i vissa situationer skulle det vara trevligt om en objektiv moral existerade. Det skulle vara skönt att få lätta svar på svåra moraliska frågor, givna av en gud. Men sanningen bryr sig inte om mina känslor. Jag kan inte bara bestämma hur världen fungerar, utefter mina egna preferenser. Jag måste förhålla mig till verkligheten som den är och göra det bästa av det.

Idén om en objektiv moral blir ändå alltid subjektiv i praktiken. Eftersom gudarnas objektiva moral inte går att nå på något annat vis än genom olika människors tolkningar, subjektiva preferenser och känslor. Och alla människors tolkningar av gudarna och gudarnas vilja ser helt olika ut.

Idag finns det ungefär 10 000 olika religioner. 2012 beräknades det att det finns ungefär 43 000 kristna förgreningar i världen. Siffran förväntas att växa till 55 000 vid år 2025. En ny kristen förgrening skapas varje 10,5 timme. (KÄLLA). Jag har personligen aldrig träffat två kristna som har exakt samma personliga tolkning av gud och Bibeln, även inom samma kyrka. Ingen metod eller falsifieringsprocess har presenterats för mig, som kan avgöra vems subjektiva tolkning av guds objektiva moral som är den rätta.

Canva - Drawing for Psychologic Test

Var kommer moralen ifrån?

Vårt sinne för vad som är rätt och orätt, vår förmåga till empati och medlidande, härleds ur evolutionen. Homo sapiens är sociala varelser som lever i grupp – vilket betyder att överlevnaden är beroende av vår förmåga att samarbeta och att arbeta tillsammans. Att samarbeta fungerar effektivare om vi kan sympatiserar med varandra.

I naturen kallas detta symbios; en typ av transaktion mellan individer och arter. Exempel: biet behöver nektar och blomman behöver pollineras. Jägaren behöver sjukvård och läkekvinnan behöver kött. Vi människor överlever som bäst i stammar med ett utbyte av varor och tjänster.

Individer med empatiska egenskaper gynnas i det naturliga urvalet. En moder som känner en stark kärlek till sitt barn, tar därför hand om barnet, som annars vore helt hjälplöst. Moderns gener förs därigenom vidare till nästa generation.

Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra; detta har inneburit att vi i förlängningen successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss efter omgivningen. Med tiden har vi kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.

Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras.
– Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare.

Källor:

HÄR kan du läsa om hur spegelneuroner låter oss känna empati med personer som omger oss och hur det härleds ur evolutionen.

HÄR kan du läsa om att ”den starkes överlevnad”-teorin är felaktig. Utan att vi måste vara bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov för att överleva.

HÄR kan du lyssna eller läsa ett radioprogram om moral och evolution, med en molekylärbiolog.

Jag kan rekommendera dessa böcker:

”Nästan allt om människan: evolutionen, generna, moralen och lite till” av Johan Frostegård.

”Så gick det till: bevisen för evolutionen” av Richard Dawkins.

”Evolutionsteori och människans natur” av Jonas Olofsson och Johan Örestig. 

Canva - Helping Hands


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”. 

En gång
Månadsvis
Årligen

Gör en donation en gång

Gör en donation en gång i månaden

Gör en donation en gång om året

Välj ett belopp

30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr
30,00 Skr
90,00 Skr
600,00 Skr

Eller ange ett anpassat belopp

Skr

Tycker du om min blogg och vill att jag ska fortsätta skriva? Här kan du donera en slant! Läs mer om vad pengarna går till HÄR. Tack för ditt stöd. ❤️

Ditt bidrag uppskattas.

Ditt bidrag uppskattas.

DoneraDonera en gång i månadenDonera en gång per år

Var avfällingar aldrig riktiga kristna?

vanliga fördomar om ateister (58)

Som avfälling och ateist kommer kristna ofta till mig med oinformerade teorier och utläggningar om varför jag har lämnat kristendomen. Dessa personer tror att de känner mig och mitt liv bättre än vad jag gör, och de försöker förklara min egen historia för mig – ofta på ett anklagande sätt, fullt med nedgraderande stereotyper om ateister.

Ett exempel på dessa fördomar är att jag aldrig var en riktig kristen. Att jag inte har gett gud en ärlig chans, jag har inte öppnat mitt hjärta, jag har inte förstått den ”rätta” tron eller kristendomens kärleksbudskap.

Det är en oerhörd kränkning att ogiltigförklara ”avfällingars” upplevelser, genom att påstå att vi aldrig var kristna på riktigt. Det är också ett typ av argumentationsfel som kallas ”ingen sann skotte”.

canva-christ-the-redeemer-in-rio-de-janeiro

Under många år hade jag en personlig relation med Gud. Jag tog emot Jesus i mitt hjärta som min frälsare och räddare. Kristendomen definierade mig och mitt liv. Jag trodde inte, jag visste av hela mitt hjärta att Gud fanns och att Bibeln förkunnade sanningen om universum.

Min tro var min största passion. Jag deltog i många olika församlingar och blev döpt samt andedöpt. Jag läste hela Bibeln och studerade den i många år. Jag var cellgruppsledare och lovsångsledare. Varje dag bad jag till Gud och talade i tungor.

Jag evangeliserade, höll tal om Jesus i skolan och bad för mina klasskamrater. Varje skollov spenderade jag på kristna läger eller konferenser. Jag slukade mängder av böcker av kristna teologer, apologeter och kreationister. Det finns inga argument för kristendomen som jag har tagit del av.

Canva - Person Raising Hand

Jag gjorde precis allt jag kunde för att vara en god kristen. Vad mer krävs det egentligen? Måste man doktorera i teologi, pilgrimsvandra till Jerusalem, vara villig att offra sitt eget barn på ett altare, och sedan dö som en martyr för att räknas som en ”riktig” kristen?

När jag blev vuxen och började kunna tänka självständigt och kritiskt för första gången, började min tro vackla. Men jag sprang inte ifrån gud, utan tvärtom. Jag sprang mot honom, desperat och ihärdigt. Jag sökte efter bevis för gud i vetenskap, Bibeln, historia, filosofi, arkeologi, kristnas publikationer och genuin bön. Och det höll inte för mig – alla argument brast då jag granskade dem kritiskt (det är okej om du tycker annorlunda). Till slut var jag tvungen att erkänna för mig själv att figuren jag hade i mitt huvud och som jag trodde att jag älskade, inte var där.

Jag har gett Gud och kristendomen en ärlig chans. Många ärliga chanser. Jag har genuint och ärligt provat båda sidorna och tagit del av deras argument. Min ateism är en slutsats av en självständig, intellektuell process. Jag är helt enkelt tappat min tror på guds existens och kristendomens grundläggande påståenden – och det måste få vara okej.

Jag tänker inte längre klandra och skuldbelägga mig själv för att jag inte kan tro. Jag är inte fel eller defekt. Som ateist mår jag bättre, är en bättre människa, förbättrar min epistemologi och mitt intellekt, breddar min världsbild, är tryggare i mig själv och älskar livet mer!


Var jag aldrig en ”riktig” kristen? Förnekar jag sanningen? Har jag ingen grund för min moral? Tycker jag att livet är meningslöst? Och vad betyder egentligen ”ateism?” HÄR kan du läsa alla blogginlägg i serien ”Vanliga fördomar om ateister”.