Varför bloggar jag?

IMG_6990
1. Kreativt utlopp

Bloggen är ett projekt som hela tiden pågår i mitt liv. Jag är en väldigt kreativ person, därför passar bloggandet mig väldigt bra. Här kanaliserar jag alla mina idéer och gör dem till verklighet. Att skapa något alldeles eget ger mig mening. Det sätter också press på mitt skapande. Jag kan inte bara sitta och vänta på att inspirationen ska komma, utan måste söka mig till den.

2. Dela med mig
Jag älskar att dela med mig av saker jag tycker om. Böcker jag läst, filmer jag sett, idéer som inspirerar mig. Det är även lite terapeutiskt att berätta om personliga saker.

3. Samlingsplats
Det är roligt att läsa gamla inlägg om vad jag gjorde, tänkte och skrev om. Jag har bloggat i flera år och det finns massor av innehåll att titta tillbaka på. Det här är som en dagbok, anteckningsbok och fotoalbum i ett.

4. Förbättra mitt skrivande
Övning ger färdighet. Att publicera nya inlägg varje vecka är en perfekt rutin. Variationen på texterna är också jättebra för min utveckling. Jag skriver allt ifrån noveller, dikter, recensioner och dagboksinlägg.

OQPN7466 - kopia

Rädslor

Jag är rädd för många saker. 

Jag är rädd för att släppa taget om min rullstol. Det var länge sedan jag använde den. Men tänk om jag kommer behöva den? Rullstolen är mitt skydd mot den farliga omvärlden. Mot branta backar och långa korridorer, mot smärta och svaga muskler, mot rädsla och oro. Sitter jag i den, kan ingenting hända mig.

Jag är rädd för att träffa nya människor inom vården. Till exempel läkare eller sjukgymnaster. Jag har blivit behandlad illa tidigare, och det har satt djupa spår. Det är tufft för mig att öppna upp mig om det allra känsligaste och jobbigaste i mitt liv. Speciellt för en främling som jag inte litar på.

Min största rädsla är att jag aldrig kommer att bli frisk. Vad kommer det att bli av mig då? Kommer jag någonsin kunna studera och arbeta igen? Och hur blir det med mina andra drömmar, som resor och intressen? Jag vågar knappt tänka eller hoppas på framtiden.

Jag antar att det är okej att känna sig rädd ibland. Man kan inte alltid vara på topp. Ibland måste man få stanna upp och andas. Våga ta hjälp av andra. Kanske gråta lite. Sedan kan man fortsätta med förnyad kraft.

HÄR kan du läsa mer om min skadesituation.

536c2c41b91d0e396715f57b614f5080

 

Ett liv i musik

Jag är tretton år. Jag har precis börjat på högstadiet. Min klass har musik som inriktning och vi får lära oss att sjunga och spela instrument. Det är som en dröm, att få spela i band på skoltid. En av låtarna vi spelar är ”Fix you” av Coldplay. Jag spelar bas och njuter av att vara en del av ett gemensamt skapande. Låten fastnar hos mig och jag kommer aldrig att sluta spela den.

Jag är tjugoett år. Alla tittar på serien ”Skam” och jag är en av dem. En vacker melodi återkommer i avsnitten och jag måste leta rätt på låten. Den väcker så starka känslor i mig. Jag hittar låten och spelar den om och om igen. Glädje och sorg växer i mitt bröst och jag kanske gråter lite. Hur kan man skapa något så perfekt? Den heter ”Lover, where do you live?” av Highasakite.

Jag är femton år. Pojkvänner och kompisar influerar mig till en tuffare musiksmak. Rock, metal och punk är det som gäller. Jag anpassar mig efter andras smak istället för att följa min egen. Jag försöker vara cool men lyckas inte riktigt. Jag lär mig aldrig att tycka om growling och progressiva riff. Däremot gillar jag mjukare rock. ”Use somebody” av Kings of Leon blir ett minne från den här tiden.

Jag är arton år. ”Salka” av Sigur rós är soundtracket till mitt liv. Jag lyssnar på den när jag pluggar, åker den tidiga bussen till skolan, tränar på gymmet och ligger i sängen och filosoferar. Den gör mig lugn. Harmonisk. Det är någonting med gitarrplocket och den isländska sångarens röst. Jag förstår inte orden, men jag förstår känslan.

Jag är nitton år. Allting förändras när jag blir sjuk. Kroppen gör revolt emot mig och smärta blir min vardag. För att överleva måste jag klamra mig fast vid små glädjeämnen. En bra film. En god vän. En kram. En spännande bok. En mysig middag. Eller en bra låt. ”Find you” av Miriam Bryant lyssnar jag mycket på. Hon är den bästa sångerskan jag vet. Hon kan göra makalösa saker med sin röst. Jag lyssnar och försvinner in i musiken.

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje onsdag. Tack för att du vill läsa!

Saknad

Jag saknar henne. Jag vet att vi kan ringa varandra och hälsa på varandra. Men jag måste krama henne och hålla i hennes hand och lukta på hennes hår varje dag. Annars gör det ont i mig.

Min lillasyster är sexton år yngre än mig. Det är en unik relation och en unik kärlek som jag är tacksam över att få uppleva. Ibland är jag som en extramamma, ibland som en bästa vän, ibland bara en jobbig storasyrra. Hon vill vara som mig och jag vill vara en person värd att härma. Hon gör mig till en bättre människa.

20131030_152601

 

Överleva.

För lite ledvätska i kroppen. Ett resultat av en långvarig sjukskrivning. Därav värk och inflammationer i handleder, käkleden och knäleden. Ont att prata och får inte skriva. Cysta i knät nervsmärtor i ljumsken som startade all det här. Utmattning och yrsel. Provtagningar och mediciner. Träna vila träna vila. Saknar mina vänner och min familj. Saknar mig själv. Saknar livet försöker tänka positivt försöker leva en dag i taget.

 

Frida Kahlo lät sig inte kuvas

hon trotsade sin trasiga kropp

hon skapade konst av sin smärta

hennes namn finns för evigt i världshistorien 

och i mitt hjärta.

 

frida khahahalo