Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124

 

Till Birgitta och Mats

Hitta vägen, med mig
Vägen genom djupa skogar
Och uppför höga berg 

Hitta livet, med mig
Livet genom tunga tårar
Och höga, ljuva skratt 

Du hör hemma här, hos mig
Låt oss vila nu
I varandras händer
Låt himlen omsluta oss och vågorna vagga oss till sömns   
Ända tills havet har tystnat ska du vara
hos mig.

© Amanda Lundin

Bredvid dig

Får jag gå här bredvid dig
och hålla din hand?
En evighet ligger redo
på min tunga
Får mina ord
röra vid dina?
Vita snöflingor fastnar i dina
svarta ögonfransar.
Får jag spara dem
älskling?
Snälla låt det aldrig sluta snöa.

© Amanda Lundin

 

Mot vinterhimlen

Jag vill vandra
långt, långt bort
och passera från stjärna till stjärna
Jag vill springa
genom en snötäckt skog
där allt skimrar
där jag skimrar
som den vackraste av alla dina drömmar
som den unikaste av alla snöflingor, den klaraste av alla stjärnor i december.
Jag vill lämna min kropp
och flyga med dig
mot vinterhimlen
mot den lila, frusna evigheten
tills vi bli ett
med snön.

© Amanda Lundin

Mer av min poesi kan du läsa HÄR.

Bättre på att skriva än att prata

Jag har alltid varit bättre på att skriva än att prata. När jag skriver kan jag i lugn och ro få fram det jag vill. Jag kan arbeta med texten, ändra och skriva om, tills jag är nöjd. Jag kan kolla upp saker om jag behöver mer information eller har glömt något. Allt är på mina villkor, i min egen takt.

När jag pratar blir allt annorlunda. Jag blir nervös och stressad. Jag trasslar in mig i orden och tappar bort mig själv. Speciellt inför personer jag inte känner så väl, eller inför många människor. När alla blickar ligger på mig, blir det en stor press. Jag känner aldrig att jag får fram det jag vill säga, utan att det blir rörigt eller konstigt. Jag är dessutom oerhört glömsk, när det gäller till exempel namn. Om jag vill berätta om en bra film jag sett, kan jag totalt glömma bort titeln på filmen. Pinsamt. Jag har också fått höra att jag pratar väldigt tyst, och att många har svårt för att höra vad jag säger.

Det är inte direkt så att jag är blyg, eller att jag inte tycker om att prata med människor. För det gör jag verkligen! Jag känner inte alls samma press om jag pratar med personer jag känner väl. Jag är bara bättre på att skriva än att prata, helt enkelt. Jag tror inte att jag är den enda som känner såhär. Berätta gärna hur det är för dig!

Nu till något helt annat: jag ska försöka få mer rutin på mitt bloggande. Från och med nästa vecka kommer jag lägga upp ett nytt inlägg varje tisdag, torsdag och söndag! Vi får se hur det går. 🙂

20151021_072743.jpg