Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124