MITT BOKPROJEKT | Öppningsscenen

amanda-blogg-bild.jpg

Det här är en illustration av min öppningsscen, början på min berättelse. Det är ett möte mellan en mor och en dotter. Den här scenen har jag sett framför mig ända sedan första början på mitt bokprojekt. Jag vet vad som ska ske, vad som ska sägas, vilken känsla och vilken stämning det ska vara. Jag vet vad som ska sätta händelseförloppet i rullning, första dominobrickan i ett stort spel. Som om hela berättelsen redan är skriven och att det är min uppgift att hitta den, att lösa gåta för gåta tills jag hittar svaret. Det är så spännande och roligt.

Tack för att du vill läsa och välkommen tillbaka!

MITT BOKPROJEKT | Ockra

IMG_6336 (3)

Ockra är ett färgpigment framtaget ur jorden. På forntiden använde man ockra för kroppsmyckning och konst, som till exempel hällmålningar och grottmålningar. Ockra finns i gula, röda och bruna nyanser.

Kroppsmålningar med ockra var ett sätt för fornmänniskan att kommunicera med andra människor. Man kunde till exempel måla tecken för sin klan och sin härkomst, eller måla tecken för ett specifikt yrke som till exempel jägare. Tecknen och målningarna var dåtidens identitet, ungefär som nutidens legitimation.

Det går också att likna vid nutidens smink. Det var ett sätt att uttrycka konst och skönhet. Kanske målade en stenåldersflicka omsorgsfullt sitt ansikte med ockra inför en fest, såsom en nutida flicka sminkar sig med foundation och mascara och inför en fest.

Jag testade att göra några egna ansiktsmålningar, som du kan se här på bilderna. Dessa kommer att vara med i min bok. Det var väldigt roligt att leka med färger och former. (För dig som är ny här:  ja, jag vet att jag är supernördig. Faktum är att jag älskar att vara supernördig!)

IMG_6445 (3)IMG_6446 (2)

HÄR kan du läsa mer om mitt bokprojekt. Mer uppdateringar kommer att dyka upp här på bloggen, så håll utkik. Tack för att du vill läsa, och välkommen tillbaka!

SKRIVTIPS | Inspiration och idéer, 4 steg

1. Inspirationen kommer inte till dig, du måste komma till den

Gå inte runt och väntat på att en snilleblixt plötsligt ska dyka upp. Det här misstaget har jag själv gjort många gånger. Tyvärr är det inte så kreativitet fungerar.  Istället måste du aktivt söka efter idéer. Hur? Genom att stimulera dig själv. Läs böcker, lyssna på låttexter, titta på nyheterna, fråga vänner, för diskussioner, gör skrivövningar, fundera på ämnen som du brinner för, fundera på vilka egenskaper dina favoritböcker har och försök efterlikna dem. Du kan nästan inte göra någonting fel, bara du gör något.

2. Ha klister i baken

Ge inte upp. Lämna inte datorskärmen eller skrivboken när det går trögt. Sitt kvar, testa, skriv om, bli frustrerad, arg, panikslagen och helt tokig. För när det väl släpper och idéerna äntligen kommer ur dig, så är det värt det. Det är alltid bättre att ha något att arbeta med, än att ha en tom sida. Och tillslut kommer din idé att bli suverän. Om du har klister i baken, det vill säga.

3. Lita på magkänslan

När något känns bra i kroppen – det pirrar i magen, pulsen ökar, fingrarna smattrar mot tangentbordet – lita då på att du gör helt rätt. Använd den känslan som ett facit. Försök hela tiden att nå den känslan.

4. Följ passionen

Tänk inte på vad som är trendigt, eller vad andra ska tycka, eller vad du borde skriva om. Känner du inte ett genuint intresse för din idé kommer den aldrig att hålla. Men om du däremot känner en passion för ämnet kommer det att lysa igenom texten. Det är något du kommer kunna arbeta vidare på. Och det blir en mycket roligare resa för dig!

IMG_3143 - kopia - kopia (2)

Gillar du den här typen av inlägg? Kommentera gärna! Nya inlägg här på bloggen varje lördag. Tack för att du vill läsa!

MITT BOKPROJEKT | Karaktärer

IMG_6283IMG_6231WQPW6550

Notera: Ja, jag vet att jag är supernördig. Faktum är att jag älskar att vara supernördig!

Här ovan ser du tre karaktärer från mitt pågående bokprojekt. ”Ragni”, ”Sigvi” och ”Aldis”. En mor och två döttrar. Som du säkert kan gissa kommer det att bli en historisk roman. Kan du gissa vilken tid?

Det är riktigt kul att nörda ner sig i ett projekt. Tankar och idéer snurrar ständigt i mitt huvud. Jag fascineras av all fakta och research om den här tiden. Jag får helt enkelt inte nog! Just nu är jag färdig med alla förberedelser (synopsis, karaktärer, research, mm) och har börjat skriva på manuset. Det blir spännande att se vart jag hamnar.

HÄR kan du läsa mer om mitt bokprojekt. Mer uppdateringar kommer att dyka upp här på bloggen, så håll utkik. Tack för att du vill läsa, och välkommen tillbaka!

 

MITT BOKPROJEKT | Det är det här jag ska göra

Jag känner det i mig. Det pirrar i magen, det snurrar i mitt huvud, det sprakar i mina fingrar. Det finns inget annat som jag älskar att göra mer än detta. Nämligen att skriva.

Skrivandet och läsandet har alltid funnits som en röd tråd genom mitt liv. Ord har alltid fascinerat mig. Som liten, innan jag ens kunde skriva, pysslade jag ihop små böcker. I skolan var svenskan alltid mitt favoritämne, framförallt kreativt skrivande. Jag har läst många böcker genom mitt liv och min lust att läsa fler tar aldrig slut.

Att starta den här bloggen var ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag älskar det så mycket. Att dela med mig av mitt liv och mina intressen, att utvecklas, att upptäcka nya vis att använda ord.

IMG_3323 - kopia

Jag har alltid velat skriva en bok. Men jag har aldrig känt att jag hittat en bra idé, eller en bra story att skriva om. Det är det som har saknats.
Men alldeles nyligen kom det till mig. Nästan som en uppenbarelse. Det låter överdrivet, jag vet, men så var det. Nu kan jag inte sluta tänka på det, och det gör mig så otroligt inspirerad och peppad. Det är det här jag ska göra. 

Så nu är jag igång. Jag ska alltså försöka skriva en bok. Jösses Amalia, det ska bli spännande att se vart jag hamnar. Vill du också skriva en bok? Kommentera gärna.

Jag kommer att lägga upp fler inlägg kring detta projekt framöver, så håll utkik! Du kan läsa mer under kategorin ”mitt bokprojekt”.

 

Kom ihåg, nya inlägg varje lördag. Tack för att du vill läsa, och välkommen tillbaka!

 

MITT BOKPROJEKT

WQPW6550

”Aldis” här ovan är en karaktär till ett nytt projekt. (Som ni ser är hon inte en rödhårig rebell). Jag tycker om att göra små illustrationer av mina karaktärer. Det gör dem mer levande och det blir lättare att skriva om dem. Vilka tillvägagångssätt har ni när det gäller karaktärer?

Jag är så taggad inför det här nya projektet. Det känns roligt, spännande, utmanande och givande. Kanske släpper jag mer sneak peeks här på bloggen framöver, så håll utkik! 😉

 

Nya inlägg här på bloggen varje lördag. HÄR kan du prenumerera på min blogg via e-post. Här kan du läsa mer om mitt skrivande. Tack för att du vill läsa!

 

 

Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124