Lojalitetens straff

Han svepte in dig
I lögnernas mjuka mantel
Jag respekterade dig
Och kastade ljus på skuggorna
Dessa mörka, hotfulla skepnader
Som dolt sig i gömslen och vrår
Alldeles för länge
Sedan bröt jordskredet ut

Som din förtrolige
Var det min skyldighet
Och jag sträckte ut en hand
Mot din förtvivlan
Men du slog bort den
Och kastade stenar på mig
Du såg mig som monstret
För att jag berättade för dig

Salta tårar och skakande hjärtan
Tunga klippblock och stickande rök
Ditt raseri flammade skoningslöst
Och straffet föll på mig
Nu är allt borta
Förtärt av elden
Borta i vinden
Sorgen smakar aska

© Amanda Lundin

HÄR kan du läsa mer av min poesi.