Rädslor

Jag är rädd för många saker. 

Jag är rädd för att släppa taget om min rullstol. Det var länge sedan jag använde den. Men tänk om jag kommer behöva den? Rullstolen är mitt skydd mot den farliga omvärlden. Mot branta backar och långa korridorer, mot smärta och svaga muskler, mot rädsla och oro. Sitter jag i den, kan ingenting hända mig.

Jag är rädd för att träffa nya människor inom vården. Till exempel läkare eller sjukgymnaster. Jag har blivit behandlad illa tidigare, och det har satt djupa spår. Det är tufft för mig att öppna upp mig om det allra känsligaste och jobbigaste i mitt liv. Speciellt för en främling som jag inte litar på.

Min största rädsla är att jag aldrig kommer att bli frisk. Vad kommer det att bli av mig då? Kommer jag någonsin kunna studera och arbeta igen? Och hur blir det med mina andra drömmar, som resor och intressen? Jag vågar knappt tänka eller hoppas på framtiden.

Jag antar att det är okej att känna sig rädd ibland. Man kan inte alltid vara på topp. Ibland måste man få stanna upp och andas. Våga ta hjälp av andra. Kanske gråta lite. Sedan kan man fortsätta med förnyad kraft.

HÄR kan du läsa mer om min skadesituation.