Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124

 

6 reaktioner på ”Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

  1. Alltså, ett bevis på att du klarar ALLT! Du har gått igenom outhärdlig smärta gång på gång, och för varje gång blir du starkare! Världens coolaste brud ♡

    Liked by 1 person

  2. Oj… Ja, vilken kväll… Jag kunde nästan käna de isiga vindar slira sig förbi, som små vågor då de sakta svepte förbi ditt svajande rufsiga hår och försökte tränga sig ända ner i själen med sina kalla, isiga fingertoppar… Såg hur det fick alla de stora hängande spindelväven att långsamt vaga, fram och tillbaka… så som de gör…lik ett fladdrande stycke siden… Jag hör hur skrikande mannen till och från får vibrerande vibrato då vinden pustar förbi extra hårt ibland… Ser gröna färgen från 60talet kika genom den kracklande och flagnande vita färgen… Ser även hur stanken från toan sakta sprider sig genom hela avdelningen som en tung och läskig dimma som verkar vara ute efter att finna ett offer att långsamt kvävas… Vill själv nästan kräkas av synen… Personalen är också lite rufsiga, med lite färsk blod på rockarna, med långa smutsiga gula naglar och obeskrivliga stinkande ruttnande tänder bakom deras snälla leenden… Ser allt nästan lika hemskt som den gamle mannen föreställde sig, dock mycket värre… Hela avdelningen ser ut som om det var speckade till den värsta haunted house av Hollywoods egen Steven King… Med lite musik som låter ”EeeeUuuu”…. Fast det fattas några saker… Det finns ju inga små barn som klätt upp sig i färgglada kostymer av olika slag… Från rosa små ballerinor till små brandmen med hjälm på, som fnittrar, skriker och skrattar fram och tillbaka… Ibland även gråter….Och sorgligt nog, ingen go doftande godis strött överallt…överlämnat i all förskräck… Inte heller att en blodig läkare med läskig skratt generöst gräver djupt och äntligen tar fram en stor näve godis från en vrålande mans magen som opererar på båren..(som kanske råkade vara den gamle skrikande mannen i sängen bredvid)..så som några så avancerat gjorde en Halloween för länge sedan, den kalla mörka kvällen, hösten 76….. Nä, som otur för mannen så var det ju ingen lek den här gången… Han och alla de andra patienter på avdelningen var verkligen sjuka ju… Och vinden susade inte alls och ilade ej förbi… Hoppas att de fick något gott men godis strött längst koridorererna som små barn har tappat var det nog ej tal om heller… Små barn fanns ju ej där…inte på den avdelning iaf och isf tyvärr inte för att få lite skräck och godis iaf… Men nog bara där då de var isf sjuk på riktigt… Vad skönt för er alla att den kvällen med sina förskräckelser är långt förbi och alla de hemska upplevelser som du/ni gick igenom då, på just den extra läskiga kvällen, då du förmodligen blev lite grön av illa månde pga tankar, smärta och dofter, är nu blotta minnen… Bara och bara… Inte bara så bara ibland… Ber att du ej fängslas av dessa minnen men fortsätter att finna styrka, befrielse och frid…för både kropp och själ.. Ber för de andra patienterna med, speciellt den gamle mannen och även för den snälla och duktiga personalen… Jag svajade iväg i mina tankar då ditt delande av livet genom ditt fina och ärliga skrivande fick ord att spontant gro i mig, inspirerad av dig… Förlåt ifa jag sårat dig med mina fantasifulla tankar… Hoppas och ber att du aldrig mer behöver uppleva något liknande igen… Tänker på dig och Pelle… Ni är så fina… Var rädd om er.. Lots of love n’ hugs, auntie Debbie… PS… Jag vill be att få börja med att beställa 5 exemplar av din första bok… =o) med din tjutsiga signering ju ja…. ;o) Jag ser fram emot att få läsa den… =o) Helst med flera tillkommande volymer… ;o) Gud välsigna dig Amanda…då du skiner för Honom…

    Liked by 1 person

    1. Åh wow vilken läbbig historia!! Absolut inte sårat mig, det är härligt att låta fantasin och orden flöda! Tack snälla för dina fina ord till mig och Pelle, det gör mig glad. Om jag lyckas skriva färdigt en bok så ska du absolut få det 😉 Kram kram och tack ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s