Den bästa halloween-utklädnaden || Ett minne – en berättelse

20151021_072743Det var halloween. Jag hade den bästa utklädnaden. Rufsigt hår, sjukhuslinne och dropp i armen. Problemet var att min utklädnad inte var en utklädnad.

I det delade rummet på intensiven var det bara jag, tillsammans med Pelle, och en äldre man. Jag fick aldrig veta vad som var fel på mannen. Men han skrek hela kvällen på vad som var fel på personalen, maten, sängen – ja hela sjukhuset. Han skulle skriva en insändare till tidningen. De skulle de bannemej vara säkra på.

Efter att den äldre mannen besökt den gemensamma toaletten, linkade jag dit med min droppvagn som sällskap. För att sedan upptäcka att avföring var kletat över hela toalettstolen. Härligt. En glamorös fredagkväll.

Jag försökte att inte tänka på de andra, mina vänner, på halloweenfesten. Vad gjorde de? Saknade de mig? Jag hade sett fram emot det länge. Alla människor på sjukhuset ville förmodligen vara någon annan stans. Det är inte en plats man räknar med att hamna på.

Nu var det dags. Jag minns inte vad klockan var. Det var mörkt ute och personalen hade serverat kvällsfika. Den gamle mannen gormade fortfarande, hade inte somnat än. De sa att det var en duktig kirurg som skulle göra det. Jag skulle få bedövning, men det skulle ändå göra mycket ont. Jag såg det mer i deras ögon, än i deras ord.

Pelle fick följa med mig. Min trygghet. Vi hamnade i ett rum, tillsammans med en sköterska och kirurgen. Jag minns inte hur kirurgen såg ut. Jag minns att jag undrade om han var trött och längtade hem. Han berättade hur det skulle gå till. Först en bedövningsspruta. Sedan den stora sprutan, som han skulle sticka in i min ryggmärg, fylla med ryggmärgsvätska, sedan ut. Klappat och klart.

Jag fick en skymt av sprutan. Tjock. Någon decimeter lång. Jösses. Jag kände mig smått darrig. Jag fick ta av mig tröjan, sitta på en brits, och luta mig fram så långt jag kunde, för att öppna upp mellan ryggkotorna. De påminde mig ofta att luta mig fram under tiden. Liiite längre fram.

Pelle försökte skoja med mig. Han är bra på att få mig att skratta, i de mörkaste stunder. Förmågan att skratta visar att det finns manöverutrymme i en situation som verkar låst, förlamade. Kan man skratta, kan man återta kontroll över situationen. Man är inte längre ett offer.

Bedövningssprutan gjorde ont. Jag kände hur vätskan trängde sig fram i min rygg, som en iskall grävande hand. Sedan pysslade sköterskan och kirurgen med sina verktyg bakom mig.

”Nu går jag in.”

Hur ska jag beskriva känslan? Något stort och vasst pressade sig in i min rygg, som inte skulle vara där, och den tog sig djupare och djupare in. Overkligt. Outhärdligt. Svårt att få luft i lungorna. Pelle berättade efteråt att kirurgen fick leta med sprutan ett tag för att hitta fram. Jag undrade hur det kändes för honom, att sticka en spruta i någons ryggmärg. Om han var nervös. Eller om det bara var en vanlig procedur.

”Nu har jag hittat fram.”

Han började tappa upp vätskan. Den var genomskinlig, som vatten. Märkligt. Vägen ut var lika smärtsam, men mer befriande. Snart var jag färdig. Snart hade jag klarat det. Bara några sekunder till. Klockan närmade sig midnatt och den här natten slog alla skräckfyllda halloween-nätter i mitt liv.

Sedan var sprutan äntligen ute. Ett stort plåster på ryggen. Öm, som om ländryggen var täckt av blåmärken, utanpå och inuti. En snäll sköterska ordnade ett eget rum åt mig att sova i, så jag slapp den arga gamla mannen. Personer som den sköterskan glömmer man inte. Små vänligheter kan betyda så mycket.

Den halloween-natten lärde jag mig en sak. Innan sprutan tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte eller trodde. Sprutan skulle in oavsett. För en stund var det outhärdligt. Sedan var det över. Jag klarade det ändå. Och nu har jag en bra historia att berätta om efteråt.

© Amanda Lundin

20140308_084124

 

RECENSION | ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr

xbokrondellen_9789150119169.jpg.pagespeed.ic._jxDUwPuGS

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Flora Banks är en underlig, fascinerande och makalös tjej. Hon har nämligen inget korttidsminne. Hon kommer ihåg allt fram tills dess att hon var tio år gammal, sedan är det blankt. Nu är hon sjutton år gammal, och varje dag är en ny dag.

Plötsligt händer något som förändrar allt. Hon kysser en pojke på en strand, och hon minns kyssen efteråt. Hon bestämmer sig för att jaga efter den pojken, och efter sitt minne, till världens ände. Till Arktis. Samtidigt som Flora kastar sig in i det okända snölandskapet, kommer dolda hemligheter upp till ytan i hennes familj. Vem kan man lita på, om man inte kan lita på sig själv?

Budskap:

Var modig. Var ditt galna, makalösa jag. Våga ta risker och utforska den vida världen.

Mitt omdöme:

Jag är fascineras av Flora Banks. Av hur hennes hjärna fungerar, hur världen ter sig i hennes ögon. Författaren tar oss rakt in i hennes tankar, så nära inpå man kan komma. Man får uppleva hennes ögonblick av förvirring när allt glider ifrån henne. Det märks att Barr är påläst, för det känns väldigt trovärdigt.

Handlingen i sig är väldigt spännande. Jag menar, en ensam sjuttonåring med minnesförlust bestämmer sig för att ta sig till Svalbard? Man bara måste ju veta hur det slutar! Det är härligt och uppfriskande med en story som bryter ramar. Några isbjörnar gör allting mycket bättre.

Här du läst boken? Berätta gärna vad du tyckte i kommentarerna!

HÄR kan du köpa boken på Adlibris. 

HÄR kan du läsa fler av mina bokrecensioner. 

 

Föreställ dig

img_4068

Föreställ dig att du är handikappad.

Du kan inte gå längre än cirka 200 meter utan en rullstol.

Du har smärtor dygnet runt, ibland så illa att du bara kan ligga i sängen och ta morfin.

Du är beroende av andras hjälp i vardagen.

Du kan inte arbeta eller studera.

Du får 0 kronor i sjukpenning på grund av byråkratiska återvändsgränder.

Ditt liv står på paus på obestämd tid.

Din kropp och dess begränsningar bestämmer över allt i ditt liv, varenda ögonblick.

Du ser dina vänner och jämnåriga gå vidare, flytta, resa, studera, jobba och leva livet.

Din kropp har utstått så många trauman, ingrepp och smärtor att du får panik om någon vidrör dig.

Du är ensam kvar hemma när alla andra åker på morgonen.

Din högsta dröm, eller snarare fantasi, är att kunna ta en springtur i skogen.

Du har inte haft en frisk kropp på fyra år, sen den där slalomolyckan, i ett annat liv.

Du vet inte om du någonsin kommer att bli frisk.

Uppdatering | Rehab? Smärtan? Bloggen?

20131008_161748

Mitt liv just nu – en kamp mot målet

Klockan sju på morgonen ringer larmet. Dagen är igång. Framför mig har jag ett fullt schema med träning. Bassäng, cykel, stretch, träningsband, gång, balans, psykolog, sjukgymnast, läkare, koordinator… Med mera. Jösses. Man kan säga att jag rehabiliterar på heltid. Jag kämpar varje dag mot målet. Att bli frisk.

Styrkan? Jag blir långsamt bättre och bättre. Men jag kan inte styrketräna om man säger så. Och jag behöver en transportrullstol i olika situationer.

Smärtan? Den existerar fortfarande som min närmaste följeslagare. Nu för tiden använder jag mig av morfin vissa dagar. Det är det enda som hjälper, och en otrolig lättnad. Jag lär mig också att hantera smärtan bättre och bättre.

Jag försöker hålla huvudet klart och motivationen igång. Det är såhär mitt liv ser ut just nu, och jag kan bara göra det bästa av det. Jag försöker göra saker som jag tycker om. Läsa, skriva, skapa, blogga och träffa mina härliga vänner och familj.

img_2506-1

Bloggen

Jag planerar att lägga upp nya inlägg varje lördag. Jag kommer fortsätta att skriva om det som intresserar mig, mestadels litteratur, och personliga texter med bland annat egen poesi och texter kring mina skador. Jag tycker det är jätteroligt att skriva här på bloggen. Det ger mig så mycket att få skapa något kreativt, något alldeles eget.

TACK till alla ni som läser, kommenterar och stöttar mig. Det betyder jättemycket och det ger mig motivation till att fortsätta skriva. (Glöm inte att du kan prenumerera på min blogg via e-post! Klicka HÄR). Hoppas allt är bra med er! Kram!

IMG_2383
img_4167

RECENSION | ”Torka aldrig tårar” av Jonas Gardell

I mina lurar | Marsianer, dödsdömda expeditioner och amnesi

HQLZ5649

Här kommer några av de senaste ljudböckerna jag har plöjt mig igenom, och som jag rekommenderar: 

”The Martian” av Andy Weir. En astronaut blir lämnad på Mars. Ensam. Behöver jag säga mer? Nej, det är skitspännande. (Filmatiseringen är också väldigt bra).

De polyglotta älskarna” av Lina Wolff. En underlig bok där vi får följa olika karaktärer, vilkas liv flätas samman på ett märkligt vis. Älskare och förhållanden är ett tema. Bra bok? Jag kan inte bestämma mig. Kanske mer intressant än bra.

”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma. En utforskning av polarexpeditionen 1897, kallad ”Andréexpeditionen”. Uusma nystar i gåtan om hur och varför expeditionen slutade i en tragedi.

”Liv efter liv” av Kate Atkinson. Fascineras du av parallella världar?  Av tanken på vad som skulle ha hänt, om du hade gjort saker och ting annorlunda? Då rekommenderar jag dig denna bok!

”The one memory of Flora Banks” av Rosie Jones. Flora Banks har inget korttidsminne. Plötsligt händer något som förändrar allt. Hon kysser en pojke, och hon minns kyssen. Hon bestämmer sig för att jaga efter den pojken, och efter sitt minne, till världens ände. Till Arktis. (Det kommer en full recension på denna bok framöver).

”Askfödd” av Sabaa Tahir. Det är fantasy. Det är uppror mot ett imperium. Det är en flicka, som försöker rädda sin familj, och en pojke som försöker rädda sig själv från att bli ett svärd i imperiets tjänst. En hel massa action.

 

RECENSION | ”Holding up the Universe” av Jennifer Niven

YHCZ8100

Eller ”Vända världen rätt” på svenska. 

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Libby Strout var en gång Amerikas tjockaste tonåring. Tre år efter att hon blev räddad från sitt hus med en lyftkran, återvänder hon till High School. Där gör hon allt för att bli fri ifrån den roll som människorna runtomkring har gett henne.

Jack Masselin är skolans coola kille. Han har den snygga flickvännen, han går på alla fester och är allmänt den stereotypiska skitstöveln. Han gör allt för att passa in i den roll han har gett till sig själv. Ingen får veta hans hemlighet.

Libby och Jack kolliderar med varandra, mitt i kaoset som är High School. Och hela deras världar, deras universum, förändras. För de ser varandra för vad de är, bakom ytan.

Budskap:

Du är viktig. Du är önskvärd. Du är älskad.

Mitt omdöme:

Jennifer Niven har skapat en unik historia, med unika karaktärer och med unik kärlek. Hon har också skickligt vävt in humor och spänning. Det här är en tonårsbok med mycket mer i sig än en simpel kärlekshistoria. Jag sträckläste boken och kommer troligtvis att läsa om den flera gånger. Jag rekommenderar den.

 

Har du läst boken? Berätta gärna vad du tyckte i kommentarerna!

HÄR kan du köpa ”Holding up the Universe” på Adlibris.

HÄR kan du läsa min recension av ”Som stjärnor i natten” av Jennifer Niven.

HÄR kan du läsa fler av mina bokrecensioner.