Systerskap

Det är underbart att ha en syster. Det är sexton år emellan oss, så vi har en väldigt speciell relation. Vi slipper allt bråk som vanligtvis uppstår mellan syskon. Vi busar och leker med varandra. Jag flätar hennes hår, hon sjunger för mig, jag ritar prinsessor åt henne, hon får mig att kikna av skratt. Vi lär oss av varandra och har jättekul ihop. Tänk vilken tur jag har, som har fått en lillasyster i mitt liv. Tänk när hon blir vuxen och vi kan minnas det här huset tillsammans, de här stunderna, det här livet. Vi ska alltid vara bästa vänner!

RECENSION | ”Torka aldrig tårar utan handskar” av Jonas Gardell

Recension - tårka aldrig tårar utan handskar

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Det är 1980-tal och homosexuella göms undan i mörka skrymslen kring Stockholms gator. Alltför många hatar. Alltför många är rädda. Men samtidigt vågar vissa synas i ljuset för första gången. De kämpar för sin frihet och för sina rätt till att älska.

Medans kampen pågår, smyger sig ett mörker ljudlöst in över Stockholm. Man läser om det i tidningarna, hör talas om det på nyheterna. Sjukdomen. Men det här händer ju någon annan stans, långt borta från trygga Sverige. Förnekelsen är ett faktum och plötsligt är det försent. I tysthet blir de alla smittade, bögarna. En efter en dör de, tynar bort, isolerade, undanskuffade, de är smittan. Och samhället vänder bort blicken. Mitt i allt detta möts två unga vackra pojkarna som precis har börjat att leva och att älska.

“De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.”

Budskap:

Det här är en trilogi om cancersjukdomen AIDS och dess inverkan på 1980-talets homosexuella i Sverige. Jonas Gardell belyser en mörk fläck i Sveriges historia som medvetet glömts bort, och hur samhällets syn på homosexuella var fruktansvärd för inte så länge sedan.

Mitt omdöme:

Detta är ett vittne om en tragedi. Det känns ofattbart att detta bara försvann i historien. Alla dessa människor begravdes och pratades aldrig om mer. Förutom nu. Det Jonas Gardell har gjort är så viktigt.

Rent språkmässigt tycker jag att Gardell är ett geni. Han skrivet på ett sätt som jag älskar. Han får till de perfekta fraserna, han skapar en fängslande stämning. Den kalla och mörka storstaden, glädjen hos nyförälskade och livsbejakande unga och sorgen i att dessa unga människor dog alldeles för tidigt.

Gardell skriver väldigt poetiskt och många fraser stannar kvar hos mig. Något som också stannar kvar hos mig är glimtarna av en busig humor som verkar vara typiskt för Gardell.

”Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen.”
HÄR kan du läsa DN:s recension // HÄR kan du köpa del 1 ”Kärleken” på adlibris

Följ min blogg via E-post

Jag fick nyligen en kommentar om ett intresse för E-post aviseringar från min blogg. Jag blev såklart jätteglad över att det finns ett intresse för mitt innehåll, att folk faktiskt vill läsa det jag gör! Wow. Nu har jag alltså fixat och trixat så man kan följa min blogg via E-post! Då får du en avisering via mejl så fort nya inlägg dyker upp här. Jag hoppas det i alla fall, vi får se vad som händer, jag är tyvärr inget geni på detta hehe.

Såhär gör du: Klicka på ”Widgets” längst upp i högra hörnet på min sida, skrolla ner och där ska du hitta ”Följ bloggen via E-post”. Där fyller du i din egen E-postadress, sen är det klappat och klart!

Jag blir så tacksam för alla kommentarer och all feedback jag får. Det ger mig motivation och inspiration att fortsätta och utvecklas. Tack!

Det som får mig att må bra


Bild från mitt instagram-konto: @amandas_memories

Jag har spelat musik så länge jag kan minnas. Musiken är en del av mitt liv och min identitet. Det började med gitarrlektioner på skolan när jag var ungefär elva år och ”privatlektioner” hemma av min pappa som lärde mig grunderna i bas och gitarr. Under högstadiet och gymnasiet spelade jag mycket i olika sammanhang, bland annat i kyrkan, på skolan och på fritiden. Jag har alltid experimenterat och växlat mellan olika instrument. Jag har alltid velat utmana mig själv och testa nya områden. På senaste tiden har jag experimenterat med musikproduktion, och det är jättespännande. Det är en helt ny outforskad värld där det finns otroligt mycket att lära sig. Otroliga möjligheter!

Nu när jag har varit sjuk länge så har jag  fått nya perspektiv på saker och ting. Jag upptäckt hur viktigt det är att hålla kvar vid det jag tycker är roligt. Hålla kvar vid det som får mig att må bra. Det som gör mig till den jag är. Jag vill aldrig förlora min kreativitet och min glädje för musiken. Det ska inte handla om prestation. Det ska bra handla om att spela och njuta.

Här ovan ser ni en bild på mitt piano. Åh mitt älskade piano. Där kan jag sätta mig och bara falla in i det magiska, det trygga, det som inte riktigt går att beskriva. Där kan jag uttrycka mig, upptäcka nya dimensioner och se vart det leder mig. Där kan jag vara mig själv, vara någon ny, eller inte vara någon alls. Bara vara med musiken.

Det här får mig att må bra. Därför är det viktigt för mig.

Berätta gärna om dina intressen och vad som får dig att må bra!

Bredvid dig

Får jag gå här bredvid dig
och hålla din hand?
En evighet ligger redo
på min tunga
Får mina ord
röra vid dina?
Vita snöflingor fastnar i dina
svarta ögonfransar.
Får jag spara dem
älskling?
Snälla låt det aldrig sluta snöa.

© Amanda Lundin