Bättre på att skriva än att prata

Jag har alltid varit bättre på att skriva än att prata. När jag skriver kan jag i lugn och ro få fram det jag vill. Jag kan arbeta med texten, ändra och skriva om, tills jag är nöjd. Jag kan kolla upp saker om jag behöver mer information eller har glömt något. Allt är på mina villkor, i min egen takt.

När jag pratar blir allt annorlunda. Jag blir nervös och stressad. Jag trasslar in mig i orden och tappar bort mig själv. Speciellt inför personer jag inte känner så väl, eller inför många människor. När alla blickar ligger på mig, blir det en stor press. Jag känner aldrig att jag får fram det jag vill säga, utan att det blir rörigt eller konstigt. Jag är dessutom oerhört glömsk, när det gäller till exempel namn. Om jag vill berätta om en bra film jag sett, kan jag totalt glömma bort titeln på filmen. Pinsamt. Jag har också fått höra att jag pratar väldigt tyst, och att många har svårt för att höra vad jag säger.

Det är inte direkt så att jag är blyg, eller att jag inte tycker om att prata med människor. För det gör jag verkligen! Jag känner inte alls samma press om jag pratar med personer jag känner väl. Jag är bara bättre på att skriva än att prata, helt enkelt. Jag tror inte att jag är den enda som känner såhär. Berätta gärna hur det är för dig!

Nu till något helt annat: jag ska försöka få mer rutin på mitt bloggande. Från och med nästa vecka kommer jag lägga upp ett nytt inlägg varje tisdag, torsdag och söndag! Vi får se hur det går. 🙂

20151021_072743.jpg

 

En annan värld


Bild från mitt instagram-konto: @amandas_memories

En av mina tidigaste och starkaste läsupplevelser är berättelsen om Narnia, av C.S. Lewis. Tanken på en annan värld, där oändliga äventyr och upptäckter väntade, lockade och fascinerade mig. Samtidigt var böckerna skrivna på ett unikt sätt, med ett lite äldre språk. Det förhöjde hela känslan. Känslan av att befinna sig någon helt annars stans, i en helt annan tid, där allt var möjligt och oändligt innanför böckernas ramar. Precis som att öppna garderoben, öppnade jag en sida, och vandrade in i en skog täckt av djup snö.

❄️

Berätta gärna om en egen läsupplevelse från barndomen! 

Miljö eller solsemester på Bahamas

Tio procent av Sveriges samlade utsläpp av koldioxid kommer från turismen. Det är dubbelt så mycket som från turismen i världen som helhet, som står för 5 procent enligt UNWTO (FN-organet World Tourism Organization). … Det stora problemet är flyget. Drygt en tredjedel av turismens klimatutsläpp beror på flygresorna och de spås öka i takt med att fler flyger.”

Ur: Svenska Dagbladet, Svenska turister dyra för miljön, Susanna Baltscheffsky, 2007. HÄR kan du läsa hela artikeln. 20140621_120711.jpg

På senaste tiden har jag funderat mycket kring hur ett miljötänk ska gå ihop med dagens hets kring resande. Miljöfrågan är den absolut viktigaste just nu, om vi vill ha en planet kvar att bo på. Därför måste vi leva en hållbar livsstil. Alla pratar om att vi bör äta vegetariskt och ekologiskt, åka kollektivt, köra elbilar, konsumera vettigt, återanvända och källsortera. Allt detta är såklart jättebra.

Men det verkar inte vara någon som vill prata om resandet. Det lämnas utanför samtalet och verkar medvetet glömmas bort. Som om vi bara kan skippa den delen, för att det är så himla kul att resa!

Som ung är målet att resa jorden runt och upptäcka exotiska länder. Instagram-flödet ska svämma över av tropiska stränder, äventyrliga bergklättringar och coola städer. Medans idealet hos en småbarnsfamilj är att åka till Thailand varje vinter på all inclusive och bättra på brännan. För trygga, rika, och fredliga Sverige duger ju inte året om.

När jag gick i gymnasiet så pratade vi jättemycket om miljön, och hur viktigt det är att leva en hållbar livsstil. Samtidigt tog mina lärare med alla treor på en studieresa varje år, till länder på andra sidan jorden. Vilka signaler skickar det? Att vi som bor i västvärlden har hela jorden till vårt förfogande, att den är vår att njuta av, oavsett konsekvenserna? Ja, dessa studieresor är lärorika och givande. Men är det verkligen rätt att flyga fram och tillbaka över jorden, bara för att vi vill? Jag vet faktiskt inte.

Jag har själv hunnit resa en del. Men jag vet inte hur jag ska tänka i den här frågan. För jag tycker ju, precis som alla andra, om att resa. Vad tycker ni? Kan man med gott samvete åka på solsemester till Bahamas eller måste man tänka om?

Minne #3 | Höstpromenader

Oktober 2013

20131123_111916.jpg20131123_112050.jpg

Jisses vad många promenader vi har tagit, du och jag. Vi har hållit varandra i handen, pratat, njutit av omgivningen och varandras sällskap. Bara låtit våra fötter leda oss dit de vill. Vi har promenerat i ljusa sommarnätter, gnistrande vintermornar och krispiga höstdagar. Jag saknar det där. Att bara kunna . Planlöst strosa omkring. Bara för att vi kan, för att vi vill, för att det är härligt. Jag saknar att värma mina händer i dina. Jag saknar att se våra ord förvandlas till ånga och höra marken knarra under våra fötter. Jag saknar kisa mot den låga solen och känna doften av löv.

Nästa höst kanske vi kommer promenera tillsammans igen.

Man måste vara modig

Föreställ dig att du sitter i en bil och kör. Du vet vart du vill köra. Du har målet framför dig. Problemet är att det sitter en obehaglig, jobbig, och hysterisk person i baksätet. Personen skriker åt dig att: ”STANNA! SVÄNG AV VÄGEN! STOPP! DET HÄR KOMMER SLUTA ILLA ANNARS!”. Det är ett konstant skrikande som aldrig slutar. Du tappar fokus. Du blir rädd. Du överväger att stanna bilen, vända om och åka hem. Det kanske är säkrast så. För hur ska du kunna ignorera personen i baksätet? 

Det här är en beskrivning av hur det är att leva med kronisk smärta. Personen i baksätet är smärtan. Den är alltid närvarande, och försöker stoppa en från att göra det man vill. Från att göra det som är roligt och utmanande. Om jag alltid skulle lyssna på min ”gubbe i baksätet”, skulle jag bara ligga i sängen hela dagarna. Visst, jag skulle vara trygg och inte utsätta mig för mer smärta än nödvändigt. Men är det så man vill leva? Det onda finns ju där. Den går inte att trolla bort. Tricket är att försöka acceptera gubben i baksätet som sitter och skriker. Acceptera rädslan och smärtan. Låta den få vara där. Det måste någonstans vara värt det, att göra saker, trots omständigheterna. Man måste vara modig. Man måste våga att släppa taget och sluta kämpa emot det obehagliga.

Jag kan inte säga att jag är en expert på detta. Men jag jobbar på det. Nu i veckan tog jag till exempel ett stort steg. Jag lät en vän köra mig i rullstolen, till ett café på stan. Det var första gången en kompis kört mig i rullstolen. Tidigare har det bara varit min pojkvän som tagit med mig på sådana små turer. Och jag måste erkänna att det faktiskt var lite nervöst! Man är så utsatt beroende av personen som hjälper en. Men det gick hur bra som helst, hon navigerade mig som en expert, och vi hade en supertrevlig fikastund! Jag är SÅ stolt över mig själv, för att jag vågade. Och så tacksam över min vän.

Framtiden ser ljus ut för min del och jag kommer troligtvis att bli frisk. Även om vägen dit är lång. Men jag vill inte bara leva i framtiden. Då hamnar livet på paus. Jag vill ju leva här och nu! Och då måste jag vara modig. Så gott jag kan, i alla fall.

 

 

 

Du och jag

Du är stor
jag är liten
dina ögon är gyllene
mina ögon är blå
du föddes långt borta,
bortom frosten
och jag föddes här
din mamma fick lämna din hand
och nu håller den i min.
För vi två hör ihop nu
vi sammanflätades 
från ingenting
till allt som vi vet 
finns.
En stark, gul sol
en frusen morgon i oktober
det är samma himmel ändå
förstår du?
Min Pelle.
Ska vi gunga nu?
© Amanda Lundin

Kalla det för gravitation

Det fungerar inte längre
Att låta bli
Kalla det för
Gravitation
Eller för något annat, jag vet inte
Men det här får mig att tappa greppet
Och accelerera in i ett nytt kretslopp
Till en annan realitet
Där jag får en hög frekvens av existens
Detta är min fullständiga verklighet där jag vet
Min identitet
På samma gång
Är jag farligt frånvarande
fullkomligt befintlighetsfri
Sådär fri som jag bara kan bli
Av musiken

I luften som mina fingrar passerar
Ligger oprövade ljudvågor som väntar på att få stiga, att få storma
Gryende nyanser som väntar på att få ljuda, att få explodera
Jag vill fånga dem och väva nya melodier
Jag vill lyssna på mina egna tankar, känslor, fantasier och sinnerier
För nu är det slut på orden
Och något annat får ta vid

Det fungerar inte längre
Att låta bli
Nu sätter jag mig vid pianot
Och spelar en melodi

© Amanda Lundin