Att leva med kronisk smärta

Att leva med kronisk smärta - Amandas minnen

Om min smärta 

Min senaste skada började för 1,5 år sedan, med smärtor i ljumske vid simning. Sedan dess har det varit bättre och sämre i vissa perioder, men aldrig helt bra. De senaste månaderna har det varit riktigt, riktigt illa. Jag har varit sängliggandes varje dag i svåra smärtor. Det är en brännande, svidande smärta i ljumske, höft och ländrygg. Detta beror på att muskulaturen runtomkring mitt felplacerade bäcken dras i fel läge och blir inflammerade. Smärtan förvärras av rörelse, därför kan jag inte gå särskilt bra.

 

Att inte kunna fly

Smärtan finns där hela tiden, dygnets alla timmar, oavsett hur mycket smärtstillande jag äter eller hur stilla jag ligger. Det är otroligt frustrerande, att aldrig få en paus, förutom när jag sover. Ibland står jag inte ut längre. Men det spelar ingen roll, för smärtan försvinner inte bara för att jag inte orkar mer, den sortens hänsyn har den inte. Jag kan inte heller trösta mig med att nästa dag kommer att vara bättre – för det kommer den inte.  

Vänjer man sig vid smärta?

Nej. För mig är det snarare tvärtom. Förut, för några år sedan, var det inte lika farligt. Det var lättare att hantera, för jag trodde att det skulle gå över. Jag trodde att det bara var något tillfälligt. Inte något som skulle ta över hela mitt liv.

Att behöva försvara sig

Min skada är inte en vanlig skada. Man kan inte göra en operation, eller jobba med rehab och sen blir det bra. Jag har inte fått den hjälp jag har behövt av vården, ingen har ens kunnat förklara varför jag har ont. Jag har varit tvungen att försvara mig och min situation, för läkare som tror att det ska gå över med lite ipren. Den som har ställt min diagnos, efter att ha kämpat i över ett år hos landstingets vård, är en privat sjukgymnast. Du kan läsa mer om detta HÄR

Hur detta påverkar mig

Detta påverkar mig otroligt mycket, inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Jag förändras som person. Jag blir mer arg, lättirriterad och självisk. Jag är hela tiden trött och utmattad. Min glädje mattas ut. 

Men jag försöker att hålla glöden vid liv. Jag försöker att hitta saker att skratta åt, att njuta av och vara tacksam över. Till exempel att läsa böcker, och skriva på den här bloggen, det är roligt och givande. Till exempel att jag äntligen har träffat en sjukgymnast som tror på mig och vill hjälpa mig. Till exempel min familj och mina vänner. De är fantastiska, och jag har tur som har dem. Jag har tur som inte är ensam!

Den största och svåraste kampen är att inte förlora sig själv, att inte ge upp.


Mitt budskap till dig

Jag vill att du inte ska ta något för givet, och vara TACKSAM. Om du får migrän, eller stukar en fot, eller bryter en arm; var tacksam. Det kommer att gå över. Om du kan jobba, studera, resa, träna, gå, göra vad du vill och leva utan smärta; var tacksam. Det är inte en självklarhet för alla.

RECENSION | ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie

Recension

En bok som intresserar, engagerar och uppmärksammar, med fokuset på rasism. 

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers): 

Ifemelu och Obinze är ett ungt par från Nigeria som drömmer om Amerika. Men när Ifemelu flyttar dit för att studeria, blir det verkliga Amerika som ett slag i ansiktet. Ifemelu möts av ett komplicerat och stökigt samhälle, präglat av rasism. För första gången tänker hon på att hon är svart. 

Obinze tar sig också ut i världen, men det blir inte heller som han tänkt sig. Han hamnar bland Englands toaletter som städare, fast i de papperslösas mardrömslika limbo.  

Efter många år med nya erfarenheter, återvänder de båda till Nigeria. Och trots att så många år har gått, älskar de fortfarande varandra. Men är det försent för deras kärlek? 

Budskap:

Det är en bok som exploderar av åsikter och budskap, med huvudtemat rasism. Andra ämnen som tas med är (bland annat) feminism, hur välgörenhet blir ett sätt för rika att polera sina egon, den trendiga hälsohetsen, bristen av mångfald inom skönhetsindustrin och klasskillnader. 

Mitt omdöme:

Det är en lärorik bok som intresserar, engagerar och uppmärksammar. Adichie lyfter ämnen som de flesta inte vågar prata om, obekväma ämnen som samtidigt är extremt närvarande. Adichie skriver också med mycket humor och kärlek. Hon fångar det mänskliga. Som att huvudpersonen Ifemelu, en ”stark” tjej, också är kapabel till sårbarhet. Hon äter choklad när hon är ledsen, är rädd för att misslyckas och faller för kärleken. Om jag kan känna igen mig i denna intelligenta, tuffa tjej från Nigeria, då är det bra läsning, enligt mig.

Köpt boken HÄR

Har du läst Americanah? Berätta hemskt gärna vad du tyckte! 😊

En sån där dag

Idag kommer det varken vackra ord eller intressanta tankar från mig. Pennan ligger redo i min hand, men frustrationen blir överväldigande innan jag ens har hunnit börja. Inte en enda idé lyckas ta form i mitt stillastående huvud. Som om ett tungt dis har omslutit mig, och utesluter allt som kallas kreativitet. Det påminner mig om när jag brukade jogga regelbundet, innan jag blev skadad. Vissa dagar flög benen fram och jag kände mig som terminator. Men vissa dagar var kroppen seg och tung, som om gravitationen blivit något starkare just den dagen. (Du som springer kan nog känna igen dig). 

Men buhu, är det så illa då? Det får bli en slö kväll, dedikerad till fredagsmys! 😊

Minne #1 | Vi samlas vid vattnet

Minne #1

7 maj 2016

Vi samlas vid vattnet och firar vår vänskap. God mat, klirrande skratt och lyckorus i magen. En mjuk himmel möter havet och våren övergår till sommar. En mjuk famn möter en annan och tiden övergår till evighet. Ett ögonblick som inte har en början, eller ett slut. Ett minne som aldrig blir ett minne men som vi alltid kommer att minnas. För vi hör ihop. Vi kommer alltid att vara tillsammans.

Ska vi mötas igen? Igår, idag, i morgon. Vi samlas vid vattnet.

Minne #1Minne #1Minne #1Minne #1Minne #1

Att bli sviken av vården

Det här är en historia om att inte bli betrodd, och om att inte få hjälp, av dem som borde hjälpa. 

(Kort bakgrundsinfo: min senaste skada började för 1,5 år sedan. Jag fick smärtor i höger ljumske vid simning. Har varit bättre och sämre i vissa perioder, men aldrig bra. De perioder jag har varit som bäst har jag kunnat gå i skolan och hantera min vardag, men inte träna eller överanstränga mig. De gånger det har varit som sämst har jag varit inlagd på sjukhus.)

I över ett år har jag gått hos landstingets vård för min senaste skada, min ljumske. Jag har träffat allt från sjukgymnaster, läkare och ortopeder, till gynekologer, naprapater och psykologer. Jag har till och med träffat en läkare i Colombo, Sri Lanka, där jag blev inlagd under en klassresa.

Men trots att jag har träffat så många olika människor, så var det ingen som hittade en orsak, eller hade några svar på varför jag hade ont. Jag har fått olika förklaringar, den ena luddigare än den andra. Till exempel: ”jaa.. Det är ju tråkigt att du har ont, men jag kan tyvärr inte göra något.” eller: ”det är väl någon slags irritation i muskeln, det borde gå över på några dagar, ät lite ipren bara.” Den här förklaringen är min personliga favorit: ”vissa har bara en lägre smärtgräns än andra.” Jaha. Så var det med det. 

Alla dessa personer fick mig att tro att jag inbillade mig, att min smärta inte var på riktigt. Som om jag skulle välja att bli inlagd på sjukhus under min klassresa, eller missa flera veckor av skolan, eller sluta träna och sluta på mitt jobb. 

Nu i vår kom jag till en punkt där jag började ge upp. Jag tappade hoppet om att någonsin bli frisk. Men under den tiden fick jag ett tips om en privat sjukgymnast, som träffat andra med liknande besvär. Jag tänkte att jag skulle ge det en sista chans. Och detta blev vändpunkten i min historia. 

Jag träffade den privata sjukgymnasten. Hon såg mig. Hon trodde på mig. Och hon hittade orsaken. Hon lyfte blicken från ljumsken och tittade på hela min kropp, på helhetsbilden. Mitt bäcken var förskjutet, och min rygg hade en hel del problem . 

Detta tillstånd drabbar muskulaturen runtomkring. Musklerna hamnar konstant i fel läge blir irriterade och inflammerade, vilket orsakar smärta. I mitt fall smärtor i höger ljumske. 

Sjukgymnasten blev arg och upprörd. Hon sa att det var ofattbart att ingen hade upptäckt detta på så lång tid. Tydligen var detta vanligt förekommande, och lätt att åtgärda. Om man gör det på en gång. 

Det fanns en chans att jag skulle kunna blir återställd. Men behandlingen skulle ta tid, kanske helt ett år till, eftersom jag hade gått med det så länge. Kroppen och muskulaturen hade vant sig vid att ligga fel och då måste man motarbeta kroppen.  Just nu vet jag alltså inte helt säkert om eller när jag kommer att bli frisk.

Under behandlingen hann jag bli lite bättre nu i vår. Men i sommar, när sjukgymnasten hade semester, blev jag sämre igen. Jag uppsökte återigen vård hos landstinget, för att i alla fall få en tillfällig lösning, tills hon var tillbaka från semestern. Jag tog med mig journaler från våra behandlingar och visade för vårdcentralens sjukgymnast och läkare. De såg ut som frågetecken. Som om det var hokus-pokus. Det enda de kunde erbjuda mig var värktabletter och en rullstol, men ingen lösning på problemet. 

Enligt läkaren använder man sig inte av dessa metoder ”officiellt” inom den svenska vården och sjukgymnastiken. Det finns alltså ett stort gapande hål inom den svenska vården, där jag föll, och förlorade över ett år av mitt liv. 

Hur kunde det få hända? Detta har inte bara drabbat mig rent fysiskt, utan också psykiskt. Det tär oerhört mycket, att vara skadad så länge och samtidigt inte bli betrodd eller få några svar.
Tänk om jag aldrig hade träffat den privata sjukgymnasten. 

Tänk om jag hade fått leva med besvär, smärtor och begränsningar hela mitt liv. 

Tänk hur många det finns där ute som faktiskt aldrig får rätt vård, för att de tror att ”de bara har lägre smärtgräns än andra”. 

Det är en skrämmande tanke. 

RECENSION | ”Jag, En” av David Levithan

Recension - Vill du läsa en unik berättelse, om kärlek utan gränser? Läs ”Jag, En” av David Levithan!

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers):

Huvudpersonen ”En” byter kropp varje dag. En passerar som en tillfällig besökare genom andra människors liv, som ett spöke utan en egen kropp. Varje dag är en ny början och ett nytt slut. Därför får En aldrig en chans att bygga långvariga relationer. Men allting förändras när En blir förälskad. Men kan kärleken verkligen övervinna allt?  

Budskap: 

Jag tycker att boken förmedlar väldigt fina budskap. Bland annat om hur omständigheterna förändras drastiskt beroende på om man har en snygg kropp eller en ful kropp, en tjejkropp eller en killkropp.  

Men sanningen är att essensen i en människa inte är kopplat till utseende eller kön. Och man förälskar sig i en person, inte i en kropp. Kärleken är större än så. 

Mitt omdöme: 

Det är riktigt intressant med tankarna kring att essensen i en människa inte är kopplat till kön eller utseende. Jag gillar det skarpt. Jag gillar också själva grundidén i boken, att En byter kropp varje dag. Det är uppfriskande att läsa någonting nytt och utanför ramarna. 

Det är också fantastiskt med en bok som lyfter fram all kärlek, i alla dess former. För all kärlek är bra kärlek, oasvett kön, utseende, handikapp eller andra omständigheter. Det finns inga hinder för kärleken. Inte enligt mig, inte enligt David Levithan och inte enligt En.

Köp boken på adlibris HÄR // Läs mer om boken på Bokhoras recension HÄR 

Du är SÅ välkommen att dela med dig av dina egna tankar och åsikter om boken. Eller bara berätta en rolig historia. Tack för att du ville läsa min recension! 😊