RECENSION | ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt

Recension

Sammanfattning av handlingen (inga spoilers): 

Det är åttiotalets New York. June är en fjortonårig tjej som inte riktigt passar in. Hennes morbror Finn är den enda som förstår June, och han visar henne konstens värld i New York. Men June förlorar sin bästa vän, när Finn dör i aids. Samtidigt förlorar hon sin storasyster, som tar allt större avstånd från henne, och hennes föräldrar är ständigt frånvarande.

June är helt ensam, när den mystiske Toby dyker upp. Toby, som hennes mamma kallar ”Finns specielle vän”. En hemlig vänskap växer mellan June och Toby. Och hon upptäcker dolda saker hos hennes familj, hos Finn och hos henne själv. Vargarna kommer. 

Budskap:

Att vänskap och kärlek inte har några gränser. Att avundsjuka och skuld kan förändra människor och förstöra relationer på ett obarmhärtigt sätt. Att relationer mellan oss människor är det viktigaste och svåraste av allt. 

Mitt omdöme:

Det här är en historia som griper tag i mig redan vid första sidan. Den är så innerlig. Jag tycker om hur boken beskriver hur komplicerade relationer mellan oss människor kan vara. Och hur dessa relationer sätter spår och formar oss till dem vi är. 

June är en fantastiskt karaktär. Hon är unik och hon har mycket inom sig. Även alla andra karaktärer är väldigt unika och djupa. Jag tycker att karaktärerna gör boken, snarare än storyn. 

Brunt lyckas fånga mycket i den här boken. Aidsepidemin. Konsten. Hemligheter. Relationer. Döden. Kärleken. Det är stora känslor och stora livsöden. Samtidigt är den enkelt skriven och enkel att ta till sig. Därför kan jag rekommendera den för alla – i alla åldrar. Det är en bok man inte glömmer. 💗

HÄR kan du köpa boken // HÄR kan du läsa bokdames grymma recension av boken. 

New in | Kärlek till biblioteket

Idag tog min älskade pojkvän mig och rullstolen till biblioteket. Ni kan inte ana hur ljuvligt det var att äntligen få komma tillbaka dit. Biblioteket är verkligen en underbar plats för mig. Jag växte nämligen upp mellan bokhyllor. 

När jag var liten, runt 10 år, hängde jag och min bästa vän i biblioteket nästan varje dag efter skolan. På den tiden låg det ett bibliotek utanför stan, nära oss. Sedan bestämde sig kommunen för att flytta det till stan. Vi skrev ett argt brev till kommunen för att få stopp på detta vansinne. Vi fick ett svar där de beklagade, men biblioteket skulle flyttas trots våra protester. Vi blev väldigt ledsna, men det stoppade oss inte. Vi tog oss in till statsbiblioteket med buss istället. För vi kunde inte klara oss utan böcker. 

Sedan dess har jag alltid känt att jag hör hemma i ett bibliotek. Jag får gåshud av de oändliga hyllorna med historier och jag vill läsa dem alla. Och stämningen där är så ljuvlig. Människor i alla åldrar samlas för att studera och njuta av böcker, och alla är välkomma. 

Idag har jag lånat:
Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten
Samlade dikter 1954-1996” av Thomas Tranströmer 
Cirkeln” av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Vad läser du just nu? 😊

New in -  Kä

Harry Potter and the Cursed Child

Harry Potter and the Cursed Child – mina tankar (inga spoilers)

”Den åttonde berättelsen. Nitton år senare. Boken baseras på en ny originalberättelse av J.K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, Harry Potter och Det fördömda barnet, en ny pjäs av Jack Thorne.”
Rabensjogren.se

Storyn
Storyn innehöll många spännande, oväntade och magiska inslag. Jag tyckte om idén om att få följa den nya generationen, och deras äventyr. Det var också roligt att få se nya sidor hos Harry, Ron och Hermione, som medelålders föräldrar. Vissa delar i storyn var jag dock lite tveksam till. Det kändes ibland som om de försökte tvinga fram en fortsättning på ett onaturligt sätt. 

Det jag uppskattade mest var att karaktärerna hanterades med kärlek och omsorg. Jag kände igen Harry, Ron, Hermione och alla andra karaktärer så som jag minns dem. Fast med lite mer erfarenheter och lite mer gråa hår.

Manusformen
Eftersom boken var i manusform, blev det en väldigt annorlunda läsning. Med nästan bara dialoger och väldigt lite beskrivninga gick allting väldigt fort och jag fick jobba hårt för att lyckas skapa egna bilder i mitt huvud. Ibland var det svårt att ta till sig, eftersom det var så annorlunda. Det kändes lite som att läsa en inofficiell fortsättning, som fanfiction. Men jag förstår självklart att läsupplevelsen inte går att jämföra med att se pjäsen på riktigt, med alla visuella effekter. Pjäsen måste vara riktigt häftig. 

Sammanfattning
Att läsa Harry Potter and the Cursed Child är extremt känslosamt och skräckinjagande för alla oss som har växt upp med Harry. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag har svårt för att älska Cursed Child. Jag hade redan tagit till mig slutet av Harry Potter i mitt hjärta. Jag tror att det kan vara farligt att ge för mycket. Man önskar ju alltid att man fick veta vad som händer med karaktärerna efter att man har avslutat en bok. Men vill man veta det egentligen? Det finns en tjusning i att få drömma vidare på egen hand. Istället för en eventuell besvikelse. 

Även om jag inte älskade Cursed Child, så var det underbart att få ta del av den världen igen. Att få njuta av magin lite till.


HÄR kan du läsa en artikel från usatoday.com, om de blandade känslorna kring Cursed Child. // HÄR kan du köpa boken på adlibris.

Har du läst den? Skriv gärna en kommentar och berätta vad du tyckte! 😊

Pressen på unga

”Det är nu du ska göra allt du vill – passa på!” 
”Man är bara ung en gång!”
”Lev livet!”

Känner du igen dig? Förväntningarna på livet som ung är orealistiskt höga, och ibland blir livet inte alltid som man tänkt sig. 

Som nybliven gymnasiestudent kastas man ut i en ny, främmande värld. Man ska plötsligt lära sig att leva på ett helt nytt sätt, efter att växt upp inom skolans trygga väggar. Man ska ta lära sig om arbetslivet och hantera en egen ekonomi, man ska kunna flytta hemifrån och sköta ett hushåll och man ska göra avgörande investeringar och beslut inför framtiden. 

Allt detta är helt nytt för dem flesta, då skolan inte förbereder oss för hur man till exempel söker jobb eller hanterar försäkringskassan, utan om ekvationer eller engelska glosor. 

Förutom att man möts av alla dessa utmaningar, finns det också oerhört höga förväntningar på livet som ung. Till exempel: 

  • Man bör ha arbetslivserfarenhet. Men de flesta arbeten man får som oerfaren 20-åring är vikariejobb. Det innebär oregelbudna arbetstider, jobb på helger och högtider, låg lön och sämre villkor. Det är en stress att aldrig veta hur man kommer jobba nästa vecka och att bli inringd klockan halv sju på morgonen.
  • Man bör, med en vikarielön från hemtjänsten eller Burger King, resa jorden runt. (Ni som gör det, hur lyckas ni??).
  • Man bör flytta hemifrån, helst till en annan stad, eller ännu hellre, ett annat land.
  • Man bör volontärarbeta, eller åka på språkresa, eller jobba som aupair, eller något annat spännande.
  • Man bör veta vad man vill göra med sitt liv, och ha stora drömmar. Inte ”jag vill jobba på Ica”. Hellre: ”jag vill jobba på FN”. 
  • Man bör hitta sig själv och sitt sammanhang här i livet. Hur svårt kan det vara liksom?  
  • Man bör, så småningom, fortsätta sina studier på universitet, vilket ofta innebär att man måste flytta till en ny stad, där det inte finns något boende att hitta (dvs om man inte har stått i bostadskö sedan man föddes).

Jag menar inte att höga ambitioner är något dåligt. Det är den höga pressen som är dålig. Alla är olika, och alla kanske inte vill resa till Kambodja eller festa i USA eller bli statsminister.

Och ännu viktigare: alla har inte samma förutsättningar. Man kan till exempel vara handikappad, som jag själv. Man kan vara sjuk, eller må dåligt av olika anledningar. Till exempel stress, utbrändhet eller annan psykisk ohälsa (vilket inte är så konstigt med tanke på alla utmaningar och all press som jag har nämt ovan). Det kan också vara så att ekonomin inte räcker till. Det är nämligen väldigt kostsamt att leva livet. 

Det målas upp en orealistisk bild av hur livet borde vara i den här åldern, i kombination med avsaknad av verktyg (varför får man inte lära sig mer om det riktiga livet i skolan?). Det tas ingen hänsyn till hur svårt det faktiskt kan vara, eller vilka förutsättningar man har. Inte minst blir pressen stor av sociala medier, där alla andra verkar leva ett fantastiskt liv. (Du kan läsa mer om mina tankar kring sociala medier HÄR). 

Jag önskar att förväntningarna och pressen på unga ska minskas. Att alla ska få göra egna val, utan att jämföra sig med andra. Att psykisk ohälsa och andra handikapp uppmärksammas och tas på allvar. Att alla får den hjälp och det stöd de behöver, i det stora steget in i vuxenlivet.