Läsning | Americanah | analyseringar och flummiga funderingar

Nu kommer ett riktigt nördigt inlägg där jag gottar ner mig i analyseringar och flummiga funderingar. 

Just nu har jag kommit halvvägs in i Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. När jag läser så hajar jag ofta till, för att det är så grymt skrivet och intressant. Jag bara MÅSTE dela med mig av några delar ur boken. Du kommer förstå vad jag menar! 


(För dig som inte läst boken, handlar den om Ifemelu, en ung tjej från Nigeria, som emigrerar till Amerika.) Alla tre citat nedan är citerade direkt ur boken. 

Första citatet:

Ibland var hon orolig för att hon var för lycklig. Hon blev lynnig och snäste åt Obinze, eller slöt sig inom sitt skal. Då blev hennes glädje en orolig varelse, som slog med vingarna inne i henne, som om den sökte efter en öppning för att flyga bort.

Detta är ett exempel på Adichies träffsäkra sätt att beskriva tankar och känslor. När jag läste detta förstod jag för första gången den här känslan hos mig själv. Hon gav mig orden. De tillfällen då allting bara är bra är så ovanliga, att när de väl kommer, skapar de en oro och rastlöshet. När man har lyckan, är man rädd för att förlora den igen.

Andra citatet:

Kimberly presenterade henne för gästerna med orden: ”det här är Ifemelu, vår barnflicka och vän.” ”Du är så vacker”, sade en man till henne och log med skärande vita tänder. ”Afrikanska kvinnor är underbara, särskilt etiopiskor.” Ett gift par berättade om sin safari i Tanzania. ”Vi hade en underbar guide och nu finansierar vi hans äldsta dotters skolgång.” Två kvinnor pratade om sina donationer till ett underbart barnhem i Botswana och ett underbart mikrofinans-kooperativ i Kenya. Ifemelu iakttog dem intensivt. Det fanns något lyxigt med välgörenhet som hon inte kunde identifiera sig med och själv saknade. Att ta ”välgörenhet” för given och njuta i fulla drag av denna godhet mot människor man inte kände; kanske föddes den ur att ha haft igår och ha idag och lugnt räkna med att ha imorgon. Detta avundades hon dem.

Här beskriver Adichie det tyngdfyllda i att komma från ett land som behöver hjälp, istället för att komma ifrån ett land som hjälper. Hur det är att hamna i en främmande värld, med främmande värderingar och villkor. Och hur välgörenhet blir till status i vissa kretsar.
Det här väcker mycket tankar hos mig. Jag själv kommer ju ifrån ett av västvärldens välställda länder. Min trygghet i samhället har alltid varit en självklarhet. Att läsa detta får mig att ifrågasätta och skämmas. Skämmas för… min lyckosamhet att ha det som andra inte har? För att jag nöjt kan luta mig tillbaka och läsa en bok efter att ha skänkt pengar till välgörenhet, medans andra människor i samma stund kämpar för att få livet att fungera? Jag vet inte. Men Adichie får saker att ställa sig på ända i mitt huvud.

Tredje citatet:

Käraste svarta icke-amerikan, när du gör valet att leva i Amerika, blir du svart. Sluta tjafsa emot. Sluta med att säga jag är jamaican eller jag är kenyan. Amerika hör inte på det örat.[…] Tänk om att vara svart medförde alla de privilegier som att vara vit medför? Skulle du då säga ”kalla mig inte svart, jag är från Trinidad”? Trodde jag inte heller. […] Om du berättar för en icke-svart person om något tillfälle när du blivit utsatt för rasism, förvissa dig om att du inte låter bitter. Beklaga dig inte. Var förlåtande. Om möjligt, gör det komiskt. Framförallt, var inte arg. Annars får du ingen sympati.

En skildring av rasismen i Amerika. Här, och i hela boken, skriver Adichie den hårda och skoningslösa sanningen. Hon försöker inte dölja någonting eller dämpa någonting. Vilket gör att hon verkligen lyckas.

Sammanfattningsvis

Innehåller boken (som ni märker) mycket intressanta och viktiga ämnen, med huvudtemat rasism. Det är intelligent och träffsäkert, med glimtar av humor och med mycket kärlek. För det är också en kärlekshistoria. Det blir spännande att se hur det slutar. 

Vad tyckte du om detta lite röriga och osammanhängande inlägg? Kom gärna med egna synpunkter, det vore skoj. Det roligaste är ju att disskutera. Tack för att du ville läsa! 

 

Sociala medier berättar inte sanningen

sociala medier berättar inte sanningen | ett inlägg om sociala mediers värld och att jämföra sig med andra

Det är tufft att ständigt jämföra sig med andra på sociala medier. Då måste vi komma ihåg detta:

  •  Bilderna är (nästan) alltid utstuderade, planerade, redigerade och filtrerade.
  • Det är endast ett ögonblick av flera miljoner i någons liv. 
  • Sanningen bakom den perfekta bilden kan vara något helt annat. Personen kanske mår dåligt, eller solen kanske inte sken hela dagen. 

    Jag menar inte att vi ska börja lägga upp bilder på smutsig disk, eller när vi bråkar med våra partners, eller när vi mår som sämst. Det är inte alls fel att lägga upp estetiskt tilltalande bilder. Det är inte det som är problemet. Problemet ligger i oss som åskådare, vi måste sluta jämföra våra liv med andras, endast baserat på några få bilder. 

    Nyligen la jag upp en text på sociala medier om min skadesituation (du kan läsa mer om det HÄR). Efter det har jag fått massor av fin respons från olika människor, om hur bra det var, och hur skönt det var för dem att läsa om någon annan som också har det tufft. Att de inte är ensamma. 

    Alla människor går igenom tuffa saker, och alla människor kan må dåligt. Ingen är perfekt. Det måste vi komma ihåg, när det inte syns i sociala mediers värld.


    HÄR kan ni läsa en intressant artikel, där instagram-stjärnan Essena O’neill  berättar om den negativa sidan med sociala medier.  

    Vad är dina tankar kring sociala medier? Håller du med mig? Tack för att du vill läsa! 

    Vila


    Vila, min vän
    var lugn som himlen
    låt oron glida bort med vinden
    låt tankarna sjungas till sömns
    låt ditt hjärtas vingslag mjukna.

    Se, min vän
    du är fri som ett löv
    tyngdlös och vackert grönskimrande
    du hör hemma här
    i sommaren

    Var inte rädd, min vän
    himlen kommer aldrig
    att lämna dig
    och solen kommer alltid
    att värma dig.

    Du hör hemma här
    hos mig.

    © Amanda Lundin

    TIPS | Why Are You OK

    bandofhorses.jpg

    Hästgrabbarna är tillbaka igen, med deras grovkorniga countryrock, indiefeeling och långa skägg. 

    Band of Horses nya album ”Why Are You OK”
     är precis som det ska vara. Det kommer inga överraskningar eller nya svängar, utan de gör det de är bäst på. Man vet vad man får, man får hundraprocenting hästrock

    Jag kan varmt rekommendera Band of Horses och ALLA deras album. Jag och pojkvännen funderar på att boka biljetter till deras konsert i stockholm, mars 2017. Om det finns kvar!

    Någon annan där ute som lyssnar på Band of Horses? Om inte lyssna på låten ”Solemn Oath” från nya albumet här:

    För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

    Det är knepigt att vara 20 år gammal. Det är en mellanålder, övergången mellan barndomen och vuxenlivet. Problemet är att jag är inte redo för att vara vuxen, men jag kan inte längre vara ett barn. Någon annan som känner igen sig?

    Jag är för stor för att bo hos mina föräldrar, men för liten för att bo hemifrån.

    Jag är för stor för att leka, men för liten för att titta på.

    Jag är för stor för att inte bestämma mig, men för liten för att ta några beslut.

    Jag är för stor för böcker, men för liten för litteratur.

    Jag är för stor för att gråta när det gör ont, men för liten för att bita ihop.

    Jag är för stor för ketchup på pastan, men för liten för parmesanost.

    Jag är för stor för att skynda, men för liten för att ha tålamod.

    Jag är för stor för att vara rädd för mörkret, men för liten för att släcka lampan.

    Jag är för stor för att se på barnprogram, men för liten för att se på rapport.

    Jag är för stor för att vara dum, men för liten för att vara smart.

    Jag är för stor för att gå från bordet, men för liten för att sitta kvar.

    Jag är för stor för att vara gnällig, men för liten för att vara behärskad.

    Jag är för stor för att få hjälp, men för liten för att göra det själv.

    Jag är för stor för att drömma, men för liten för att glömma.

    Se möjligheterna

    se möjligheterna, Amanda Lundin
    Jag passar på att läsa mycket just nu, eftersom jag är skadad och måste sitta eller ligga mycket still. Det är ett av mina intressen som jag faktiskt fortfarande kan ha kvar. En liten del av mig som inte har blivit drabbat av skadorna. 
    Jag försöker hela tiden att vara positiv och se det jag faktiskt kan göra, istället för det jag inte kan. På tisdag kommer min rullstol också, då kommer jag att kunna vara utomhus mer. Det ser jag fram emot. (Då ska jag äntligen prova spelet som har vänt upp och ner på hela världen… jag pratat såklart om Pokémon Go!) 

    Ha en superbra dag vänner och var tacksamma för era möjligheter och tillgångar! 

    Kristaller

    Att sitta i ett husvagnsförtält förhöjer upplevelsen av regn. Smattret, doften av vått gräs och den fuktiga luften kommer närmare, omsluter mig. Det är en fridfull famn. Jag lutar mig tillbaka och faller in i sommarens ljuva armar. Snart mattas regnet ut, och solen kommer fram igen. Det glittrar i daggen och i skratten. Tusen kristaller som blir till stjärnor om natten.

    Snart kommer sommaren vara över, och då minns jag den här stunden.


    © Amanda Lundin