För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

Det är knepigt att vara 20 år gammal. Det är en mellanålder, övergången mellan barndomen och vuxenlivet. Problemet är att jag är inte redo för att vara vuxen, men jag kan inte längre vara ett barn. Någon annan som känner igen sig?

Jag är för stor för att bo hos mina föräldrar, men för liten för att bo hemifrån.

Jag är för stor för att leka, men för liten för att titta på.

Jag är för stor för att inte bestämma mig, men för liten för att ta några beslut.

Jag är för stor för böcker, men för liten för litteratur.

Jag är för stor för att gråta när det gör ont, men för liten för att bita ihop.

Jag är för stor för ketchup på pastan, men för liten för parmesanost.

Jag är för stor för att skynda, men för liten för att ha tålamod.

Jag är för stor för att vara rädd för mörkret, men för liten för att släcka lampan.

Jag är för stor för att se på barnprogram, men för liten för att se på rapport.

Jag är för stor för att vara dum, men för liten för att vara smart.

Jag är för stor för att gå från bordet, men för liten för att sitta kvar.

Jag är för stor för att vara gnällig, men för liten för att vara behärskad.

Jag är för stor för att få hjälp, men för liten för att göra det själv.

Jag är för stor för att drömma, men för liten för att glömma.

5 reaktioner på ”För stor för att vara liten, för liten för att vara stor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s